Annie Crestas historia

Helt AWESOME!!! Du är SÅ bra!!!

FÖRLÅÅÅÅT!
Det känns verkligen som jag övergett er i alla dessa dagar jag inte skrivit. Jag lovar, jag har inte gjort det.

Men nu kommer det snart mer! Idag (LOOOVAR!)

TACKTACKTACKTACK för ert stöd och era snälla kommentarer.

Yeeeey!
Du skriver så ofta du hinner och dina kapitel är så underbara att man kan läsa om den de dagar du inte hinner komma upp med ett nytt kapitel

Du skriver faktiskt ofta så du ska inte få några skuldkänslor de dagar du inte hinner skriva

YES PLEASE GIVE US MORE!!!!♥

JAAAAAAA!!!!!!!!

WÄÄÄÄÄÄÄH..;(♥

Kapitel 11

När jag vaknar är Finnick borta. Det enda som bevisar att han varit här – att jag kysst honom (herregud – jag kysste honom) – är en lång strimma av intorkat blod som pryder mina vita lakan.
Jag reser mig försiktigt upp, vilar mina bara fötter på den mjuka mattan som påminner om sanden därhemma, och skyndar mig in i badrummet för att ta en snabb dusch. Trots att jag börjat bli något vanare vid knapparna och alla dess funktioner, blir jag nästan livrädd när min hand råkar komma åt en blekrosa (elakt lysande) knapp som sveper in hela mitt hår i ett skum som stinker någon sorts parfym. Jag fnissar när jag kommer på att Abidella förmodligen använder det här skummet tre gånger om dagen.

Jag reflekterar inte mer över det, utan låter det sitta kvar i mitt hår medan jag tvålar in mina ben.

Det skulle jag inte ha gjort, upptäcker jag ca tre minuter senare när jag försöker skölja ut skummet – det har stelnat och är nu totalt intorkat i mina bruna testar.
Frustrerad börjar jag slita i håret, vilket bara leder till att skummet fastnar på ett väldigt läskigt sätt, vilket tvingar mig till att ta till drastiska medel – jag trycker på håransnings-knappen och tillbringar de kommande tio minuterarna med att känna hur en sax mjukt ansar de nedersta topparna av mitt hår och kammar ut det obehagliga skummet.

När jag äntligen är klar går jag ut i mitt sovrum och drar på mig mina träningskläder, innan jag går ut för att möta de andra vid frukostbordet.

Finnick är inte där.

-o-

Nästa gång jag ser Finnick är två dagar senare – två dagar som förflutit alldeles för långsamt för min smak.
Jag sitter utanför träningssalen, i väntan på att få gå in och bli personligt bedömd av spelledarna. En obehaglig känsla har spridit sig i maggropen, och jag kan inte låta bli att skaka nervöst med mitt högerknä hela tiden.

En efter en försvinner de andra deltagarna in i salen där de ska få sin bedömning. Eftersom jag tillhör distrikt fyra, kommer jag vara den åttonde deltagaren som går in och får göra en valfri sak för spelledarna.

Och då – precis när den raspiga högtalaren annonserar att det är Annie Elizabeth Crestas tur, så får jag syn på en mopp med rufsigt bronsfärgat hår i utkanten av rummet, tillsammans med ett par havsgröna ögon som ger mig en blinkning. Sedan är han borta, och nästa sak jag känner är en hand som knuffar mig in i rummet.

Precis på vägen in ser jag Jack. Han ger mig ett vänligt leende och tummarna upp innan han försvinner, och jag blir ensam med spelledarna.
”Miss Cresta?”

Jag vänder mig fort om och får syn på en valross. Eller överste spelledaren, förstår jag när jag tittar närmare – men likheten mellan det beteprydda djuret och denne man är fruktansvärt slående: samma feta mage och mustasch.

Jag niger försiktigt mot honom, och snart fylls rummet av skratt. Överste spelledaren ler.
”En sådan söt och väluppfostrad ung dam”, piper han till en kvinna bredvid sig. Jag rodnar rosenrött och behöver vända bort blicken. Damen bredvid överste spelledaren blir min räddning.
”Såja, blomman”, säger hon, ”visa oss vad du kan nu.”

Jag ler ett nervöst leende och börjar vandra runt i rummet på måfå, sökande efter något som kan passa att visa för valrossen. Till sist – när paniken börjat komma krypande – hittar jag ett tätt vävt fiskenät, som jag fort lyfter upp och vid närmare eftertanke börjar väva in i en gren jag hittar på klätterstationen. Långsamt och försiktigt börjar jag tillverka en fälla.

Valrossens blick bränner i nacken när jag väver in en kniv i det täta nätet. Jag håller precis på att knyta fast den ordentligt när det händer.
Plötsligt står Lynn framför mig med ett underbart änglalikt leende på sina söta läppar. Jag sträcker ut handen mot henne, försöker fånga de miljoner fåglarna som svävar bakom henne i ett regn av stjärnor – och så höjer Lynn kniven (var kom den ifrån) och trycker in den i min mage.

Jag skriker. En isig, förblindande smärta sprider sig i området under mina revben och jag faller ihop på det söndersmulade golvet, vrider mig i plågor.
Långt borta kan jag höra spelledarnas skrik, jag kan urskilja ett herregud, Corbinus! Ropa på helarna! Oh, herregud men det är så fruktansvärt långt bort att jag inte bryr mig om det.

Lynn försvinner. En flock glittrande månhalvor ersätter henne och jag skriker ännu mer när jag känner hur ett par feta armar lyfter upp mig och rusar iväg.

-o-

Mitt poäng blir en trea. Det gör ont i hjärtat när min bild dyker upp på teven bredvid Caesar Flickermans lavendellila hår, men inte lika ont som det dunkande såret under bandaget som döljs av min tröja.
Abidella suckar djupt och ger mig en besviken blick från andra sidan rummet, samtidigt som Bisqet skrattar nervöst och kramar min hand.
”Du var värd minst en femma”, säger hon generat. ”Du var det.”
Hon vet att jag vet att hon ljuger. Ändå säger hon ingenting, utan återgår till att prata med Jack om hans sexa.

Och Finnick gör ingenting. Han ler försiktigt mot mig, kör ner sina reparerade händer i sina fickor och stirrar på flickan från distrikt 5, som tar emot en fyra, innan han harklar sig.
”Jag skulle vilja låna Annie ett tag.” Han ser frågande på Mags. ”Går det bra?”
Mags nickar utan att slita blicken från teven, och snart känner jag hur en sval hand som doftar sockerbitar placeras i min.



CLIFFHANGER! CLIFFHANGER ALERT!
Sorry

AWSOME, AWSOME!!
Skulle vilja skriva em längre kommentar för det är du värd men min mobil laggar så jag pallarq inte!!
Superbra kapitel