Don't wanna loose you!

Jättebra

Kapitlet var jättespännande och roligt, och kul att du ska försöka lägga upp mer kapitler!

SUPERJÄTTEBRA!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

SVINBRA!!!!

FANTASTISKT! Du skriver bäst!

skitbra ♥

Tack

Kapitel 33

(Finnicks perspektiv)

Jag var ute och jagade efter mer kött, kaniner främst, ekorrarna var för seniga och alldeles för lite kött på. Spjutet var i min hand och redo för att slängas iväg mot det framtida målet, men det var ingen kanin. Jag gick med mjuka och stadiga steg under trädens fallna löv som skiftade i orange, rött och gult. Det var tydligen höst inne på arenan och det var riktigt kyligt. Mina händer var stela och frusna likaväl mina tår. Jag hoppades att Nigel inte frös alltför mycket medan jag var borta, han låg i ett ihåligt stort ekträd som låg vid sjön, han hade bara sovsäcken och några tunna vantar.
Medan jag gick hörde jag små knyst och djupa andetag, under en tredjedelssekund undrade jag om det var ett djur eller en människa. Jag fick reda på det när det hoppade rakt framför mig med yxan i högsta hugg. Hon måste vara från sjuan, tänkte jag, eftersom hon hade en yxa.
"Men är det inte den snygge Odair?" Hon var kaxig och säkert stark. Jag hade glömt mitt nät i väskan som låg med Nigel, så jag hade bara det slitna spjutet. "Jo då." Sa hon när jag inte svarade. Vi gick runt i en cirkel med samma avstånd hela tiden och betraktade varandra med mordiska blickar. Precis när jag lyfte foten till ett anfall hoppade hon på mig och tvingade ner mig på den frusna, lövtäckta marken. Jag knuffade bort henne och ställde mig åter igen och hon gjorde ytterligare ett anfall. Hennes yxa träffade mig på överarmen och till min tur var det inte ett så djupt jack, men till hennes fördel hade jag tappat spjutet. När hon försökte hugga mig i bröstet dök jag undan och grep tag i hennes handleder så att hon skulle släppa yxan, vilket hon inte gjorde i första hand. Efter ett tag började hon bita mig på händerna och det började blöda, men jag släppte inte. Så hon sparkade mig mellan benen istället. Jag släppte henne och vek mig dubbel av smärtan, men stängde av den för stunden och började sparka henne på smalbenet och fällde henne sedan. När hon låg ner på marken tog jag chansen och vred yxan ur hennes grepp och höll i den, men hon sparkade den ur min hand så att den hamnade några meter ifrån. Hon började slå mig i ansiktet med knutna nävar och jag slog tillbaka. Vi rullade runt och slogs och utan att märka det rullade vi nerför en brant backe. På vägen ner slog vi huvudena i stenar och försökte båda att tvinga ner den andra i marken så man slapp vara underst. När vi var nere och inte rullade längre ställde vi oss upp och svajade lätt till av yrseln, så jag tog chansen och slog hennes mitt på ansiktet så att hon föll. Näsan läckte blod och hon torkade bort det så att det istället spred sig tvärs över ansiktet. Sedan fällde hon krokben på mig, men jag ryckte bara lätt till och hann urskilja hennes hand dra ut något ur jackan, en kniv. Jag gick fram till henne och tryckte ner handen med foten så att hon tillslut blev tvungen att släppa den. Mina egna händer fumlade efter kniven och tog upp den. Precis när jag skulle göra det dödande hugget rullade en tår nerför hennes kind och jag tvekade, vilket jag inte skulle ha gjort för hon bytte plats med mig och plötsligt var jag underst och hennes knän tryckte ner mina armar. Samtidigt som hon skulle döda mig lossades greppet lite om mina armar så jag sträckte ut min arm och tryckte hennes hand med kniven och vred på den i riktning mot henne själv och stack in den i hennes hjärta. Hon öppnade munnen i förvåning och jag puttade ner henne på marken och drog sedan försiktigt ut kniven.
"Tack." Mumlade hon med stängda ögon och öppnade dem sedan. Ett par bruna, tårfyllda ögon visades och jag strök bort hennes hår från ansiktet och kände på hennes puls. Hjärtat slog långsammare och långsammare, men hon levde fortfarande och tittade på mig.
"Förlåt." Viskade jag och hon nickade förstående. Hennes hand fann min och hon tryckte till den och sedan föll den ner på marken och de bruna ögonen stirrade in i mina utan någon själ. Hon var död. Sedan hördes kanonskottet och jag reste mig upp och gick mödosamt upp över backen med den blodiga kniven i handen. På vägen tillbaka dödade jag två kaniner och bar dem över ryggen. Jag hittade även platsen där mitt spjut och hennes yxa låg och tog upp båda. Känslor vällde över mig och jag försökte stänga av dem, tänkte istället på smärtan i min högerarm. Men den psykiska smärtan gjorde mer ont än den fysiska. Jag hade förvandlats till ett monster, en mördarmaskin.


(Henriettas perspektiv)

Vi hörde kanonskottet och tittade oroligt på varandra. Tänk om det var Nigel.
"Du, fyra. Kom hit." Jag gick fram till Florence med slöa steg och tittade ner i marken. "Om inte Nigel kommer tillbaka snart så är du dödens! Då finns det ingen kvar att rädda ditt skinn!" Jag mötte hennes mörka ögon och såg hennes långa, bruna hår flyga runt. "Du får vakta, jag ska vila för en gångs skull." Hon hade suttit uppe ända sedan Nigel gett sig av och hon hade mörka ringar under ögonen och huden var alldeles gulblek. Jag nickade stelt och tog fram min kniv och satte mig ner på gräset. Florence gick till ymnighetshornet och lade sig ner på en överbliven jacka och hennes tunga ögonlock föll genast ner. Hennes ansikte såg lugnt och fridfullt ut där hon låg i skuggan och vilade, så oskyldigt, men jag hade inget val. Jag väntade tills jag var säker på att hon sov och till och med hörde henne snarka lite lågt och ställde mig upp. Mina händiga fingrar knöt upp knutarna på mina båda skor och jag tog tyst av dem och började smyga fram till henne med min kniv i högsta hugg. När jag satt på huk bredvid henne tänkte jag hur jag skulle kunna göra det här smidigast ifall hon skulle vakna. Så jag flyttade på hennes spjut några meter bort och satte ner mina knän på varsin sida om henne. Min högerhand som höll i kniven flyttade sig framåt mot hennes strupe och precis när jag tryckte den lätt mot den nakna huden flög hennes ögonlock upp. Först lösgjordes mitt grepp vilket underlättade för henne och hon tog sin chans. Hon knuffade omkull mig och sprang mot spjutet, men jag hann ifatt henne och drog ner henne på marken. Hennes armar flög i luften och fäktades, hon var helt slut. Alldeles svag i kroppen, men hon kämpade. Till slut lyckades jag trycka ner silverkniven i hennes buk. Jag tittade ner på hennes ögon som sakta blev döda och jag gick därifrån. Ögonblicket efter ljöd kanonen i mina öron. Ännu en död, hur många var egentligen döda? De enda som jag visste var döda var Ettorna och Florence från tvåan.

När mörkret dök fram hördes nationalsången över hela arenan och statsvapnet syntes på himlen. Florence hade dött, Nigel, sjuorna och manliga från sexan. Finnick levde iallafall fortfarande, men Nigel var död. Var det Finnick som dödade honom? I så fall skulle jag hämnas.


Hoppas ni gillar det!

Nej! INTE HÄMNAS HENRIETTA!


BRAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥

Vill Alva Jennson den här ff:n? Jag har för mig att du gillar Hungerspelen…

Thank you! Blir alltid så glad av era kommentarer. De värmer in i hjärtat♥♥ :*

Kapitel 34

(Finnicks perspektiv)

När jag hade kommit tillbaka till lägret hade Nigel varit död. Det måste ha varit feber som han haft, den hade blivit allvarligare och värre för varje stund som gått och till slut hade den väl tagit slut på honom. Så nu var jag ensam igen och käkade på ett magert kaninben. Jag hade tagit min väska och grejerna från vårt läger och lämnat hans livlösa kropp ensam. På natthimlen syntes de dödas ansikten; båda tvåorna, ena var Nigel, killen från sexan och båda sjuorna; flickan som jag dödat, hon såg så skär och liten ut på bilden. Just nu satt det några i distrikt sju och hatade mig, sörjde för deras lilla flicka som de aldrig mer skulle se. Jag blev spyfärdig av vad jag gjort, men var tvungen att slå bort mitt samvete. Hugga ner det tills det inte fanns en smula kvar.


Morgonsolen lyste mig rätt i ansiktet och jag väcktes dels av det, men även av något annat; ett pipande ljud som kom uppifrån. Jag lade min arm över ansiktet för att skymma lite av den starka solen och för att kunna se vad det var. Nästan längst upp i det höga trädet som jag sovit i under natten hängde ett vapen. Det var längre än en meter och jag kände genast igen det. Minnen från mitt hem, distrikt fyra, poppade upp i mitt huvud. Hur min far lärde mig att hantera det stora vapnet, treudden. När jag fick min alldeles första, egna treudd och skrek av glädje. Annie kröp fram från mitt undermedvetna och jag mindes att jag försökt lära henne att hantera vapnet, men hon kunde verkligen inte få kläm på det. Men de glada minnena förvandlades till smärtfyllda tankar. Tänk om Annie blev dragen till spelen, hon som inte kunde hantera vapen så bra.
Jag kom tillbaka till verkligheten och gnuggade mig i ögonen och kisade dem medan jag klättrade upp till mitt nya vapen, treudden. Det var svårare än vanligt på grund av högerarmen som värkte från föregående dags strid, men jag klättrade vidare. Mina händer fumlade gång på gång efter ställen att hålla sig fast i och fötterna letade desperat för stöd och sköt kroppen uppåt. Trädet var ett av de högsta här i skogen och jag var knappt halvvägs upp till min sponsorgåva. Jag vilade fem minuter på en kraftig trädgren och fortsatte sedan. Den räfflade, bruna barken luktade igenkännande med tussar av envist växt grön mossa i sprickorna. Vinden fläktade inte längre ansiktet utan det var alldeles stilla. Tyst och stilla i skydd av trädens rejäla krona full med blad i skiftande färger. Väl uppe vid grenen där gåvan hängde vilade jag och tog ner den försiktigt och kände på den varsamt. Den var mycket elegantare än de där hemma, men den kändes främmande i mina grova, smutsiga händer. Alldeles ny, skinande och ståtlig. Jag fingrade lite lätt på skårorna som var mönster, men jag kunde inte se vad det föreställde. Ögonen var alldeles trötta och matta och kunde inte urskilja de små, noggranna konturerna. Ögonlocken föll sakta och tungt ner.

Jag hade ett hårt grepp om den huvudstadgjorda treudden när jag somnade uppe i skuggan från dem stora trädkronorna. Min sömn var inte lika orolig som den brukade vara och jag sov i flera timmar, även om jag precis sovit en hel natt. Så när jag vaknade var jag mer utvilad än jag varit den senaste tiden. De mörka ringarna under ögonen var bara spår från föregående nätters dåliga sömn och jag kände mig pigg. Mycket snabbare än jag klättrat upp klättrade jag ner tillbaka till grenen där min väska hängde. Kroppen var full av energi och jag ville röra på mig, men åt först en halv kanin och flera stycken plommon innan jag packade ihop allt och gled ner från det majestätiska trädet och landade på en hög färgglada löv. Med min nya treudd i högst hugg gick jag vidare.


(Henriettas perspektiv)

Jag hade packat så mycket nödvändigt som möjligt i en väska från ymnighetshornet. En hel del ätbara saker, mest torkad frukt och kex. Det var inte det lyxigaste med torra kex och vatten, men det dög på långa vägar. Här inne på arenan var det guld värt. Väskan var alldeles fullproppad av förnödenheter och jag hade haft det lite svårt att stänga igen den med dragkedjan, men hade lyckats till slut med lite våld.
Nu vandrade jag runt i den stora skogen som gömde så många hemligheter. Döden hängde tät uppe i luften, man kunde nästan känna doften av avdunstat blod. Mina sår var inte längre djupa, de var bara små sårskorpor som jag gärna skulle vilja pilla bort, men motstod. Jag var helt ensam för första gången inne i arenan. Alltid hade jag haft sällskap av karriäristerna som långsamt gått bort, en efter en. Kanske räknades jag också som en karriärist, kanske inte.

Efter en hel dags gående genom en tätbevuxen skog vägrade mina ben leda mig framåt och jag klättrade upp i ett av träden. Det var inte skymning förrän några timmar så jag tog fram den torkade frukten ur den orangea väskan och började girigt nafsa i mig det. Av min klumpighet råkade jag tappa ett katrinplommon på marken när jag skulle packa in dem igen och jag hoppades innerligt att ingen hade sett det. Jag var inte direkt sugen på att slåss om mitt liv just nu.

Under timmarna som gick försökte jag hålla mig sysselsatt genom att ordna i väskan, för jag hade bokstavligt talat slängt in allting i en enda röra. Och när det var färdigt märkte jag att det hade rymt ännu mer grejer i dem om jag varit organiserad nog från första början. Jag svor lågt över min dumhet och slarvighet. Just nu skulle jag kunnat ha en till vattenflaska fylld till bredden av vatten, även om jag redan hade två stycken. Men vatten går slut fortare än man tror.
Kroppen var slapp, men inte mitt medvetande. Jag var pigg, men kunde inte röra mig. Benen dunkade av träningsvärk och huvudet av lätt feber. Hela tiden spanade jag efter tributer i närheten och hoppades att jag slapp använda de dussin vapen jag hade i väskan, innanför jackan och vid byxlinningen. Men när jag hörde små kvistar brytas itu under någons fots tyngd flämtade jag till och slängde handen för munnen ifall mina läppar skulle undslippa sig flera ljud. Min fria hand fumlade efter kniven innanför den öppna jackan och drog sakta ut den. Mina ögon vidgades och urskiljde en siluett några meter bort inne i den fulla skogen. En kraftig, lång, muskulös siluett. Det måste vara en kille, tänkte jag. När han närmade sig kunde jag se hans hår, gyllenbrunt nästan lite blont. Hans ben förde honom närmare trädet jag satt uppe i, hans ansikte var fortfarande dolt i skuggorna. Jag ville inte ta några risker, han skulle kunna attackera mig nedifrån med sitt spjutliknande vapen. Så jag tittade ner, lågt nog för att kunna hoppa, tänkte jag. Några ögonblick gick, jag väntade på att han skulle komma precis nedanför så att jag skulle kunna hoppa på honom. Han var en meter ifrån, en halv... Jag ställde mig tyst och stadigt upp, böjde knäna för att få lite sats och hoppade ner. Min ena fot hamnade på ena hans skulderblad och den andra mot axeln, båda med sådan kraft att han ramlade ner på mage, jag själv hamnade någon meter bort. Mitt huvud slog i en rejäl sten och jag blödde ymnigt, fort ställde jag mig upp tidigare än honom. Först blev jag yr och vinglade lite lätt och när jag såg att han höll på att ställa sig upp hoppade jag på honom ännu en gång. Min kniv jag hade haft i handen låg någonstans utom räckhåll och jag hade ingen chans att ta fram en av de andra. Jag försökte hålla honom nere på marken, men han var för stark och knuffade bort mig. Han tog upp sitt vapen och gick mot mig. Mina ögonlock föll tungt ner och jag var redo att släppa taget om mitt kära liv. Han var för stark för mig, jag skulle bara slösa på mina krafter och trötta ut mig själv. Så jag låg ner på den upphettade sanden som fastnade på min kind och trasslade in sig i mitt blonda hår. Det brände lätt mot min rygg.
"Jaså är det du?" Jag kände igen den manliga rösten och öppnade försiktigt ögonen och möttes först av ett bländande ljus och sedan av ett bekant ansikte.
"Odair." Suckade jag. Han räckte mig sin hand och jag tog tacksamt emot den. I vanliga fall skulle jag avfärdat den och fnyst, men inte idag, inte nu. Vi satte oss ner på en stor sten lite längre bort och jag pustade ut.
"Så vad gör du här?" Frågade jag i brist på samtalsämnen.
"Jag gick vilse." Finnick lutade sig bakåt och suckade. Det var tyst ett tag och sen frågade jag frågan som gnagt inom mig de senaste timmarna.
"Var det du som dödade Nigel?" Han skakade på huvudet och inom mig andades jag ut av lättnad. Dels för att jag aldrig skulle kunnat hämnas hans död, dels för att jag inte skulle vilja döda Finnick. Stenen var stor nog för oss båda utan att vi behövde trängas så jag lade mig ner och vilade. Solen höll på att gå ner och den skymdes av de stora träden medan den långsamt sjönk och färgade himlen vackert rosa. Snart skulle det bli mörkt och nationalsången ljuda och de döda synas på den breda himlen. Och jag levde än, jag skulle inte synas på himlen, inte ikväll.

Jag visade Finnick till trädet jag hade mina grejer och vi båda sov på den ovanligt breda grenen i samma sovsäck. Det var jag som somnade först, med huvudet mot hans axel och försvann in i en orolig sömn, fylld av hemska drömmar, hemska minnen från det förflutna.


( Finnicks perspektiv)

Henrietta sov oroligt med kinden tryckt mot min axel. Jag kunde inte sova, så mycket som jag sovit idag. Jag var inte ett dugg trött, men stängde mina ögon och tvingade in mig själv till de kommande drömmarna som skulle vara långt bortglömda när jag vaknade.

"Upp! Upp då! Upp!!" Väste hon i mitt öra.
"Vad." Stönade jag sömndrucket.
"Jag orkar inte vara uppe själv." Sa hon alldeles enkelt och flinade.
"Åh! Snälla." Jag öppnade mina ögon och bländades och satte mig upp lite rakare. "Har du mat?" Frågade jag när jag var lite mer vaken.
"Mm." Svarade hon medan hon rotade i sin nyorganiserade väska. Henrietta slängde över några kex och plommon till mig och stängde väskan.
"Du då?" Frågade jag med höjda ögonbryn.
"Har redan ätit. Har du något ätbart då?"
Jag nickade. "En halv kanin, lite nötter och några mynta kvistar." Hon nickade tillbaka och gled ur sovsäcken medan jag stoppade i mig utav den magra frukosten. Ännu en gång öppnade hon väskan och sträckte ut en flaska till mig. "Vatten?" Jag tog tacksamt emot den och drack i djupa klunkar. "Ta det lugnt, jag har inte hur mycket som helst!" Klagade hon.
"Förlåt."
När vi packat ihop allting och klättrat ner från trädet stod vi bara där och betraktade varandra.
"Lika snygg som vanligt, Odair." Fnös hon med ett höjt ögonbryn. Jag flinade.
"Tyvärr kan jag inte säga samma sak till dig."
"Ha, ha, ha." Skrattade hon sarkastiskt. "Vi går till ymnighetshornet. Om vi har tur finns det mer förnödenheter." Jag löd och vi gick i några timmar tills vi kom fram. Det var tomt på liv när vi väl var där.
"Någon har varit här." Påpekade hon med en ryck på axlarna. "Leta efter nåt bra att ha." Vi letade igenom röran och hittade två till flaskor, fyllda till bredden och mer ätbart. Vi tog alltihop och packade ner sakerna och gick därifrån. På vägen därifrån tvärstannade hon och vände sig sedan raskt om.
"Allierade?" Hon sträckte ut sin hand och tittade på mig med en blick som genomsyrade hela mig.
"Allierade, partner." Jag tog emot hennes hand och skakade den lätt. Hennes blick lättade och hon log ett underbart leende. Jag besvarade det leendet.



Gillade ni det? Ska jag förbättra något? Har jag gjort något fel? Säg gärna till Kommentera gärna Har ni ett bra lov nu då?

Alltså jag har tänkt på för i boken( Catching Fire) så står det att: medans hans medtävlande hade svårt att ens få ihop en handfull säd eller några tändstickor i gåva, saknade Finnick aldrig något, varken mat, medicin eller vapen.
Men så som du beskriver låter det mer som att han nästan inte har något alls
Men du skriver FANTASTISKT! Jag kan inte sluta läsa!!!!
P.s Jag har ett super lov och har precis av slutat en vecka på Kreta!

JÄTTE BRA! Verkligen jätte bra.

FANTASTISKT!♥

Du målar upp bilderna så bra, gör det spännande så ... Jag blir avundsjuk!
Jättebra kapitel!

Nej! OM DU BLIR KÄR I HENRIETTA DÖDAR JAG DIG FINNICK ..... TÄNK PÅ ATT DIN FLICKVÄN ÄR DÄR HEMMA OCH VÄNTAR!
Eller, de är väl tillsammans? (Glömt xD)

Har inga ord för kapitlet eller din berättelse! I LOVE IT♥.