Life - Lupple & Medi PRS

Han kände sig så svag, så trött och ville bara somna. Men han ville inte lämna Mi. Men han lät henne sjunga

Halo blek i ansiktet innan hon drog upp en av dina mobiltelefoner och slog ett nummer. Tonen gick fram och när någon svarade började hon prata snabbt på ett språk som inte någon skulle förstå, inte ens Dorian. När hon tog en paus så svarade hon sedan igen innan hon lade på och tog ett stapplande steg tillbaka.
"Ring Mi om en halvtimme" viskade hon bara.

Det knackade på dörren till Mis kammare och Ori klev in. Utan vingar och han höjde handen
"Längesedan Mistril." Han talade mjukt och såg på Ethan med sorgsen blick.
"Jag är inte här för att hämta honom." Han gick långsamt fram och plockade fram en liten ask i silver. Ur den tog han fram en liten lysande kula och log. Försiktigt så tog han sig fram och förde den in i Ethans mun
"Han var på brinken till döden. Bara några minuter till och han hade dött. Nu kommer han att överleva tills den dagen du är redo att ge honom ditt öde." Han såg på henne och suckade.
"Han är svag men låt honom vila och komihåg att inte bita honom igen." Han hade pratat latin under hela tiden.
"Du får tacka Dorian för det här miraklet " han lade en hand på Ethans huvud.
"Han kommer att bli bra" viskade han igen

Mistril kände att hans hjärta snart skulle sluta slå. Det var nu eller aldrig. Hon stålsatte sig för att tömma den hon älskade på blod när det knackade på dörren. Hon såg Ori och morrade lågt. Det var inte hans tid. Han fick inte ta honom. Men så började han tala. Det han sa lät inte sant. Hon stirrade på kulan som gick in i hans mun. Dorian? Vad hade han med saken att göra? Han kommer att bli bra? Hon var så omtöcknad. Försiktigt lät hon hans huvud glida ned på kudden och bäddade om honom mer noggrant. " Hur länge kommer han leva?" Viskade hon frågande. " Och är det så att han skulle ha en plats i paradiset om han dog? Jag menar. Det är väl klart. Han är genomgod. " Viskade hon för sig själv. Hon kände tårarna rinna och hon studerade Ethan. Han skulle förbli människa. Hon behövde lämna honom. Det stod klart. Hon hade redan dödat honom, långsamt. Plågsamt till och med. Hon kunde inte låta honom bli frusen i tiden, det var ett straff. Han förtjänade inget sådant. Hon svalde hårt. "Jag tackar dig Ori." Mumlade hon och kramade hans hand som ett tack.

Gabriel förstod inte ett ord av vad någon sa men han läste deras kroppsspråk och förstod att något var allvarligt. Det handlade om Ethan. Det var tydligt. Han fann det osäkert för Olivia att gå dit. Han ville helst av allt vara i sin egen by just nu.

Dorian såg på Halo. " Vad har du gjort?" Frågade han oroligt. Greppade tag om hennes midja så hon inte skulle falla till golvet.

Ori såg på henne och suckade.
"Mistril du måste förstå att du har inget annat val än att ändra honom? Yur är kärlekens ängel och hon skulle bli rasande på mig. Vet du att det var hon som förde er samman? Hon såg att ni behövde varandra. Dör han så dör din glädje med honom. Han kommer bli den samman som innan. Han älskar dig mer än själva livet." Han funderade. Han skulle ljuga.
"Tre dagar. Mi lyssna på mig vi vill att han gör dig lycklig. När tiden på jorden är över för er båda så kommer ni båda till himlen. Du har inget att säga emot."

Halo suckade.
"Ett mirakel.." Sedan svimmade hon

Mistril såg på honom. Såg på Ori med förvirrad blick. " Vad pratar du om? Kommer han inte få vara hos er annars?" Frågade hon förvirrat. Yur? Hur var hon inblandad? Tre dagar. Det var alldeles för lite tid. Hon såg än mer förvirrat på honom. Till himlen? Var det verkligen sant? Hon svalde hårt. " Men.." viskade hon oförstående. " Jag är..." Fortsatte hon och drog handen igenom håret. " Jag vet inte om jag kan förändra honom. Jag menar. Han är helt underbar." Viskade hon. " Jag kan inte döda honom." Grät hon oroligt.


Dorian såg på henne, helt förvirrad. Såg henne svimma och han fångade upp henne och la snart ned henne i soffan. "Alexander." Sa han oroligt. Alexander kom in och såg Halo, medvetslös. " Vad har hänt?" Frågade han och Dorian skakade på huvudet. Han hade ingen aning. Alexander gick fram och började undersöka henne. Hon var i bra skick, förutom att hon var medvetslös. Andningen, hjärtslagen var normala.

Gabriel backade långsamt bakåt och tog tag om Sammys arm. " Samla ihop vargarna i vargrummet." Viskade han på deras språk. Han förstod inget av detta men han förstod att något stort hade skett.

Ori tog henne i sin famn och suckade.
"Mistril jag ljög för dig." Han skämes något så fruktansvärt.
"Han kommer att klara sig helt och hållet men vi alla änglar är på er sida. Vi VILL att ni är tills jordens tid är slut och då kommer vi att ta emot er båda. Dig med ovavsett hur många liv du släkt eftersom vi ser en godhet i dig som inte många gör. Ethan skulle hata dig om du lämnade honom." Han smekte henne över huvudet.
"Om jag kan berätta en hemlighet kommer du tro den då?" Viskade han ömt.


Olivia såg på honom och suckade.
"Älskade .."

Mi kramade oroligt om honom. Om vad? Skulle Ethan dö? Men sedan förklarade han att Ethan skulle klara sig. Han sa också att de båda skulle få komma upp när jordens tid var slut. Det lät. Fantastiskt. " Finns mina barn där uppe? Från mitt mänskliga liv?" Undrade hon försiktigt och svalde hårt. Hon hade ofta gjort tjänster åt änglarna. Genom alla tider. Detta verkade vara något som var viktigt för dem. Att Ethan skulle vara med henne. " Berätta." Viskade hon och försökte samla sig mer.



Gabriel såg på Olivia och smekte hennes kind. " Jag ska inte attackera eller något sånt dumt. Oroa dig inte. Vi måste bara samla ihop oss. Det är min plikt. " Viskade han ärligt. " Din plikt är att ta reda på vad allt detta är." Viskade han mjukt.

Han log och nickade mjukt.
"De har vandrat då och då på jorden men ja de är i himlen och väntar på dig tills tiden kommer. Men nu har du ingen press men jag vill att du gör det. Gör inte dig den smärtan och lämna honnom, Inte gör smärtan honom."

Hon suckade.
"Helvete jag är inte sugen på att göra något farligt." Hon såg sedan på honom.
"Men okej"

Hon log svagt och nickade sakta. " Åh vad bra." Andades hon och kramade om honom igen. "Tack för att du räddade honom." Viskade hon och svalde hårt. " Jag ska inte lämna honom." Lovade hon allvarsamt och svalde hårt. " Jag ska. Jag måste bara förbereda oss båda." Viskade hon ärligt. " Men det du gav honom hjälper bara om jag inte biter honom igen?" Frågade hon. Hade hon förstått det rätt då?

Han svalde hårt. " Dorian och Alexander lovade att följa med dig. Gå med dom." Föreslog han. " Då är du säker." Viskade han ärligt.

Dorian smekte Halo långsamt över håret. Oerhört orolig.

Ori log bara ömt och lade huvudet på sned.
"Försök att inte bita honom på några dagar, om inte veckor. Hur mycket ni än älskar varandra." Sa han och suckade.
"Men han får en till. Men det är om han blir så här sjuk igen. " Han såg på henne.

"Det är okej. Jag tror de klarar av det." Hon log med ett leende.

Halo vaknade till och hon såg på Dorian.
"Vad hände?"

Mi nickade sakta. Lyssnade på honom. " Jag förstår. Jag kan avstå. Han kommer bli lite besviken." Suckade hon. " Men jag förstår. " Sa hon ärligt.

Han nickade sakta. Kysste henne ömt och gick sedan upp till vargrummet och skiftade och hade mötet.

Dorian såg henne vakna och sken upp. " Åh älskade. " Viskade han lyckligt, lättat. " Du pratade med någon sedan svimmade du." Förklarade han oroligt.