Life - Lupple & Medi PRS

Hon nickade och skrattade sedan.
"Ja det var ganska skönt. Men vi får se om det blir bättre. Det kanske gör lika ont? Vem får se?"

Hon nickade sakta. "Så länge ni håller koll." Log hon mjukt.

Hon nickade och lade sig sedan ner lite och gäspade.
"Jag borde vila lite jag med.. Penny?" Frågade hon tyst.
"Hur var Gabriel som barn?"

Hon log ömt. "Världens bästa lillebror." Log hon. "Han hade det ju lite tuffare än många andra barn. Vi alla var ju så mycket äldre än honom, så han hade ju ganska många både mammor och pappor. "Log hon.

"Jo det kan jag förstå. Jag hade ju inga syskon själv så jag var avundsjuk. Kanske därav att jag smet så många gånger till er. Mormor måste ha oroat sig för mycket efter mamma och pappa dog."

Hon log mjukt. "Din mormor visste att du var säker vart du än rörde dig på hennes mark." Log hon.

"Fast er by var inte hennes mark." Sa hon och lade huvudet på sned.
"inte Mis mark heller. Det är en vitzon det här." Hon log mjukt.

Hon skrattade lågt. "Det är ju tack vare väktaren vi alla har sådana trygga marker vilket indirekt gör allt till hennes. " Flinade hon ärligt.

Hon log svagt och nickade.
"Jajo det är nog säkert det." Olivia såg mot taket och log.
"Den första måste ha varit räddare än vad jag blev. För det var nytt. Sedan kom det som på räls. och sedan jag..."

Hon log. "Det ska ju finnas dagböcker från alla tidigare väktare. Så jag antar att du kommer veta vad de kände och tänkte." Log hon mjukt.