Life - Lupple & Medi PRS

"De vet redan om vad jag vill och det är att ha dig vid min sida i många år framöver. Så jag säger att du ska sys." Hon smekte hans kind och reste sig.
"Alexander kommer du?"

Alexander reste sig upp och gick med snabba steg in i hennes kontor och Dorian följde efter. Alexander städade snabbt undan hennes skrivbord och la på sterila lakan. "På tre." Sa han till Dorian och räknade, när Alexander sa tre lyfte de snabbt över Gabriel till skrivbordet och han skrek till av smärta. Alexander såg på Olivia. "Vad kan söva honom? "Undrade han snabbt medan han satte på sig handskar och skar upp Gabriels kläder. Det var illa. Han blödde från magen, mycket.

Hon såg bara på dem med tårar som rann ner och hon såg sedan på honom. Slog händerna för ansiktet och grät tyst.
Paniken slog henne men hon såg sedan sig om. Försvann för att sedan komma tillbaka med olika burkar med rötter, svampar och hon pekade på dem.
"Han kommer inte sövas på samma sätt. Han tappar medvetandet och kommer inte känna något även om han är vaken." Hon pekade och visade.
"Jag kan göra en bryggd om ni vill."

Alexander la ett hårt tryckförband mot hans mage och Gabriel skrek igen försökte ta sig loss och Dorian greppade tag om honom. "Bara du gör det fort Olivia. Han kan inte skifta i detta tillstånd. Då är vi alla i fara." Sa Alexander metodiskt. Samlat. Han hade gått in i läkarrollen, fullständigt.

Hon nickade och sket i att mortla allt och bröt ner allt och tuggade för att sedan spotta i Gabriels mun. Hon skulle själv bli ytterst lite påverkad men det sked hon i. Sedan backade hon undan och föll ner på knä.
Trots det lila hon fått i sig var det nog mycket för henne.

Det tog bara några sekunder innan han verkade falla i medvetslöshet. Dorian släppte taget om honom och bar upp Olivia i famnen. "Jag kommer flytta dig. Vart vill du?" Undrade han mjukt.

Alexander tvättade rent och började sedan sy. Han hade skador invärtes. Det var en komplicerad operation som skulle ta många timmar.

"En trappa upp, första rummet till vänster." Viskade hon och lutade sig mot honom.
"Jag kommer svimma nu. hej då." Sedan föll hon i sömn.

Dorian bar upp henne till sovrummet och såg henne somna. Han bäddade ned henne och gick sedan och bad läkekvinnorna att vaka över henne. Hon hade bara fått i sig några droppar. Helt utslagen. Han gick sedan in för att assitstera Alexander.

När morgontimmarna började var Gabriel ihopsydd och hade bandage på fler än ett ställe och Alexander städade undan efter sig, noggrant efter att de flyttat ut Gabriel till soffan i vardagsrummet.

Molly såg på sin mor och såg sedan ner.
"Hon gjorde rätt mor. Jag vet att hon gjorde det och det kanske är svårt att förstå.." Hon såg sedan på David.
"Han kommer bli bra."

Hans mor svalde hårt. "Jag förstår hennes handlande, men detta är inte rätt." Viskade hon samlat och David svalde hårt. "Mor, vi ska vara tacksamma att vampyrläkaren var här. Annars hade denna flock stått helt utan ledare. Eftersom han dödade de som gjorde honom motstånd. Och jag såg hela striden. Han tog så mycket skada för att de skulle ge upp frivilligt han ville inte döda dem. Han försökte få dem att underkasta sig. "Viskade han stilla. "Men de var övermodiga." Suckade han. "När han väl gav upp försöken så dog de fort. Det finns inget tvivel om hans kraft mor." Sa han lugnande.

Gabriel slog upp ögonen. Försökte sätta sig men det gjorde så fruktansvärt ont. "Olivia, vart är Olivia?" Undrade han oroligt.