Är det svårt att älska och bli älskad?

Helt underbart fantastiskt som alltid. Behöver jag säga mer än WOW. Hur kan du? ♥

Perfect ♥

Kapitel 61:

~ Connys perspektiv ~

Vi hade gått mot biljettautomaterna där min pappa och Olivias mamma stod. Stegen var tunga och jobbiga att ta, för varje steg blev det bara jobbigare och jobbigare. När vi bara var några enstaka meter ifrån dem började Olivia springa fram till sin mamma, rakt in i hennes famn . Hennes mamma såg glad ut till skillnad mot min pappa som log ett fejkat leende. Han drog in mig i en kram som var så stel och obehaglig, jag kämpade mig ur hans grepp för att få luft. Sedan vände jag mig mot Mrs Stewart, eller skulle jag kanske säga Mrs Hamilton nu?
- Ååh vad kul att äntligen träffa dig Conny, jag har sett så mycket fram emot det.
Jag log och besvarade hennes varma kram som hon nu gett mig. Det var såhär en riktig mamma kramades.
- Hej Julianne, kul att träffa dig med.
- Mamma var är Anthony? Undrade Olivia.
- Ååh han är hos en kompis, vi ska hämta honom på hemvägen.
Oj, jag hade helt glömt bort att Olivia hade en lillebror, sa jag till mig själv och slog min hand mot pannan.

Jag la i min mjuka säng inne i mitt nya rum. Mina fötter hade jag slängt upp på några stora bruna fluffiga kuddar och en gammal trasig bok från 50-talet la på min mage. Den var väldigt intressant. Bra handling och en duktig författare, det är de som gör en bok så speciell. Jag tittar mig runt i det ljusa rummet, njuter av tystnaden. Att vara ensam hemma var det bästa som fanns, eller ja bland det bästa som fanns. Att kurra ihop sig till en liten boll i Georges famn och känna sig älskad var absolut det bästa. Jag log av tanken, om en vecka skulle jag träffa honom och hans familj i Kråkboet. Längtan var enorm, saknaden var gigantiskt men kärleken var oändlig.

Ytterdörrens silvriga handtag drogs ner och den mörka trädörren öppnades. Tunga steg från ett par kängor klampade in och dörren smälldes igen. Min pappa hängde av sig sin jacka och gick in i köket.
- Conny kom hit genast!
Jag for upp ur sängen och lämnade mina tankar och det lyckligt fånga leendet i mitt rum.
- Ja pappa. Sa jag och lämnade rummet och gick in i samma som han.
- Du har inte tagit disken som du lovade mig, du vet vad detta innebär va?
- Förlåt pappa jag hade helt glömt bort det, jag gör det genast.
- Bäst för dig annars blir det dubbelt upp idag.
Jag nickade hastigt och startade kranen. Varmt vatten porlade ut och fyllde diskhon, het ångade brände mitt ansikte medan jag började diska av tallrikarna och besticken. Jag torkade av all den rena disken och satte sedan in den på sin plats.
Uppgiften avklarad, nu är det dags för mitt straff. Så jag gick in mot min pappas och Juliannes sovrum. Satte mina händer mot sänggaveln och lutade mig mot den med tunga armar.
- Och detta blir som vanligt en hemlighet eller hur Conny?
Jag nickade och väntade på den hemska upplevelsen som jag har upplevt varje gång jag misskött mig de senaste två veckorna.
Jag hörde hur han svingade sitt bruna läderskärp genom luften och snart nådde den min magra rygg. Det brände och sved så outhärdligt. Mitt skrik ekade högt mellan rummets väggar, vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Nästa slag kom och sedan kom de ytterligare tre slagen.
- Sådär ja, det var väl inte så farligt. Eller hur?
Jag skakade förtvivlat på huvudet medan tårarna bara rann nerför mina kinder. Jag försökte att inte visa min smärta för honom. Detta var det värsta jag någonsin varit med om.
- Du kan gå nu.
Jag gjorde som han sa och gick iväg. In mot badrummet och sköljde av min sårade rygg. Vattnet mötte dem obehagliga sträcken och det sved. Jag drog in ett djupt andetag för att inte skrika igen. Strängt hade jag sagt åt mig själv att inte visa mig svag inför honom. Det skulle bara bevisa att jag var svag. Sakta torkade jag min ömma rygg och drog på min T-shirt igen.

Jag slog mig ner vid mitt skrivbord som stod framför mitt stora öppna fönster, fattade pennan och började skriva ett brev till George.

Hej älskling. Jag saknar dig något enormt och undrar om det är okej att jag kommer till dig redan på torsdag? Jag klarar seriöst inte mer och behöver verkligen prata med någon. Du är den enda jag litar på George. Det har hänt lite saker mellan mig och pappa som jag verkligen vill komma ifrån
//med kärlek din Conny

Jag rullade ihop pergamentet och knöt fast det i Nox ben.
- Till George i Kråkbet. Sa jag och min uggla flög ut från fönstret. Jag följde den med blicken tills den blev en liten svart prick mitt i skyn och försvann bakom ett stort grått moln fullt av regndroppar som bara väntade på att få vräka sig ner.
Jag och George hade inte pratat på två dagar nu eftersom han har varit och kollat på världsmästerskapen i Quidditch. Men nu skulle han vara hemma om inte planerna ändrats.

Precis som jag förväntade mig så kom min uggla strax tillbaka med ett brev som jag snabbt vecklade ut och jag läste igenom det.

Hej älskling! Jag saknar dig också det ska du veta. Självklart får du lov att komma, hör av dig när du vill hit så kommer vi o hämtar dig. Är det något allvarligt som hänt? Jag blir orolig för dig, så snälla gör inget dumt nu. Vi ses ju snart eller hur?
Jag älskar dig super mycket gumman // George

Jag vände på pappersbiten och skrev ner mitt svar till honom.

Tack så jätte mycket George. Jag uppskattar verkligen ditt stöd, men jag vill helst inte ta det per uggla. Jag lovar dig att inte göra något dumt // Conny

Jag skickade iväg Nox ännu en gång och la mig sedan tillbaka i sängen. Jag slöt mina ögon och snart somnade jag bort till drömmarnas land. En underbar plats där bara jag bestämde vad som skulle ske.

Nu får ni välja själva. Ska detta vra sista kapitlet eller vill ni att det sista ska vara när hon kommer till Kråkboet?
Skriv vad ni tyckte och tänkte om detta kapitlet Vill höra massor med kommentarer nu

Herregud sitter här och dör typ 0___0
Vet inte, det var ett bra slut.. Så kanske en epilog eller något?
Äh, bestäm själv. Den här fanfictionen är otroligt bra och jag älskar den och kommer alltid göra.
Så tack Matilda, även om det blir ett kapitel till eller inte så vill jag bara att du ska veta att jag älskar både dig och din fanfiction. Tack ♥

Epilog eller ett till kapitel är min åsikt. Snälla?

Oj gud! Jag förstår inte hur du lyckas!?
Jag älskar den här ff:n! ♥
Jag tycker att du ska göra en epilog nu ^^
Tack så mycket för att du har skrivit denna ff! ♥

Taack så mycket min älsklingar! ♥
Då ska jag se om jag får några idéer till en prolog, annars får det bli ett sista kapitel♥3
Om det blir en epilog, vill ni att den ska vara sorglig eller lycklig?♥

LYCKLIG. Står inte ut med sorgliga slut xD

Lyckligt!

Lite båda. Men mest lyckligt. Efter allt som har hänt så förtjänar Conny det.