Det första hungerspelet

Mera!!!! ^w^

Skall bli

YES

oH JA

Ja, vad är det?
Hahaha, skoja bara . Kunde inte låta bli.

Lol hahaha

Ledsen att detta distrikt inte blev så långt eller bra


Distrikt 6:

amanda1104 stod och iakttog den skarpa kvinnan som stod med en icke sviktande utstrålning på scenen. Med en skräckblandad fascination så såg han på medan hon gick över scenen och strök en tjej som såg ut att vara något år äldre än hans egna lillasyster över håret.
Flickan grät. Stora droppar porlade ner i ett oavbrutet vattenfall längst hennes kinder som var röda av blodtillförsel. Hennes korta blonda hår var rufsigt. En enda röra precis som alla känslor som just då åkte runt inom flickan. För även om amanda1104 inte hade några vänner så var hon en bra människokännare.
Flickan föreföll krypa in i sig själv även då hon hade en sådan ynklig kroppshydda. I och med det så slutade tårarna att flöda. Hon hade stängt av sig själv känslomässigt. Det visste han tack vare att det var så han själv hade gjort sedan hans egna föräldrar dött. De känslor som han uttryckte nuförtiden kom i få men kraftiga utbrott. Han kunde tillexempel bli otroligt sorgsen eller extremt rosenrasande ibland. Och så funkade det ju åt det motsatta hållet också. Han kunde bli så glad. Tycka att livet lekte även fast det inte gjorde det. Även då varje dag var en ständig kamp för sin egen, och än värre, sin systers överlevnad.
Allt var en enda stor röra. Han suckade tungt och med den sucken släppte han ut allt medlidande för flickan som hade kommit att dela hans öde.


Molly Potter stirrade glasartat ut genom fönstret och försökte avskärma sig från omgivningen. Hon orkade inte. Om någon hade frågat vad hon inte orkade så hade hon nog inte orkat svara på det heller. Svaret var att hon helt enkelt inte orkade bry sig längre. Hon var tretton år och ensam i hela världen. Visst, hon hade sin familj, men hur mycket nytta skulle de utgöra för henne här? Nej precis. Inget alls.
Det ända sällskap som hon hade var killen som satt i den andra änden av vagnen och då och då slängde en blick på henne. Som om han var rädd för att hon skulle få något slags anfall eller något. Men det visade i alla fall att hon brydde sig och det var ju alltid värt någonting. Kanske så var hon inte ensam i detta. Så fort som det lilla kornet av hopp hade ryckt till inom henne så trampade hon sönder det. Hopp innebar smärta.
Men kille med svart hår och albino hy verkade märkligt lugn och samlad trotts allt som hänt. Vad var det han hette nu igen? amanda1104 var det.
Hon kröp återigen in i sig själv och försökte att inte tänka på det som komma skulle. För om hon gjorde det så kanske hon inte skulle hitta tillbaka igen.

Meer!!

Super!

Super bra!
Tycker inte kapitlet blev dåligt alls, utan lika bra som alltid!

Bra!!