Vid din sida

Varsågod!^^

Ja

Visst brukar jag alltid börja med "Hej mina underbara Läsare!"? I detta kapitel blir det en ändring:
Tack för att ni läser min ff och kommenterar, ger mig konstruktiv kritik och kanske tillochmed gillar den!
Det kommer bli spännande att få se vad James och de andra gör, mot den där varelsen Quintaped! Iallafall, nu ska jag inte dröja er, här får ni ett kapitel!
Hoppas ni gillar det!

Kapitel 3 "Avfärden" del 2 (James perspektiv ofc )

Jag hann nätt och jämnt väja undan från Quintapedens dödsbringande tänder, men den fick till ett litet stick i benet.
Jag bet ihop när jag landade på den hårda och kalla marken med såret som gjorde mig tyst, och såg att de andra hade reagerat snabbt.
Teo gick mot den röd-pälsiga vidundret med en höjd trollstav och bestämt ansiktsuttryck, och Tammy och Zoe fick springs några meter för att komma till mig. Zoe såg väldigt uppjagad ut, medan Tammy var någorlunda lugn och med en rynka mellan pannan. Quintapeden var nära Teo nu, och började hugga med sina rakbladsvassa tänder mot honom.
Teo ducckade, och med en knytnäve slog han varelsen upp mot hakan, om man kunde säga det var en haka.
Quintapeden verkade inte ens kännnas slaget, utan bara fortsatte anfalla Teo, som verkade dansa runt för att intce bli stucken.
"Fort!", väste Tammy.
Jag låg på marken, och satte mig snabbt upp. För snabbt. Jag började gny när jag kände smärtan från benet åka upp till ryggen, och blev liggande i en ställning flämtandes.
"Wingardium Leviosa". Zoe hade tagit upp trollstaven, och antagligen kastat en stark besvärjelse över mig, eftersom jag sekunden efter svävade. Tammy tog tag i mig och Zoe och hon började springa motsatt håll där Teo stod och slåss, mot ett stort stenblock.
Tammy och Zoe hoppade in bakom den, och jag han precis se en stor grön vätska-boll slungades mot mig, innan Zoe tog in mig under stenblockets skydd.
Jag tittade på den hukande Tammy och den flåsande Zoe, och jag frågade stumt:
"Såg ni det? Vad var det där?"
Tammy tittade konstigt på mig. "Vad?"
"Den där stora gröna kulan som kom farandes mot mig!"
"Åh, nej, det såg vi inte", inflikade Zoe.
Jag hann inte svara innan det hördes ett ryt. Jag kikade snabbt ut bakom stenen och såg Quintapeden vråla av smärta. Bredvid den blodiga Teo såg jag en varelse med fyra ben och ull på benen, en kropp av taggar (som ser livsfarliga ut) med en form av häst, en svans av mörkt grönt gasform, som antagligen var gift, och huvudet som en varg, och i ansiktet var det grå-silvrig päls placerad.
Jag tittade förundrat på varelsen när den gick attack mot Quintepeden, som vrålade av smärta några minuter senare och retirerade mot skogen. Jag kände flåsande andetag i nacken, och jag såg Zoe och Tammy stod bakom mig när jag vände mig om. Tammy hade tappat hakan och Zoe såg förbryllad ut.
Varelsen går närmare Teo och tillslut så har den sitt huvud i Teos hand, och Teo klappar den vänligt.
Man hör ordet fast det är några meter bort. "Tack", viskar Teo. Sedan springer varelsen undan, och snart är den i luften, utan vingar! Jag tittar chockerande när den varelsen som just hade räddat livet på oss alla, flög vackert och prydligt uppåt, och snart var den bara en liten prick, som sedan försvann.
Teo hade stått och tittat när den gett sig av, men nu vänder han dig mot oss.
"Kom fram!", hojtar han.
Vi lyder, och går utmattat till honom. Teo har ett blåmärke på armen, tre stick på benet och en blödande hand. Trots det så ler han svagt, men utmattat.
"Vad ... Vad var det .. Där?", frågar jag tyst.
"Kom, jag berättar senare. Först måste vi slå upp läger", Teo ler mot mig. Han börjar gå mot motsatta hållet vi står, och vi följer stumt efter.
Efter som känns som några timmar har vi gått genom "djungeln"s alla träd och grenar, och tillslut hittat en ganska bra lägetplats;
Massor av beskyddande buskar omkring oss, slät sandig mark och bruna träd och stora stenblock. Perfekt.
Teo och Zoe försöker sätta oupp de två tälten som vi ska bo i, en för mig och Teo och en för Zoe och Tammy. Det är en spänd tystnad över oss, och Zoe bryter den när hon liknar av skratt. Den tunga luften som varit över oss försvann, och nästan alla började skratta eftersom Zoe låg intrasslad i ett tält.
Sedan slutar skratten, och jag och Tammy går till mitten av området för att göra upp eld. Tammy beodrar mig att hämta ved, så jag får gå bort en dunge längre bort.
När jag har hämtat armarna fulla går jag till lägret, där Teo och Zoe håller på att göra det andra tälten, och Tammy sitter blek och håller i trollstaven, och när jag kommer närmare ser jag att en tår rinner ner på kinden.
Jag släpper ner veden och går fram till henne. "Vad är det?", frågar jag mjukt.
Tammy hoppar till, och sedan drar tröjärmen över kinden och torkar tårarna. "Inget". Hennes röst är låg och dämpad, och man riktigt hör sorgen inom henne.
Jag tittar henne i ögonen, men hon envisas med att titta bort. "Tammy, du brukar inte vara så här. Snälla säg vad det är!"
Hon vänder blicken mot mig och svarar med låg röst: "Det är bara att … min pappa dog för en vecka sen"
Jag ser att hon ljuger, men ifrågsatte inte det. Om hon inte vill prata om det och ljuger om det, ska jag inte fråga.
Jag tar upp veden igen och lägger dem i en prudlig hög med hjälp av trollstaven. Jag lägger stenar brevid så att det inte ska sprida sig, hur det nu skulle gå till.
Jag tittar på henne, och hon säger med klarröst "Incendio". Plötsligt sprakar en välbekant och välkomnad eld upp sig. Dess sprakande ljud gör mig bekväm, som när jag är hemma med Lily och vi sitter och värmer oss framför brasan, och pratar. Jag får ett hugg i hjärtat av tanken på Lily, så jag skjuter undan tanken och istället går till Zoe och Teo som pratar. "Mat", säger jag.
De kommer direkt. Jag och Tammy har lagat till en rätt bestående av grönsaker, krydda, buljong och andra ingridienser som har skapat en grönsakssoppa. Vatten finns i bägarna som alla fick.
Alla äter under tystnad och verkar njuta av maten. "Mm… Gott, verkligen…", mumlar Teo.
"Tack", säger jag och Tammy i mun på varandra. Vi börjar skratta allihop, som på Hogwarts, fast utan Zoe, då Tammy gick i Hufflepuff och Teo i Ravenclaw. Men vi träffades ändå ibland, och skrattet som vi delar nu var det skratt jag känner igen från första gången jag mötte de. Jag ler av minnet.
Teo harklar sig. "Ni ville ju veta vad det var, eller hur?"
"Vad?", frågar Zoe.
"Varelsen som räddade oss", säger Teo allvarligt.
"Ja, berätta!", krävde jag.
"Jo, det som räddade oss var en Noctis…", började Teo, men blev avbruten av mig:
"En vad?"
"Låt mig prata till punkt", Teo gav mig ett sträng blick så jag tystnade. "Jo, en gång i tiden, då ungefär häxor och trollkarlar bildades, fanns Noctisarna.
De var en fridfull varelse, med inte så många tankar på döda. En gång så kom det en man, som hette Oswald, som var forskare om olika slags djur, och ville besöka Noctisarna. Trollkarlarna visste att de fanns, men hade inte så många anteckningar om de. Oswald åkte runt i hela landet, och sedan började i Europa.
I Sverige hittade han en flock vilda Noctisar, och tänkte komma närmare för att anteckna om de. Men det fanns en hane i flocken som var aggressiv, som ville bara slåss och slåss och blev lätt uppretad. När Oswald kom där med sin kamera och trollstav i högsta hugget, blev hanen så arg på han attackerade stackars Oswald", alla satt som hypnotiserade av berättelsen om Noctisar. "Oswald lyckades överleva, med en bra trollstav och duglig formel, och lyckades ockås ta dö på det vidundret. Han antog att alla Noctisar var såna aggressiva, mordlysta varelser, så han skickade in sin Rapport på Ministeriumet.
När de såg den rapporten blev de all utom sig, så de började skicka patruller för att döda Noctisarna, och ävcen skrev under deras namn på 'Farliga'. Patrullen dödade flera hundratals Noctisar, men det var ett fåtal som övdelevde. De var ju fredliga, och ville inte ha krig, så de gömde sig väldigt länge i grottor eller skogar från Ministeriets patruller. Än idag finns det några kvar, och det var en sån ni mötte"
Teo pustade ut.
Alla satt som förlamade av berättelsen. Eldens sprakliga ljud hördes i bakrunden.
"Men … hur vet du det här?", frågade Zoe osäkert.
Teo tittade allvarligt på oss. "Jag kan tillkalla en Noctis, jag kan känna deras känslor, jag kan prata med de, de lyder mig, jag förstår de och …", Teo tvekade. "Jag är en Noctis-broder"

____________________________________________________________________________________________________________

Vad tycker ni? Tankar om hur jag skrev? ALLA KOMMENTARER VÄLKOMNA!

Psst! Skulle någon vänlig själ vilja svara på de här frågorna om min ff, skulle ni var snäll? (Jag snor TheFifthMarauder idé om frågor )

Frågor:

1. Vilken/vilka är din favorit karaktärer?
2. Vem vill du lära känna bättre (Tammy, Zoe, Teo, James, Sara osv…)?
3. Vad vill du ha mer av denna ff?
4. Hur tycker du jag kan förbättra mitt skrivande?

(OBS! ^^INGET måste, men skulle vara snällt av er, för jag gör en underöskning om min ff av er läsare!♥)

Iallfall, nu ska jag inte störa mer! Ha en bra dag!

//Molly♥♥♥♥♥♥♥♥

Äntligen ett nytt kapitel!
Men jag läser imorgon för att jag måste tyvärr logga ut nu

Bra! Vad kommer hända i den här spännande ff:n? Riktigt bra Molly Evans!

Haha, bra!
Okej! Hejdå!




Haha, tack så mycket! ♥


Shit, på typ 1 minut har två kommenterat! :O TACK!♥

Haha, jag är riktigt snabb på att läsa när det handlar om berättelser Xd verkligen när du är författaren till den!

Jättebra!!!

Edith.Sorry att jag inte svarar på frågorna,kanske gör det imorgon,men jag måste göra några saker just nu

Ron Hippe~ Åå, tack! ♥ Haha!



Tack! ♥
Du behöver inte! Men det skulle vara bra om du ville