Exchange [SV]

Tack så mycket! ♥
Nu är kapitel 2 avklarat och kapitel 3 är på väg att träda in. Jag hoppas att ni inte har för höga förväntningar inför festen (jag blandar inte in alkohol eller nåt sånt ;p) men att den ändå blir... acceptabel. ^^
Och Tamburlaine; Här kommer Sebastian. xD
***

Kapitel 3.1

Vid-behov-rummet var ett stort och rymligt ställe, mörklagt på grund av brist på fönster, med snurrande ljuskäglor i regnbågens alla färger som kastades från det höga taket ner på golvet. Det hade redan kommit massvis med folk. Elever från alla fyra elevhem rörde sig mellan de snurrande ljusen. De flesta var från femte årskursen, men även sjätte- och sjundeårselever visade sig. Zam lade märke till flera personer från Durmstrang. De var traditionellt klädda i sina gamla uniformer. Antingen hade de blivit tillsagda att göra det, eller också så ville de visa upp sin skolas prakt. Zam hade fortfarande på sig sin skoluniform. Det var sällan som någon tog av sig den förutom under nätterna. Zam var stolt över att representera Ravenclaw. Han skulle inte ha velat vara i något annat elevhem hellre.

Ingen musik spelades än, men på en scen som Zam kunde skymta över alla andras huvuden stod flera instrument. Det skulle bli intressant att lyssna på vem det nu var som skulle spela. Några bord med mjuka stolar stod uppställda till höger och till vänster fanns ett långt buffébord med bål, snacks och pajer.

"Det kommer att bli en lång natt..." hörde Zam Richard säga från hans sida.

Zam klappade honom lite på axeln.

"Försök att slappna av", sa han. "Ha lite kul."

Richard fnös.

Zam ville inte tvinga sin vän att gå någonstans, men Richard hade faktiskt följt med frivilligt. Han fick gå om han ville, men innan dess tänkte Zam försöka få honom att se det roliga i situationen. Det fanns mycket att göra på en fest. Richard hade bara inte upptäckt det.

Zam valde att se sig omkring. Han försökte få syn på gänget från Gryffindor, men stället fylldes bara på mer och mer och det började bli svårt att hitta någon alls i vimlet.

"Hur många fler tänker komma?" undrade Richard högt då han lätt blev knuffad av en svartklädd figur som klämde sig fram i den växande folkmassan.

"Där är de!"

Zam hade fått syn på Sebastian. Han och de andra stod i en egen liten klunga längst bort vid väggen. Zam började tränga sig förbi det inströmmande folket för att nå fram till dem. Han antog att Richard följde efter.

Den stora skaran människor var inte så stor som Zam hade föreställt sig. Han och Richard hade befunnit sig mitt i vimlet och det hade fått honom att tro att hela stället var packat med folk. Sebastian, Derek, Jonas och Tess stod däremot utanför folkmassan och där var det lättare att röra sig.

Sebastian stod lutandes mot väggen med armen över Tess axlar. Derek och Jonas hade dragit fram ett par stolar från ett bord där de sedan satt sig. Jonas vinkade till Zam då han fick syn på honom. Zam log tillbaka och hoppade upp på närmsta bord när han kom fram. Trots att han satt på träytan så nådde hans tår ner till marken.

"Hej", sa han lätt, glad över att se dem, precis som alltid.

"Vart tog du vägen igår?" frågade Sebastian direkt, som vanligt rakt på tal. "Du kom inte tillbaka efter ditt samtal med McGonagall."

Zam bet sig löst i underläppen. Det var så han brukade göra om han var fundersam eller inte riktigt kunde få fram ord.

"Det är komplicerat", sa han.

Han ville inte berätta om Cory för de andra. Han visste inte riktigt varför. Kanske kändes det onödigt att de skulle få veta det. Varför skulle han lägga ner besväret att ta upp hela historien för dem? Nej, han lät helt enkelt bli. Det var ingen idé att han lade ner sin ansträngning åt att berätta om sin uppgift att vakta en hjärnskadad pojke.

"Vad sa hon?" frågade Jonas nyfiket och lutade sig lite framåt för att visa sitt intresse.

Än en gång bet sig Zam på läppen. Han försökte komma på något bra svar, men han visste inte vad det kunde vara för något. Alla verkade ha sina blickar fästa på honom, alla väntade på svaret.

Varför var de så nyfikna?

"Det var om en skolgrej", sa Zam tillslut, rädd för att ha väntat alldeles för länge med att svara.

Sebastian höjde skeptiskt på ögonbrynen.

"Vadå för 'skolgrej'?" frågade han envist.

Zam suckade.

"Varför undrar ni?" frågade han istället för att lägga fram en onödig lögn.

Sebastian ryckte lite på axlarna och drog handen genom sitt halvlånga hår. Det var onödigt. Den stripiga luggen föll trassligt tillbaka över ansiktet och han behövde göra sig besväret att fixa till det.

Zam tvingade sig att inte bry sig längre. Han valde att berätta sanningen i alla fall. Eller en bit av den.

"Det är en ny elev", började han smått. "Jag ska se efter honom."

Det blev tyst i gruppen ett tag. För en sekund verkade det som om de andra inte riktigt trodde honom.

"Varför?" frågade Derek sedan. En negativ ton fanns i hans röst, som om han ansåg att det var en förolämpning att få en sådan uppgift. "Är han handikappad eller?"

Det sista var menat mest på skoj. Zam kände sig för första gången lite osäker i närheten av Gryffindoreleverna.

"Ja, typ", sa han och gav ifrån sig sin vanliga, sneda min som antagligen skulle se ursäktande ut.

Derek höjde överraskat på ögonbrynen.

"Har de inte särklasser för det?" frågade Tess som stått tyst under hela samtalet.

"Jo, men han behöver visst inte gå i en", svarade Zam lite lättsinnigare. Det fanns ingen anledning att känna sig osäker nu. Han ville bara ta bort tankarna på Cory och fokusera på festen.

En ny tystnad lade sig. Ingen verkade ha något vettigt att säga. Sebastian såg sig plötsligt om.

"Var är din vän, förresten?" frågade han kort. "Han där Thompson."

Zam vred lite på huvudet. Han hade trott att Richard hade följt efter honom, men det fanns ingen annan i närheten. Han rynkade lite på ögonbrynen.

"Han var här nyss", mumlade han fundersamt fram.

"Jag har inte sett honom", sa Jonas aningen frågande och helt plötsligt såg sig alla om i rummet.

Men ingen av vännerna lade ner någon kraft åt att försöka hitta den försvunne. Zam suckade, förstod sig inte på varför Richard undvek de från Gryffindor så mycket.

"Jag ska se om jag hittar honom", sa han kort, hoppade ner från bordet och gav sig in i vimlet av människor igen.

Bwahaha > ♥ me likey!

Nej, men allvar, lysande kapitel inga problem med språket och hittad einga stavfel (jag letade inte precis men ändå).
Richard börjar vara litet irriterande/intresserande : D What's his problem?

Måste säga att jag älskar Corys och Zams relation, om det ens kan kallas så ännu ^^ väldigt realistiskt och bygger verkligen upp förväntningar.

Så bra jobbat, väntar ivrigt på mer! ^^

Jääääääättebra ju!

Superawesome!

Spännande, undrar vad det är med Richard och de där gryffindorarna.. cx

Superbra!

Sjuukt braa! Som alltid, duktig du är!! ♥

I vilken årskurs går Zam i? Har glömt bort det.

Tack, tack, än en gång. Jag blir alltid lika glad av att läsa era kommentarer!
Här kommer ännu ett kort inlägg, men det blir det ändring på i kapitel fyra. ;3

Solkatten: Han går i femte årskursen. ^^
***

Kapitel 3.2

Det fanns ingen Richard inom synhåll. Zam hade gått runt i hela rummet, scannat av varje hörn och varje bord. Han hade till och med varit framme vid scenen för att leta. På det stora dansgolvet i mitten fanns han inte heller. Inte för att Zam trodde att Richard skulle dansa, ens med musik, men eftersom han inte syntes till någon annanstans fick Zam ändå leta på de orimliga platserna. Han suckade smått. Kanske hade Richard bara gått tillbaka till Ravenclawtornet. Han kanske insåg att han verkligen inte ville vara där och stack. Men då skulle han ha sagt till Zam först. Eller gjorde han det? Zam föreställde sig hur han själv rusade bort mot sina vänner från Gryffindor och bakom honom ropade Richard något om att gå därifrån. Desto mer han tänkte på det, desto mer trodde han att det hade hänt. Hade han inte hört Richards röst precis innan han fått syn på Sebastian? Hade han bara varit ouppmärksam och missat Richards fråga om att gå?

Hans tankar började spöka mer och mer för honom. Hans minnen började förvridas, där Richards missnöje tydligt lyste i hans ansikte, där han stönade och suckade åt tanken att gå på festen. Men varför skulle han ha gått överhuvudtaget då, om det var så hemskt? Richard visste om att Zam hade andra vänner, så Zam skulle inte direkt ha blivit ensam.

Zam stannade till vid ett ledigt bord. Det hade börjat hända saker uppe på scenen och han visste att det skulle se väldigt konstigt ut om han irrade runt åt alla håll medan de andra hade blickarna vända mot John deWulf, som nu hade visat sig för folkmassan. Hans svarta kåpa pryddes av en gul krage och på bröstet blänkte Hufflepuffs emblem. När pojken knackade lite på den gammalmodiga mikrofonen tystnade de människor som kommit till festen.

Elektriska prylar skulle egentligen inte fungera på Hogwarts, men med tanke på hur effektivt det kunde vara så hade McGonagall gått med på vissa förändringar. Hon och några andra lärare hade hand om elektriciteten och vid speciella tillfällen, som vid Halloween, tillät de elektriska instrument. Antagligen hade Hufflepuffs elevhemsföreståndare, Professor Milner, godkänt elektriska föremål på den här festen, för uppe på scen fanns en elgitarr och en elbas till hands.

deWulf utstrålade någon slags säkerhet där han stod längst fram på scenen och blickade ut över personerna som kommit.

"Hej och välkomna allihop!" ekade hans stämma genom rummet.

Responsen han fick var dånande applåder från framförallt Hufflepuffeleverna, men också från alla andra som befann sig där.

"Den här festen tillägnas speciellt till våra nya, tillfälliga elever," fortsatte han och hans blick fästes på några röduniformerade tonåringar som stod i en egen klunga längre bort, "nämligen de från Durmstrang!"

Nya applåder utbröt och även lite positiva rop fyllde rummet. Zam var med och applåderade, men mest för artighetens skull. Egentligen behövde han fortsätta leta efter Richard. Men pojken var 16 år gammal. Han kunde klara sig själv om det skulle behövas.

deWulf började berätta lite kort och gott om vad det fanns att göra på Hogwarts, vad gästerna från Durmstrang kunde förvänta sig och drog såklart även upp Harry Potter och Voldemort som båda hade gått på Hogwarts under nittonhundratalet. Zam lyssnade bara med halvt öra. Han hade bestämt sig för att gå tillbaka till gänget från Gryffindor.

-
Till Zams förvåning mötte han en välkommen syn då han kom fram. Richard satt på stolen intill det bord Zam innan hade suttit på och pratade med Tess. De andra hade blickarna upp mot scenen och vägde över dem på honom en kort stund då han kom.

"Vart tog du vägen?" frågade Zam, lite småsurt, då Richard fick syn på honom.

"Jag tänkte fråga dig detsamma", svarade pojken med höjda ögonbryn.

Zam knep ihop läpparna, valde att inte svara. Istället var han glad över att Richard inte hade gått utan faktiskt försökte stanna kvar för att ha lite kul. Zam drog ut en annan stol vid samma bord som sin vän och anslöt sig till den lilla klungan.

"Men nu tycker jag att vi ger den här festen lite musik!" hördes uppifrån scenen. deWulfs röst hade höjts en aning och han verkligen lockade publiken till att ropa och applådera. "Det är jag och mitt band som tänkt spela för er, så jag hoppas att det inte låter alltför hemskt."

Zam såg bort mot pojken som i sin tur backade bak lite och hängde remmen till elgitarren över axeln. Ett trumsolo blev introt till första låten och festen var igång på riktigt.

JÄttebra! Superbra! Supermegaawesome!