Life - Lupple & Medi PRS

Olivia såg på dem och såg sedan på Dorian.
"Är något på tok? Vart är min make?" Sa hon kallt.


Han log och somnade sedan om. Han hade gjort slut på den energi han hade byggt upp. Allt för att få henne glad igen.

Dorian såg på henne, visste inte riktigt vad han skulle svara. Han öppnade munnen men stängde den igen när han blev avbruten av barnen som frågade om de fick gå från bordet. Polly log ömt. "Ja kom, så går vi och borstar tänderna." Log hon och fick med sig alla barn därifrån.

I samma stund som barnen var borta från köket så kom Sammy in. Blodig. Frej stöttade honom, oroad. Sedan gick Alexander in. Dorian kunde se att han hade ett rivsår som höll på att läka. Vad hade hänt? Luna såg Sammy och kved till av oro. Gav barnen till Molly och skyndade sig fram till honom. Tog över stöttandet och fick ned honom i soffan och hämtade vatten och trasor och började att rengöra hans sår.

Flocken steg in efteråt precis som de äldre, rådet. "Vi ber om ursäkt Olivia, för att vi stör din husfrid. "Sa Gabriels mamma försiktigt med rödgråtna ögon. Gabriel klev in sist, han var skadad. Illa. Men han hade inte tillåtit någon att hjälpa honom. Det hade varit tre stycken som attackerat honom, i tre olika omgångar. Tre unga-hjältemodiga i deras egna ögon. Sammy hade hoppat in när den siste gått för att attackera Gabriel. Han hade blivit illa skadad av den som attackerat men även av Gabriel eftersom han var tvungen att fösa undan Sammy. Gabriel hade vunnit, till allas lycka och nyvunna respekt. Han själv såg bara att han hade tvingats att släcka tre unga liv.

Mistril såg honom falla in i en djup sömn och svalde hårt. Han var långt ifrån återställd.

Olivia såg upp när de kom in och satte händerna för munnen. Kvävde ett litet skrik och tårar började rinna ner för hennes kinder.
"Älskade? In på kontoret nu!" Sa hon och tog sig fram till honom och hon började undersöka honom.
"Jag ska se efter er alla." Hon såg över axeln och svalde hårt.
"Vad är det som har hänt egentligen?"

Gabriel såg Olivia och log svagt. "Hjälp Sammy." Bad han och kysste hennes kind. Han var kallare än han brukade och han tog sig in på hennes kontor och sjönk trött ned i soffan.

Alexander svalde hårt. "Jag måste få sy Gabriel." Sa han allvarligt. Gabriels mor, som en av de äldre skakade på huvudet. "Jag kan inte tillåta det." Sa hon allvarsamt. Alexander svalde hårt och suckade frustrerat men satte sig intill Dorian.

Hon nickade och hon tog fram en läkarlåda och började tvätta Sammys sår och hon såg på honom.
"Vad hände?" Frågade hon och tog sedan upp bandage.
"Det behöver inte sys här men vill du ha något för smärtan?" Frågade hon mjukt.

Sammy kved av smärta och höll ögonen hårt slutna. "Han blev utmanad. "Suckade han. "En efter en. Vi alla hade." Suckade han. Stönade till av smärta. "Ja gärna, ge mig en rot." Bad han frustrerat. "Det var inte min plats att försöka hjälpa honom. Men han var så skadad Olivia. Jag." Han tystnade igen. "Gå till honom." Uppmanade han allvarligt. "Jag kommer läka själv." Mumlade han.

Luna stod stilla och såg på sin man med tårfyllda ögon. Det såg värre ut än vad det var, det förstod hon.

Hon hade plåstrat om honom och hade hämtat både en rot och en torkad svamp och räckte över båda.
"För smärtan och att du ska lugna dig. " Hon såg på Luna och kramade om henne.
"Allt är okej. Jag är här." Hon gick sedan till Gabriel och hon började att gråta.
"Älskade...." Viskade hon.

Luna satte sig snabbt vid Sammys sida och började bryta ned roten i mindre bitar och matade honom.

Gabriel hade somnat av utmattning, av blodförlust. Han ryckte till när han hörde henne och såg henne gråta. "Åh det är okej." Viskade han. "Det läker." Nickade han, fast skadorna var för svåra för att det skulle läka just nu.

Hon såg på honom och lade handen för hans mun.
"Tyst. Du är skadad." Hon började tvätta hans sår och hon såg sorgsen ut.
"Alexander måste sy det här. Jag bestämmer i detta hus."

Gabriel såg på henne, log tacksamt. "Begär då det som väktare. "Andades han. "Det står över de äldre." Mumlade han trött.

Alexander hörde deras ord, någon som var klok nog att förstå allvaret. "Jag kommer behöva din hjälp Dorian. Jag har ingen aning om hur mycket jag skulle behöva för att söva honom." Sa Alexander på latin och Dorian nickade sakta.