Life - Lupple & Medi PRS

"Nej men färden tar mycket energi sen på det blev jag ganska manisk i samtalet. Tappade andan typ."

Hon funderade en stund och log.
"Jag mår bättre. är lite öm i lederna och har bara en aning snuva kvar. Annars är jag som återställd."

Dorian nickade sakta. "Det var läskigt att se." Sa han ärligt och bäddade ned henne under en filt.


Alexander antecknade det hon sa och lyssnade. "Och innan förkylningen? Hur mådde du då?" Undrade han mjukt.

"Kan tänka mig det." Hon suckade sedan och sömnade sedan av rena tröttheten.

"Jag mådde bra. Jag tror det är stressen av att det är så många här. Jag har hela byn i huset. BLir så många."

Alexander nickade sakta. "Jag förstår att det måste vara, påfrestande." Sa han lugnt. "Har du några tidigare skador eller sjukdomar som jag borde känna till?" Sa han lugnt.

Hon tvekade innan hon drog av sig tröjan och visade de stora ärren på bröstkorgen.
"De här ger mig så otroliga smärtor vid fullmånen."

Alexander såg på hennes ärr, med intresserad blick. "Det är från en varg." Konstaterade han. "Smärtor hur, kan du förklara?" Undrade han lugnt.

"Varulv." Rättade hon honom och funderade.
"Det bränner som en eld ungefär fast värre. Det är som någon sticker knivar i mig och jag ska dö. men sen är det över och jag har så ont."

Han nickade roat. "Jag vet, vi kallar dem varg där jag bor." Förklarade han. Lyssnade och antecknade noga. Detta skulle kunna vara ett problem eftersom hon var gravid. "Har du ont under hela fullmånen?" Undrade han.

"Inte riktigt hela. Kanske bara den första timmen sådär mycket. Sen har jag kanske bara lite ont under resten av natten."

Han nickade sakta. Antecknade noggrant. "Har du ont någon annan gång av det?" Undrade han.