Just a hollow sound [SV]

Ja, eftersom ni bad om mer så snart så får jag väl skicka in nästa del. Jag är riktigt tacksam över era kommentarer och jag är så glad över att ni läser det jag skriver! Tack så jättemycket!
Här kommer det!
***

Kapitel 3.3

"Håll dig till mig", det var vad Chris hade sagt till Zach innan anfallet. Nu hade Zach svårt att överhuvudtaget se pojken. Hans huvud snurrade lätt och hjärtat gjorde ont där det slog i bröstkorgen. Han fick koncentrera sig till det yttersta för att hålla balansen och inte komma emellan ett par pirater som var inne i sitt livs strid. Han tryckte sig nästan mot relingen, var rädd att någon av de nyfikna piraterna skulle få syn på honom. Med denna tanke blev han smått sur på sig själv. Han var mitt bland den så kallade fienden. Om han förväntade sig att slippa undan allt bråk kunde han inte vara så klar i huvudet.

Han fick syn på Chris som stod en bit bort, blängde på honom med nästan arga ögon. Han knyckte med huvudet som tecken på att Zach skulle komma. Pojken tog ett lite hårdare grepp om sitt svärd och tog sig fram till sin tvilling. Där tog Chris ett ordentligt grepp om hans arm och drog honom med sig bort.

"Släpp din rädsla", hörde Zach honom säga. "Och var beredd med svärdet."

Sekunden efter kunde han höra en svärdsklinga vina genom luften. Chris släppte instinktivt taget om Zach och parerade ett slag från sidan. Zach stod som stelfrusen. Han hade aldrig - bortsett från de gånger han övat med Chris - deltagit i en riktig strid. Stumt såg han på när hans tvilling försvarade sig från den andra piratens attacker. Att granska männen runtomkring hade man inte tid med. Allt Zach kunde uppfatta om mannen snett framför sig var att han var från Asien. Chris verkade inte ens märka att han stod där utan att göra någonting. Tillslut lyckades tvillingen komma åt motståndarens hand så att denne släppte svärdet. Med en snabb rörelse förde han sitt eget mot mannen och Zach tittade förskrämt undan för att slippa se stunden då piraten föll till marken.

Det var då han fick se det; en från Donzais besättning - med en engelsk pirat liggandes död vid sina fötter - som såg rakt på honom. Den isande blicken varslade om fara. Antagligen såg de från Donzai de två dolda, svartklädda typerna som extra farliga. Zach hörde piraten ropa ut något på ett obegripligt språk och snart hade ett flertal män samlats runt honom. Alla stirrade på Zach och Chris. Pojken bredvid Zach föste undan honom från platsen i samma stund som piraterna började röra sig mot dem.

"Vi måste ta oss ner under däck", viskade han fram för att ingen annan skulle höra.

Zach nickade lite tafatt, men kunde inte släppa blicken från männen som kom närmre i rusande fart. Chris stannade, vilket Zach också gjorde. Samtidigt som hjärtat skenade försökte han få kontroll över sin arm med svärdet. Men det skulle vara omöjligt för honom att stå emot fem pirater på samma gång, även ifall hans tvilling var vid hans sida.

Chris parerade de första slagen så att Zach kunde hitta fattningen. Men inte ens denna talangfulla pojke kunde stå emot hur mycket som helst. Snart blev han fullt upptagen med ett par pirater som endast ägnade sig åt honom och Zach fick klara sig själv.

Det var helt otroligt hur en livsavgörande situation kunde förändra en. Zachs reaktioner - hans sätt att tänka och röra sig - förändrades. Hans sinnen förstärktes enormt och det var som om han kunde se varenda rörelse som närmade sig honom. Han kom ihåg all träning som han och Chris hade utfört och även hans fars teorier. Blandade han ihop dessa tekniker kunde han skydda sig mot svärden som kom vinandes mot honom. Han lyckades avvärja många av utfallen. Vissa var han tvungen att parera och han kände stötar i kroppen då musklerna tog stryk. Men han höll sig vid liv. Han tänkte inte längre på var han var, vad som hade hänt honom eller vilka personer som befann sig framför honom. Det enda han var medveten om var att han behövde kämpa för sitt liv. Och för att detta skulle lyckas skulle han bli tvungen att ta andras.

Han kände motståndet när den smala klingan borrades in i den ene piratens mage. Mannen skrek av smärta och när svärdet dragits ur honom föll han ner på knä och höll sig för magen. Blod började pryda det innan ljusa, fina däcket. Chris hade fått ner de två som attackerat honom, men precis som Zach fick han bara fler och fler motståndare. Zach kände hur kraften sakta började rinna ur honom. Piraterna tycktes bara bli större och starkare för var gång han mötte deras blickar. Känslan av frihet som svärdet utbjöd fläckades ner av det tunga ansvaret för liv och död som vilade på hans axlar. Han förstod inte ens hur han hade klarat sig undan alla slag utan att skadas.

En svärdsspets flög mot honom. Det var i stort sätt det enda han såg innanför den suddiga ramen. Som reaktion backade han bakåt och förde sitt eget svärd framför sig. Avlägset såg han motståndarens svärd vika undan, men smärtan gick som stötar längs hans arm. Han var utmattad och hade ont av all motståndskraft, men adrenalinet fick honom till att fortsätta. Han backade bakåt ytterligare för att vika undan från en ny attack, men slog istället i något bakom sig. Bakhuvudet fick en smäll av det hårda föremålet och den vänstra handen som automatiskt tagit stöd mot det uppfattade materialet som trä. En vägg. Under tiden han slagits hade han försökt finnas inom räckhåll för Chris, och hade därför - utan sin egen vetskap - följt med denne bortåt över däck. Nu hade de en vägg bakom sig, vilket gav fienden en fördel.

Två pirater - snett från varsin sida - gjorde utfall mot Zach. På en hundradels sekund förstod han att han inte kunde skydda sig mot båda samtidigt. Han lät sitt svärd ta emot slaget från höger samtidigt som han stålsatte sig inför smärtan från vänster. Men något i utkanten av hans synfält stoppade det. Snabbt - som om världen gått i slowmotion innan - fick Zach kontrollen över mannen till höger och körde svärdet i honom. Sedan slängde han en blick åt andra sidan och fick se Thomas slå ner den andra piraten. Till sin lättnad och förvåning såg han en handfull av Dark Angels besättning sätta sig in i striden. Med deras hjälp hölls piraterna borta från de två yngre pojkarna. Zach ryckte till då någon tog tag i kåpans ärm, men tvingades att lugna sig när han upptäckte att det var Chris. Han granskade sin tvilling lite snabbt då denne på nytt drog iväg med honom längs med väggen och slog fast slutsatsen att han inte blivit allvarligt skadad. Det värkte i armen på honom själv och för att vila greppet och fingrarna lite flyttade han över svärdet till vänster. De gick ändå med väggen på höger sida och därför kunde han inte förvänta sig några faror därifrån.

De gick snabbt, men inte länge. Plötsligt verkade väggen dyka inåt och en trappa uppenbarade sig på sidan. Chris slängde en kort blick på Zach som mötte den så lugnt han förmådde. Känslan i pojkens ögon kunde inte riktigt tolkas, han såg nästintill uttryckslös ut. Efter att ögonen studerat Zach en stund fortsatte blicken bortåt mot de andra. Zach vände lite på huvudet och såg hur männen från Dark Angel kämpade för att piraterna inte skulle kunna ta sig fram till trappan och tvillingarna. Ett fåtal hade stupat, men de flesta var fortfarande vid liv - men så var även Donzais besättning. Det var en jämn strid. Ljuden från svärden klingade och med tanke på det lugna havet kunde detta och männens rop och rytande höras på flera kilometers avstånd.

Zach vände tillbaka blicken mot Chris som knyckte med huvudet igen. Den här gången gjorde han tecken för att de skulle ner för trappan. Utan att säga något lydde Zach honom och de började tillsammans ta sig ner. De gick försiktigt, men fortfarande någorlunda fort, med svärden beredda om det skulle vänta någon fara under däck.

Alla pirater kan inte ha varit där uppe, tänkte Zach för att inte ge sig själv falska förhoppningar. De som skötte kanonerna finns fortfarande kvar.

superbra finns inget annat ord

Me like, me love ♥

O-troligt! Asså hur lyckas du egentligen?? Du är bara för bra!! Inte okej, faktiskt..

Jättebra!

awzome

Fruktansvärt bra :>

Tack alla! ♥
Äventyret fortsätter...
***

Kapitel 3.4

Under däck var det långt ifrån lika mycket uppståndelse. Det gav Zach ett tillfälle att granska omgivningen. Det var vad Chris hade sagt att man behövde göra innan man gick i strid - något han hade missat där uppe. Nu slängde han en snabb blick på väggar och möbler. Allt var i en asiatisk stil, men eftersom Zach inte hade studerat så mycket om de östra länderna kunde han inte säga så mycket om det. Det var väldigt vackert där de befann sig. Utrymmet var smått rektangulärt och inte så stort - runt tjugo kvadratmeter - men hade dörrar som ledde in till andra rum längs de bortre väggarna. Tapeterna var i liknande färg som de inne i Chris hytt. Till höger stod en liten byrå i fint snidat trä och guldhandtag. Till vänster - som var betydligt längre bort då trappan slutade nästan ända bort i högra hörnet - stod ett litet bord med kinesiska eller japanska tecken på dess guldkanter. Det var rätt lågt och några sidenröda kuddar fanns uppställda intill väggen. Mellan dörrarna på väggarna hängde färgglada målningar på naturen och olika djur som passade in. Zach kände inte igen dem, även ifall han studerat konst i några år.

Det var folktomt och tyst, som om allt buller uppifrån stoppades av en ogenomtränglig barriär. Men om Zach spände hörseln kunde han fortfarande höra striden som pågick bakom dem. Han fick inte känna sig lättad över att vara ensam från fiender här nere. Han förväntade sig att några skulle dyka upp när som helst. Chris tog de första stegen ut över det blanka, ljusa golvet. Det knarrade smått när han kom åt en lösare bräda. Han stannade till och Zach lyssnade spänt efter ljud. Från vilken dörr borde piraterna komma från? Han kände sig stadig med svärdet på nytt i höger hand, men kunde ändå känna den spända stämningen i hjärtat och i lungorna.

Ett ljud uppifrån trappan fick honom att rycka till. Det var tydligt att det var steg. Någon rörde sig neråt. Zach snubblade ner för de sista trappstegen och backade bak till Chris som snabbt vände sig om. Båda hade svärden redo och Zach beredde sig på att identifiera vem som kom.

Det var Thomas. En sten verkade upplösas i Zachs mage, men han vågade inte pusta ut än. Den unge mannen verkade vara ensam. De andra lyckades visst hålla kvar asiaterna uppe på däck. Ansiktet på den nyanlände var lätt nedsmutsat av damm, men även av blod. Han hade ett sår som löpte längs med ena kinden. Det blödde inte kraftigt, men tillräckligt för att Zach skulle bli orolig. Thomas gick med ansträngt lugna steg fram till Chris och lyfte upp något han hade i handen. En revolver i svart järn. Han höll den på ett sådant sätt att pojken kunde ta emot den. Det blänkte svagt i ljuset från de fina fotogenlamporna på väggarna.

"En av dem hade en sån här", sa den nittonårige pojken uttryckslöst.

När Zach granskade Chris ögon såg han att denne var fundersam, eller helt enkel tveksam. Han tog emot vapnet och studerade det i någon sekund.

"Om en har det så har fler det", sa han och såg upp mot den andra piraten som nickade lätt.

Där tog den trevliga lilla pratstunden slut. En dörr i den bortre väggen slogs upp och som en ren reflex vände sig alla tre om för att möta motståndarna. Piraterna där var lite mer kraftigt byggda och hade bredare klingor på sina svärd än de som varit uppe på däck. Hade de placerat sig så med flit? Zach hade inte tid att tänka på det nu. Männen tog sig fram mot dem i väldig fart och Zach blev med ens osäker på om han överhuvudtaget skulle klara av att parera ett av deras slag. Plötsligt fick han syn på något ännu värre. Flera av dem hade svarta revolvrar nedstoppade i bältet. Använde de dem skulle Zach kunna säga hej då till sitt liv med detsamma. Han svalde hårt och hoppades innerligt att de skulle uppslukas så fullt i striden att de glömde bort att de hade dem.

"Leta i lastutrymmet", sa Chris i riktning mot Thomas med en rätt beordrande stämma. Mer hann det inte sägas förrän piraterna nådde fram till dem.

Svärden for mot Zach som pilar och han stoppade dem så gott han kunde genom att lägga sitt eget på bredden. De första slagen fick hela kroppen att skälva. Kraften var så stor att den slog ner honom på knä. Den strömmande smärtan fick honom att stöna. Chris verkade märka detta och drog snabbt sitt svärd genom den närmaste av Zachs motståndare, men mer än så kunde han inte hjälpa sin bror. Zach var medveten om att han behövde klara sig själv, och att Chris inte kunde koncentrera sig på dubbelt så många motståndare som han redan hade. Han vek undan för några utfall och skyndade sig åt sidan i krabbställning innan han tvingade sig upp på benen. Han stod nu med ryggen mot den högra väggen och med trappan till vänster. Det var ändå några meters mellanrum mellan honom och sidoytan. Han försökte vara lätt på fötterna och lyckades förflytta sig bort från den stora massan med fiendepirater. Men han hade motståndare som följde efter honom och inte lämnade honom ifred.

Fler steg hördes i trappan och bekanta rop tydde på att det var Dark Angels besättning som kom till undsättning. Zach lyckades se en skymt av dem, men inte många av Donzais män kom. Några från Dark Angel tog över hans motståndare så att det bara fanns en kvar att kämpa mot. Det började bli trångt i utrymmet. Zach försökte ta sig igenom springor och undvika att hamna mitt i ett slag. Han försökte alltså slingra sig ur striden han befann sig i. Mannen följde efter honom, men var inte lika smidig. Gång på gång fick han parera slag och ett par gånger lyckades han snitta till piraten i armen, men det var inte tillräckligt.

Precis som uppe på däck backade han in i något hårt. Han kunde utan tvivel identifiera det som ett hörn. I samma stund som han avvärjde motståndarens svärd med sitt eget slängde han en blick åt sidorna. Från trappans synvinkel var han fast i det bortre högra hörnet, med byrån till vänster och en rad med dörrar till höger. Han märkte snart att han inte fick se sig om så mycket mer. En rörelse hos piraten framför honom fick honom att instinktivt ducka. Den breda svärdsklingan ven över huvudet på honom och slog i väggen. Det tog han till sin fördel, tryckte upp sitt eget svärd mellan mannens ben. Denne utgav något tomt ljud innan han föll framlänges. Zach smet undan precis innan den robusta kroppen nådde golvet. Han slängde en rätt ogillande blick åt dennes håll och ville inte ens titta på hur hans svärd såg ut.

När han vände tillbaka blicken såg han något blänka till framför honom. Han svängde av åt sidan för att försöka vika undan för svärdet, men kände hur spetsen nuddade hans kind. Nej, inte kinden; näsduken. Den revs sönder och dinglade ner till marken. Zach kände sig genast blottad och sårbar, men hann inte tänka mer förrän någon grep tag om hans arm; inte på det sättet Chris gjort innan, utan ett riktigt hårt grepp som fick det att knaka i skelettet. Han tappade svärdet. Innan han hade hunnit reagera hade han blivit upplyft någon decimeter över golvet. Huvan föll av honom och landade tillrätta på ryggen. Nu var hela hans förklädnad borta. Oförmögen att kunna göra något såg han rakt in i ett par breda, smått sneda ögon som var mörka i brist på ljus. Uttrycket i mannens skarpskurna ansikte var argsint och mordiskt, men plötsligt släppte greppet runt hans arm efter lite och ögonen vidgades i förvåning.

"Det var som..."

Och där hörde man det första skottet avfyras i rummet.

så himla spännande

^^Håller med.

AWESOME