Life - Lupple & Medi PRS

Hon log nu stort och såg på sina händer.
"Hon kan få handskar av mig. Tills hon är redo.." Hon såg på honom.
"Inget godis eftersom hon får inte dricka av Ethan längre.."

Han avslutade historian när han satte upp hennes hår.
"Och flickan fick återigen se sina föräldrar i tårarnas rike."

Han log mjukt. "Handskar låter som en god idé." Sa han ömt.

Mi log stort. "Åh du är så duktig på att berätta." Viskade hon med glada ögon.

"För då skulle hon inte vara så kall för honom och de handskarna är som en tun hud bara." Hon log.
"Snart klar faktiskt med dem."

"Är det så? Tycker du jag borde skriva och sälja?"

Dorian nickade. "Det vore en mycket fin gåva." Log han och kysste hennes kind lätt.

Mi log stort. "Det tycker jag verkligen." Viskade hon ärligt.

"Och kommer du bära dina?" Frågade hon mjukt.
"För du är riktigt kall många gånger."


"Då kan du leva på mig ett tag." Sa han och skrattade.
"Men nej ska vi byta om och gå ner? jag vill äta lite middag." Han kysste hennes kind.

Dorian såg på henne. "Såklart jag kommer." Sa han leendes. "Allt för att göra det bekvämt för dig." Log han.

Mi nickade leendes och kysste honom mjukt. "Låt oss." sa hon och reste sig upp och höll ut handen mot honom.

Hon log och gick över ett fallet träd och log.
"Tack."

Han började gå ner men stannade upp och höll i henne.
"Kan du bära mig?"

Dorian log. "Halo, vill du åka hem ikväll?" Undrade han lugnt.


Mistril log mot honom och bar upp honom i famnen och bar ned honom till köket. Satte honom på en stol och satte sig bredvid honom.

"Ja om vi är klara. Jag tror Alexander kan klara sig själv." Sa hon och lutade sig mot honom.

"Man tackar min älskade." Sa han och kysste hennes kind.
"Hur kan du vara så snäll?"

Dorian log ömt. "Vi tar med oss honom. Tror inte vi kan hjälpa mer." Log han ärligt.

Hon log ömt. "Man kommer inte särskilt långt i livet genom att vara elak." Viskade hon ärligt.