PRS AlexZz och Cindy :D

Stephanie höjer på ett av ögonbrynen.
"Jag trodde int att du var sån här. Inte som något dåligt, inte alls, jag trodde bara inte att du var så självsäker. Och emot blod. Och smärta. Du är liksom förvånande, du förvånar allt och alla nästan hela tiden." sa Stephanie medan hon sparkade undan en mellanstor sten som på något sätt hamnat i skogen.

"Jag är inte en förutsägbar personlighet." Svarar Nathan och rycker på axlarna och tar sig in i skogen. Till hans förtret - eller lycka - är den djupare och snårigare här än på andra sidan gläntan.

"Kan du försöka svara med lite omtanke eller åtminstonde ett tack nån gång? Jag försöker vara känslosam här." sa Stephanie men lite mer oseriös ton.

"Jag har lagt märke till att du använder känslor mer än jag." Säger Nathan med en lite svävande ton när han letar efter något hot. Den enda blodmassan han kan känna för tillfället är hans, Stephanies och några fåglars. Men just att försöka hitta saker med hjälp av blod är inte hans bästa sida.

Stephanie suckade och började sparka i marken.
Hon tog upp blommor lite å och då oh rev sönder dem så att hon skulle få lite att göra.

Nathan börjar gå igen och betraktar Stephanie när hon håller på med växterna. Nathan vet nog inte vad som får honom att inte knocka henne och sedan fortsätta själv. Kanske för att de är i någorlunda samma sits.

När hon plockat upp en rosa blomma med många blad hörde hon fotsteg bakom dem.
"Hörde du det där?" Frågade Stephanie oroligt och tittade bakåt, men såg inget.

Nathan stannar upp och letar med blicken.
"Vem del av slagfältet är det här?" Börjar han tänka och biter sig i läppen.

"Jag är säker på att jag hörde något." Sa Stephanie och bet sig i läppen.
Hon gick ett ostadigt steg mot ljudet, som just nu inte hördes.

Oroad ser sig Nathan om mot hållet som Stephanie går mot med höjd gard och beredd mot attack. Hans blick ser forskande ut och väntar spänt på om det verkligen är någon fara. Eller om det är ett djur.