Life - Lupple & Medi PRS

Hon fick tårar i ögonen och lutade sig mot honom.
"Men varför?" Frågade hon och Olivia såg oförstående på dem.
"Vad är det ni vet som jag inte vet?" Sa hon och såg oroad ut.

"Det låter bra." Viskade han och kysste henne på kinden. Drog med sig henne ner.
"Då ligger vi ned nu."

Dorian kramade försiktigt om henne för att kunna trösta henne, så gott han kunde. "Du kommer veta." Viskade han lugnt. "Kan någon hämta Noelle?" Bad Mel allvarligt. "Sätt er ner, så hämtar jag henne." Sa han lugnt mot både Halo och Olivia och satte ned dem vid köksbordet och begav sig på jakt efter Noelle. Han fann henne snart i rummet och log. "Det är middag." Log han. "Kom ned." Sa han leendes.

Mi följde med honom ned och la armarna omkring honom.

Hon hade sovit nästan hela dagen och såg sömndrucket på honom.
kom sedan efter och såg på honom.
"Det är för många. jag gillar det inte. Får lite av panik." Viskade hon tyst.

"Du är min vackra Mi. Älsakr dig från ditt namn till din vänlighet."

Dorian nickade sakta. "Jag förstår, men bara för ikväll." Bad han ömt. "Jag är ju här." Log han och höll ut sin hand mot henne. "Min fru vill gärna träffa dig." Sa han leendes.

Mistril fnissade lågt och kysste honom försiktigt. "Jag älskar dig så mycket Ethan." Log hon.

Hon tog den och gick mot honom.
"Jag tror jag såg henne för några timmar sedan men är inte säker...." Viskade hon.

Han log och blickade in i hennes ögon.
"Jag minns hur kall du var i början. Du log inte. Kallade mg pojk hela tiden. Nu hör jag bara dig skratta, ler och är helt annorunda."

Dorian log. "Men nu kan du prata med henne." Sa han ömt och ökade sin charm, för att få med henne så att Mel inte skulle börja attackera dem.

Mistril skrattade lågt. "Åh jag skäms." Viskade hon ärligt. "Jag försökte att distansera mig, men du var så envis." Log hon ömt.

"Jajo det är nog sant." Viskade hon och lade huvudet på sned.
"Det låter som en bra plan." Hon gick ner dör trappan.

"Ja men du var inte lika öppen som du är till någon." Viskade han och smekte hennes kind.
"Men jag vann det bästa priset, dig." Han smekte hennes kind.
"Du är min perfekta isbit." Viskade han och fnissade.
"Som doftar så gott."

Dorian log och hjälpte henne ned på en stol när de kom fram och satte sig själv också. Mel log tacksamt, nöjt och satte sig själv också.

Mi log mjukt. "När man har levt så länge som jag har gjort har man förlorat väldigt många vänner. Då är det svårt att släppa in nya." Viskade hon och kysste hans kind lätt.

Noelle såg sig om och såg sedan på Olivia och Halo som hade satt sig. Halo log vänligt och nickade.
"Dorian det finns blod till dig i källaren." Olivia såg på honom.
"Fråga mig inte varför den är där men..."



"Och jag är dig taksam min vackra isbit." Fnissade han och kurade ihop sig.
"Du är mig den vackraste kvinnan jag har sett- Inte ens de vackraste skådisarna kan vara din jämnlike."

Dorian log mjukt. "Det är okej. Jag klarar mig." Försäkrade han ömt. Barnen åt glatt av maten, till synes ovetande om alla de vuxnas beteende. "Sen måste vi lägga barnen." Förklarade Mel och nickade till sig själv. Polly log ömt. "Det kan vi ordna." Log hon och tog för sig av maten.

Mistril kysste honom igen, höll honom nära. "Tack älskade." Viskade hon.