Sjunde året, det värsta, bästa året

Alltså du får mig att dö igen... Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så otroligt underbart. Jag hoppar av lycka när jag ser att det har kommit ett nytt kapitel, det här är en av de bästa fanfictions jag har läst OCH JAG FATTAR INTE HUR DU KAN SKRIVA SÅHÄR KVINNA.
Du är bäst ♥

Oh! Jag älskar också Seamus!!! Känner du också lite som jag att det konstigt nog känns som om att Seamus och Ida är menade för varandra? O.o

Men asbra kapitel!!!!! ♥

Superbra!!!!!


Jag anser att Ravenclaw lätt kickar Gryffindors små rumpor!

ny läsare!!!! Jättebra ff!

Alltså, jag är jätteledsen att jag inte uppdaterat! Men jag har inte haft tid!

Och kapitlet kan eventuellt vara lite tråkigt men jag hoppas ändå att någon enstaka själ gillar det!


Och tack för era kommentarer och att ni (antagligen) har världens största tålamod. Ni är bäst och betyder allt! ♥

Edit: Och jättekul med nya läsare!! vad kul att ni gillar den!


Kapitel 14


Ida återvände till Gryffindortornet en timme senare. Hon fick undvika att skutta upp för trappan, så lycklig var hon. Istället smög hon upp för trappan och var glad över att det var en stentrappa och att hon aldrig i hela(med undantag från julbalen) i sitt liv använt skor med klackar.
Hon öppnade försiktigt dörren till sjundeårsflickornas sovsal och smög in. Ida gick fram till sin säng för att byta om till sin pyjamas.
”Ida?”
Ida hoppade högt i luften av förskräckelse och den lyckliga känslan rann av henne som om någon hällt en hink med vatten över henne. Hjärtat rusade och en rodnad spred sig över ansiktet.
”Var har du varit?” frågade Hermione.
Ida vände sig mot henne som satt i sin säng, fortfarande med sina vanliga kläder på. Hjärtat slog fortfarande snabbt när hon febrilt försökte komma på en lögn.
”Jag… öhm…”
”Ida, du kan berätta allt för mig! Vill du inte att jag berättar det för någon annan gör jag inte det.” sade Hermione sanningsenligt och såg henne i ögonen.
De pratade tyst för att inte väcka Lavender och Parvati.
”Mione, jag vill verkligen berätta! Det vill jag verkligen! Men jag kan inte.” Det var inte helt en lögn, men hon kände ändå den bittra smaken av lögn på tungan.
”Varför inte?” frågade Hermione och tittade oroligt på Ida.
”Jag kan inte, inte nu i alla fall!” sade Ida och lät nästan desperat.
”I morgon?”
”Nej, bara senare…”
”Har det hänt något?”
”Ja, fast inte något dåligt egentligen.”
”Okej…” Hermione lät förvirrad och Ida bytte snabbt samtalsämne.
”Vad gjorde du och Ron ikväll då?” frågade Ida leendes och satte sig bredvid Hermione på hennes säng.
Hermione rodnade och tittade med glittrande ögon på Ida.
”Det var helt fantastiskt faktiskt! Vi först strosade runt slottet, både inne och ute. Sen när utegångsförbudet trädde i kraft gick vi till Vid-Behov-Rummet.”
”Vad gjorde ni där då?” frågade Ida och var nu oerhört nyfiken.
Hermione brast ut i ett stort leende och man såg nästan hur hon sprack av iver över att få berätta.
”Han kysste mig!” viskade hon. ”Han kysste mig!”
Ida gav ifrån ett dämpat glädjeskrik och kastade sig om halsen på Hermione, innan hon släppte taget lite grann för att kunna bombardera henne med frågor.
”Gjorde han?! Vad pratar jag om? Klart han gjorde! Hur var det? Var han bättre än Viktor? Använde han tunga?” Ida kände hur glädjen för Hermione bubblade inom henne tillsammans med nyfikenheten.
Hermione skrattade tyst och hela hon lyste av glädje.
”Vi säger så här, han var mycket bättre än Viktor och det var en hel del tunga inblandad…!”
”Hermione!” viskade Ida gällt och kastade sig om halsen på henne igen. ”Jag är så glad för din skull!”
”Tack Ida.”

Senare den söndagsmorgonen när de satt och åt frukost, kikade Ida regelbundet mot Ron och Hermiones håll. De satt lite längre ner på bordet för sig själva.
Och när Ida inte tittade på Ron och Hermione, skyfflade i sig bacon eller pratade med någon morgontrött Gryffindorelev kikade hon försiktigt bort mot Slytherinbordet och Draco. Han satt som vanligt omringad av sitt Slytheringäng, med den där äckliga Pansy Parkinson bredvid sig. Ida såg till sin belåtenhet att han mer än en gång skakade av sig hennes anorexiatunna armar som försökte dra honom närmare henne.
”Vad gör vi idag då?” undrade Ida och hällde upp ett till glas med pumpajuice.
”Pluggar” muttrade Harry och tittade på Ginny och Ida. ”Men jag tror att det bara bir vi tre som…”
”Vi blir inte tre.” avbröt Ginny honom. ”Jag har bestämt med några av mina vänner att plugga i biblioteket idag.”
”Okej, då blir det bara du och jag då.” sade Harry och log mot Ida.
”Ja, men jag är liksom klar med alla mina läxor…” sade Ida.
”Men då kan du ju hjälpa mig.” sade Harry och sken upp.
”Ja, men lite får du allt göra själv!” sade Ida och log.
”Visst, tack Ida!”
”Ingen orsak.”
”Vad pratar ni om?” frågade Ron och han och Hermione blandade sig i samtalet.
”Att Harry ska plugga idag och att jag ska bredvid och göra något annat. Ni då?” frågade Ida och tittade från Ron till Hermione.
”Vi ska nog gå till Vid-Behov-Rummet och plugga.” sade Hermione och log.
”Eller inte!” flikade Seamus in och både Ron och Hermione rodnade.

Ida och Harry återvände snart till uppehållsrummet och satte sig framför brasan. Det hade börjat regna utanför igen och då kändes brasan särskilt inbjudande. Ida satte sig i en utav fåtöljerna och plockade fram Stolthet och Fördom medans Harry satte sig på golvet och spred ut pergament och olika läroböcker runt sig.
”Vad börjar du med?” frågade Ida Harry.
”Snapes uppsats” suckade han och skruvade upp locket på sin bläckflaska.
”Okej.” sade hon och slog upp boken.
Den följande timmen sade de inget till varandra förrän Harry gav Ida uppsatsen så att hon kunde läsa igenom den.
”Din uppsats är bra Harry, men det finns vissa småfel som till exempel här… och här… och här. Men annars är den bra” sade Ida och gav tillbaka den. ”Så ändra bara det och sen har du säkerligen en godkänd uppsats.”
”Bra, tack Ida.” sade Harry och log tacksamt. ”Jag tror jag börjar med Snigelhorns läxa.”
”Som om du ens behöver göra dina läxor, han godkänner dig i vilket fall som helst.” flinade Ida.
”Du behöver ju inte precis heller göra dina läxor heller!” protesterade Harry.
”Men om jag inte skulle lämna in läxorna på ett helt år skulle han nog inte acceptera det. Men om du däremot…”
”Det är inte sant!”
”Inse fakta Harry! För både du och jag vet det.” sade Ida oh kände att hon hade vunnit.
Harry svarade inte, men han flinade lite och började skriva på sin läxa.
En kvart till gick.
”Vad gör ni då?” frågade Seamus och satte sig på Idas armstöd medans Neville satte sig i den andra fåtöljen.
”Inge...” Dean damp ner i Idas knä och hon kunde inte avsluta meningen under Deans tyngd.
”Ursäkta, sade du något Ida?” frågade Dean och Ida tyckte att Seamus och Dean påminde om Fred och George Weasley på något vis.
”Du…väger…för...mycket!” pressade Ida fram och alla skrattade.
”Är du inte klar med dina läxor än Harry?” frågade Neville och verkade förvånad.
”Nej. Är du det Neville?” mumlade Harry som hade återgått till sina läxor.
”Ja faktiskt.” sade Neville stolt.
”Kan du andas Ida?” frågade Seamus. ”Eller ska jag flytta på tjockisen?”
Ida försökte skratta, men det blev mer ett kvävt ljud som om något fastnat i halsen.
”Nej… det…går… bra… ändå… Seamus!”
”Äsch, jag flyttar på mig själv.” log Dean och reste sig upp. Ida hann bara ta ett andetag innan Seamus hoppade ner från armstödet och ner i hennes knä.
”Hej.” log han.
Det var något konstigt med leendet. Lite för varmt liksom och det kändes annorlunda än när Dean hade suttit där. Dean hade gjort det som en kul grej, men det kändes som om Seamus hade gjort det för… Äsch hon var säkert bara paranoid och log tillbaka.
”Hej.” klämde hon fram. ”Du är… också… tung!”
”Jag vet.” flinade han.
”Försöker ni ta död på henne eller?” frågade Neville och log.
”Nä, det skulle vara så tråkigt om hon dog.” sade Seamus.
Okej, tänkte Ida. Nu är jag inte paranoid! Det där hade låtit riktigt konstigt. Tänk om Seamus… Nej, det kunde väll inte vara så…? Eller?
”Ja det skulle det” flinade Dean och Ida släppte tankarna på det. För tillfället.

Den här ff:n är awesum!!! älskar den!

Gryyymt! ASglad att få läsa mer! Nu får du skriva mer fort XD ♥

Superbra!!!!!!

Draco får nog ha uppsikt över Ida nu... Annars kanske Seamus tar henne...

AAAAAAH, DU DÖDAR MIG! DET ÄR SÅ SJUKT ASDFGHJKLKJKLKJ BRA ATT JAG INTE FINNER ORD OCH JAG BARA AAAAAAAH OCH SITTER HÄR OCH FANGIRLAR SÖNDER OCH BARA AAAAAH OCH JAG VET INTE VAD JAG SKA SÄGA FÖR DET ÄR SÅ BRA OCH NU SKA JAG SLUTA ATT MISSBRUKA CAPS LOCK OCH GÅ OCH FÖRSÖKA LUGNA NER MIG FÖR JAG SITTER OCH HOPPAR PÅ STOLEN OCH AAAAAAAH OCH NU SKET JAG VISST I PUNKT OCH SÅ MEN DU FÅR LÄSA DET HÄR ÄNDÅ OCH JAG ÄLSKAR SEAMUS OCH BARA AAAAAH. DU ÄR BÄÄÄST. ♥