Life - Lupple & Medi PRS

Hon kände tårarna och hon snyftade till.
"Illamående. Har sovit gott tack vare det saliv jag fick i mig. Jag var självisk och tog mina beslut. Jag ville inte förlora dig."

Gabriel kysste bort hennes tårar. "Älskade, de beslut du tog är helt dina att göra. Du är väktaren, du är snart min fru. Jag är tacksam att du tog dem." Viskade han.

Hon grät nu häjdlöst och klamrade sig fast vid honom.
"Jag ville inte förlora dig. Om det skulle ända skulle jag inte fungera." Viskade hon och såg på honom.
"Jag skulle inte vara väktaren längre.."

Gabriel fick upp henne i sin famn och bar henne bortåt, så de fick lite mer eget space. Han satte sig i soffan med henne i sitt knä och smekte hennes rygg lugnande. "Älskade, jag är så ledsen att du fick uppleva detta. Se mig så skadad." Viskade han.

Hon såg på honom och tog hans händer.
"Det här var värre en första gången jag mötte dig som väktare. Du var döende." Hon fumlade med sina händer och hon såg på honom.
"Jag... Jag tuggade rötter, svampar och spottade dme i din mun. Hade inte tid att mortla dem." Hon såg på honom.
"Och jag kanske är lite vimsig fortfarande, lite sårbar."

Han kramade hennes händer och nickade sakta. "Jag förstår det, jag var betydligt mer skadad nu." Viskade han. Log svagt och smekte undan hennes tårar. "Jag är glad att du agerade så fort. Hur mår du? På riktigt av drogen?" Undrade han oroligt.

"Jag blev så pressad av Alexander. Kanske var bra." Hon såg på honom.
"Illamående. Allt verkar snurra fortfarande. Sen är jag dåsig. Jag fick inte i mig något utan lite saliv. Men är det verkligen för att få mig utslagen timmar efter?"

Han nickade sakta. "Jag minns inte mycket, bara fruktansvärd smärta. Ni behövde agera fort." Viskade han och skrattade lågt. "Älskade, du gjorde en så stark drog för att slå ut mig. På bara några sekunder. Det lilla du fick i dig är så pass starkt för dig." Viskade han ärligt.

Hon lyssnade och hon lutade sig mot honom.
"jag känner att hjärtat rusar. Är det för att jag ser dig? Eller är det något efter drogerna?"

Han la varsamt sin hand över hennes hjärta och nog slog det fort. "Du ska få äta lite blad. Det neutraliserar det mesta." Viskade han.