13 och såld

Haha ^^
Blev inte det sista kapitlet innan, men detta blir nog det.



Kapitel 25


Det var inte sant. Flickan som satt där inne kunde inte vara... Jag blev lycklig igen, överlycklig när jag fick se hennes ansikte. Ännu lyckligar blev jag när Richard stirrade hatiskt på henne. Stephanie. Det var hon, som hade pratat med mig och hjälpt mig. Det var Stephanie, som sedan hade blivit fängslad. Hon levde. En adelsfamilj hade tagit hand om henne. Hon mådde bra.
Jag kunde inte hejda ett stort leende. Men en blick från Richards sida fick mitt leende att tyna bort. Stephanie, som kände igen mig log också. Hon var nog förvånad över att jag fortfarande levde. Men även hennes leende tynade bort. Vi var lyckliga, men vågade inte visa det. Inte nu, inte än. Vi behövde prata.
Herrskapet bestod av en smal kvinna i trettiofemårs åldern. Hennes hår var uppsatt i en hård fläta, fast mer komplicerad än min, och log varmt. Hon hann se våra leenden och log mot mig. Hennes man som var några år äldre, kom också. Han var rak i ryggen, och tvivlade inte på sig själv. Det såg man. En ung pojke kom ut. Hans bruna ögon liknade hans fars. Likaså det bruna håret. Han var smal, och inte alls lika muskulös som Aiden. Det var honom jag skulle "bekanta" mig med. Enligt Richard, då. Han mötte min blick, men vände sedan bort den igen.
De fyra bugade och neg inför Richard. På något sätt antog jag att det gällde mig med. Richard stirrade fortfarande på Stephanie, vilket mannen och kvinnan märkte. En tystnad uppstod. Till slut sa Richard bryskt:
"Jag kommer inte ihåg någon dotter."
Mannen lät blicken glida från Richard till Stephanie innan hann sa:
"Jo, vi hittade henne i skogen, ers höghet. Vi bestämde oss för att ta hand om henne."
Han var nervös, hans fru likaså. Richard såg bara ond ut och uttryckslös.
"Ni vet kanske inte något om hennes bakgrund?" konstaterade Richard kyligt och stirrade på Stephanie.
"Enligt henne har hon jobbat här, och pratat med er dotter", svarade mannens fru.
"Det stämmer. Enligt min åsikt tycker jag inte att en sådan flicka med låg ställning ska få umgås med oss", sa Richard kyligt.
"Men... far", sa jag med överdriven sorgsenhet. "Hon förtjänar det. Utan henne skulle jag ha varit död nu."
Jag tog risken att han skulle fråga: "På vilket sätt?", eller "Varför skulle hon behöva hjälpa dig?", som ledde till min far och Abel.
"Och varför skulle du dö utan henne?" sa han och gjorde det svårt för mig.
"Jo, jag var ju så ledsen. Jag åt ju ingenting i början av min tid här", svarade jag och hoppades att detta skulle gå bra.
Stephanie tittade uppmuntrande på mig. Det gav mig lite mod.
"Hur kunde hon hjälpa dig? Mata dig?" frågade Richard skrattretande. Resten av familjen såg på med stora ögon, frun flyttade sig närmare Stephanie, som för att skydda henne. Det gjorde mig lycklig och bara känslan av att Stephanie var trygg nu hjälpte mig.
"Hon fick mig att inse att det var bra här, bättre faktiskt än innan", sa jag smörigt. Det skulle nog få honom att ändra sig.
"Nåja", svarade han bara till min lättnad.
Han gav upp. Vakter visade familjen till sina rum. Pojken gav mig en lång blick. Jag mötte den utan att värja undan.
Själv skickades jag till min sovkammare. Men snart nog fick jag meddelande om att Stephanie ville se mig. Jag försökte dölja min lycka, och försökte att inte skutta till den bestämda platsen. Jag sprudlade av glädje när jag såg henne le mot mig.
Vi sprang mot varandra och möttes med en lång kram.

HELLZ YEAH STEPH IS BACK! ♥

Suoerbra skrivet... som alltid. xD

Haha xD Thank you! ♥

^ No need to thank for truth!

^ But I will, over and over again, and even then I can't show you how happy I am ♥

^ Hmm... sure. Do as you wish.

Moar. x3

Haha ^^



Kapitel 26


Ingen av oss kunde hindra tårarna. Det var ett mirakel, större än något jag hade kunnat hoppats på.
"Jag är så glad att se dig", skrattade Stephanie mellan snyftningarna.
"Jag är så glad att se dig!" skrattade jag med. "Men hur kunde du..."
"Ehhm, en pojke som jag känner hjälpte mig", sa hon med ett litet leende.
Vakterna hade gått, det hade jag försäkrat, men vad som hände bakom den där dörren var inte lika säkert.
"Aiden?" viskade jag och log.
"Ja! Hur visste du det?" viskade hon glatt. "Känner du honom?"
Hon var förvånad, jag kunde inte låta bli att skratta till.
Jag nickade till svar. "Jag fick se lägret", sa jag och antog att hon hade varit där.
"Men varför är du här då?" frågade hon tvivlande.
"Som spion, gamle Abraham skickade mig", sa jag.
Stephanie suckade. "Såklart han gjorde. Med mig med", sa hon sedan.
"Jag visste inte att du hade en kusin. Jag trodde att du var ensam", sa jag sedan för att börja ett nytt ämne.
"Enligt order fick varken Aiden eller jag berätta för någon om att vi var kusiner. Även om jag litade på dig, ville jag inte ta några risker", sa hon tystare än mig som fortfarande viskade.
"Det förstår jag", log jag varmt.
"Så du vet allt om legenden?" viskade hon till mig.
"Om Clive Porter, ja. Mannen som ska störta honom", viskade jag till henne.
"Bra", svarade hon kort.
En tystnad uppenbarade sig, efter en stund blev den till och med lite pinsam. Till slut log jag och sa:
"Hur kommer det sig att de skulle ta hand om dig?"
"Jo, de är väldigt goda människor. De har alltid velat ha en dotter så...", sa hon men ändrade sig. "Ja, de ville ju ha en son också. Så det fick dem. Men av någon anledning kunde de inte få ett till barn. Min nya mor var väldigt sorgsen."
"Du var lyckligt lottad", log jag. "De såg jättetrevlliga ut."
"Ja, det är de. Väldigt snälla", sa hon men suckade till. "Fast jag saknar ju ändå min riktiga familj. Och Aiden."
Jag kramade henne hårt. "Det är såklart du gör", sa jag och tillade sedan: "Aiden kan du träffa om du vill."
Stephanie avslutade kramen och gav mig en förvånad blick. "Aiden?"
"Ja! Kom nu", sa jag och drog henne med mig. Jag såg att Stephanie blev oroligare och oroligare ju närmare sjukhusflygeln vi kom.
"Ta det lugnt, ett missöde med vakterna. Men han återhämtar sig, det säger sjuksköterskan", log jag uppmuntrande. Det måste vara svårt för henne. Det skulle det ha varit för mig om det var min kusin.

Vi klev in i sjukhusflygeln där vi såg Aiden ligga på samma säng som förut. Han mådde tydligt bättre nu, hans bandage runt huvudet var borta. Han såg frisk ut, till min glada överraskning.
Stephanie sprang fram till honom. Hon tog hans hand, medan jag vinkade mot sköterskan att vi ville vara ensamma. Jag log ursäktande mot henne. Men hon log bara och gick ut ur salen.
Stephanie kramade Aiden som var överlycklig över hennes uppenbarelse. När jag tyckte det var dags lämnade jag de två ensamma. De var lyckliga, jag var lycklig. Just då var nästan allt underbart.

Så awesome ♥ Och så mycket

När man börjar läsa är man fast!

Asså Gud vad bra!!!
Nu vill jag bara ha mer asså....
<0>,..,<0>