Life - Lupple & Medi PRS

"Jag är inte lika insatt häller." Hon suckade och lutade huvudet i sin hand.
"För jag är inte en vampyr"

Han nickade och tog hennes hand.
"Hemliga gången?"

Han skrattade lågt. " Nej det märks tydligt. " Log han.

Mi skakade på huvudet. " Inte säker. Jag kommer springa med dig. " Förklarade hon lugnt. Behövde bestämma vad hon skulle säga. Hon tog honom i sin famn och sprang sedan ut ur huset med honom och vidare mot slottet.

"Göör det?" Frågade hon men skrattade sedan.
"Åh du menar så...." Hon skrattade och hörde sedan ett shwish och Olivia stack in huvudet.
"Mi stack.." Hon suckade.
"Eller förlåt Mistril. Mi är smeknamnet Ethan gav henne." Viskade hon ömt och nickade.

Han kved och han såg upp på henne.
"okej."

Alexander kom ned och satte sig på en stol. " Olivia. Om kanske tre timmar behöver du gå över till Mistril. Som väktare. Det är något du behöver få veta då." Sa han enkelt.

Mi var snart inne i sitt mörklagda rum och la ned honom på sängen. Satte sig bredvid honom och kramade hans händer varsamt. " Så älskade. " Viskade hon. Hon visste inte hur hon skulle säga. Vad hon skulle säga. Detta var fruktansvärt.

Hon såg på honom och nickade men lade huvudet på sned.
"Kan du eller Dorian ta mig dit? Jag har varit sjuk och vågar inte färdas så långt och egentligen går inte Gabriel vara på hennes mark."

Han såg sig om och satte sig upp
"Gråter du min älskade?" Viskade han tyst och smekte hennes kind.
"Mi?"

Alexander nickade sakta. " Både jag och Dorian kommer ta dig dit. Det är viktigt att inga vargar är i närheten." Sa han lugnt, samlat. Dorian hade ju hört vad Alexander sagt där uppe. Trots sitt samtal med Aldriz.

Gabriel såg ogillande på Alexander. " Vad har hänt?" Undrade han och Alexander skakade lite på huvudet. " Detta är väktarens område. " Sa han bara enkelt.

Mistril hade verkligen försökt att inte gråta. Men tydligen så grät hon. Hon svalde hårt. " Du..." Viskade hon och samlade sig. Försökte få ut orden. " Är..." Viskade hon och svalde hårt. Hon behövde vara stark för honom. Inte tvärtom. Hon drog några djupa andetag. Torkade sina kinder och ber ihop. " Döende. Eftersom du gett blod till mig under så lång tid." Avslutade hon samlat.

Hon nickade och såg på Alexander
"Skulle ni kunna undersöka mig innan?" Undrade hon mjukt.

Han såg på henne och gav henne ett mjukt leende och smekte hennes kind.
"Men älskade Mi..." Han såg nu trött ut.
"Kommer jag det?"

Alexander nickade sakta. " Absolut Olivia. Ge mig bara några minuter." Sa han lugnt och reste sig upp och gick ut för att ta lite luft. Det var därför han ogillade långgivare. Han hade undersökt många i samma situation.

Mi såg på honom. Varför log han? Han hade nog inte förstått. " Älskade. Förstår du vad jag säger?" Undrade hon oroligt.

"Självklart. Ta den tid du behöver" hon log ömt mot honom.

Han såg på henne och skakade sedan på huvudet.
"Nej men mitt leende får dig alltid att bli bättre. Jag vill inte se dig lida min älskade"

Dorian gick fram till Alexander, med Aldriz i hälarna. "Kan du inte göra någonting?" Undrade han och Alexander skakade på huvudet. "Tyvärr inte. Detta är...något som bara en förändring kan bota." Viskade han tillbaka. Dorian nickade sakta. Det var allvarligt. "Kommer hon klara av det?" Frågade han och Alexander svalde hårt. "Jag vet inte, och jag kan inte hjälpa henne. Jag har lovat både min fru, min yngsta dotter och min bror att aldrig förändra någon igen." Viskade Alexander. Dorian svalde hårt. Det visste han om. "Jag måste få Halo härifrån." Sa Dorian allvarligt. "Han kommer vara livsfarlig för henne." Fortsatte han oroligt. De pratade på latin, vilket han visste att ingen av de som kunde överhöra dem förstod.


Mistril såg på honom. Helt förfärad. Han var i chock. Hon drog handen igenom håret. "Älskade. "Viskade hon stilla. "Sluta tänk på mig." Bad hon. "Det är du som är jättesjuk." Viskade hon sorgset.