Life - Lupple & Medi PRS

"små beundrare. Rose har varit en av dem. men jag kan ju inte taga henne till hustru." Han log och svalde.
"Jag har talat med dig förut. men jag tänker ge Noelle min vigselpärla. Eftersom hon aldrig varit en del av detta så är det här något nytt." Sa han tyst.
"Jag har pratat med de äldre och de har godkänt mitt beslut. Jag tänker fria imorgon"

Gabriel nickade sakta. "Är hon införstådd med allting William? Jag vet att du älskar henne och jag vill att du är lycklig. Men har du berättat allting? Tänk om era barn blir vargar? Är hon beredd på det? Är du beredd på om de blir mänskliga?" Undrade han.

"Jag har berättat allt och hon tycker det är lite läskigt men mer spännande. Om mina barn blir människor så är de fortfarande mina barn. Jag kommer inte sluta älska dem bara för de inte blir som sin lurviga pappa."

Han nickade sakta. "Jag vet det William, men om de blir mänskliga barn så kommer de må bättre bland andra människor. "Viskade han tyst.

"Jo jag vet. Men jag vill inte lämna pakten." Sa han och svalde.
"Men Noelle har sagt att hon inte kommer bli som sina föräldrar. Hon är så skör fortfarande."

Han nickade sakta. "Jag förstår det, men du måste sätta din familj först." Viskade han ärligt.

Han kunde inte sluta att le till han slutligen brast ut i ett skratt.
"Kan du verkligen se mig jobba i en mataffär eller ppå kontor? Jisses kommer du sparka mig från pakten?" Han bar honom längre och han suckade.
"Noelle vill verkligen inte tillbaka till deras värld som hon hon uttrycker det. Hon skulle göra allt för att stanna här."

Gabriel flinade roat. "Du skulle se för storvuxen ut i en mataffär." Flinade han. De var ju långa och muskulösa allihopa, om man jämförde dem med de flesta människorna. Men William var gigantisk. "Självklart kommer jag inte sparka ut dig." Sa han ärligt. "Du kommer alltid vara varg." Viskade han leendes och suckade. "Det var mer barnen jag tänkte på." Sa han ärligt.

Han flinade medan han gick.
"Jag måste säkert ta ledigt då och då för att göra mina plikter här. Jag tänker inte lämna dem." Han såg på honom.
"Om de är männskliga? Kan vi inte göra något annat? Noelle vill inte vara där igen."

Gabriel såg på honom och log svagt. Hur skulle han säga? En människa hade ingen plats i denna by. Det fanns ingenting här för dem. Det var en del vargar som fått mänskliga barn och de hade flyttat, helt frivilligt för att kunna ge dem ett mer värdigt liv. "De kommer inte ha en plats här, det vet du lika väl som jag. "Viskade han sorgset. "Men jag ska fundera." Sa han ärligt.