Life - Lupple & Medi PRS

Hon log och såg sig om.
"Så vad gjorde du av min make? Lämnade du honom ensam bara?"

Mi log roat. "Han är i några rum ned." Log hon och ledde henne in till sin konsthall. Dorian var helt uppslukad av all konst där inne. Märkte knappt deras närvaro.

Hon log när hon såg honom och skrattade till.
"Det är så typiskt dig älskade. Om du ser annan konst än din så blir du helt betagen.." Hon gick fram och tog hans hand.

"Men jag är ju så långt ifrån proffs när jag ser detta." Viskade han som svar och kramade hennes hand. Mistril skrattade lågt. "Jag har nog någon av dina tavlor." Log hon ärligt och Dorian såg på henne. "Vilken?" Undrade han och hon flinade lite. "Du får väl hitta den." Sa hon roat.

"Men du får sluta gemföra dig med andra älskade." Hon kysste hand och såg på honom.
"Du är perfekt. Jag därimot har bara skapat det mest perfekta godiset för givare." Sa hon nu med en retsam ton och smekte hans hand.

Dorian såg på henne. "Hur ska jag någonsin kunna bli bättre annars?" Undrade han och himlade lite med ögonen. "Skrytmåns." Suckade han.

"Genom att inte se ner på din egen konst?" Frågade hon och skrattade.
"Okej om jag målar något så kan du se att du är bättre." Sa hon och log.

Dorian såg på henne. "Jag ser inte direkt ned på den, jag säger bara att detta är riktigt bra." Viskade han ärligt.

"Men jag älskar din konst redan innan jag visste vem du var." Sa hon med ett leende.
"Jag älskar allt du målar och det är mig än ära att du är min make."

Dorian log mjukt. "Tack älskling." Viskade han och kysste henne ömt.