Life - Lupple & Medi PRS

Hon kom ner till köket och slog sig ner. Tog en kopp kaffe och såg på David.
"Hon är helt underbar. Kan se honom i henne faktiskt." Viskade hon tyst.


"Okej jag vill höra kanske från 1890 talet. Om du vill förstoss."

David log svagt. "Kan tänka mig det. Hon har hans ögon." Sa han lugnt.


Mi skrattade lågt och funderade lite. "Vem har sagt att jag vandrade då?" Viskade hon lekfullt men smekte hans kinder sakta. "1800-talet. Det var mycket som hände då. Världen förändrades i stora drag. Men det var mycket krig. På olika håll, jag var mycket runt Frankrike då. Bevittnade efterdyningarna av franska revolutionen, ett folk som försökte bygga upp sitt land." Log hon svagt.

"Men hon är vår brorsdotter. Vi får bara inte säga något tills de har gift sig." Viskade hon med ett leende.

""För att jag har sett tavlor på dig som målades tidigare? Du vet i mitt rum?" Sa han och skrattade.
"Börjar damen bli senil?" Viskade han lite retsamt.

Han log svagt. "Vi ska inte säga något förrän hon är betydligt äldre. Den biten för Gabriel avgöra, han har funnits alltid i hennes liv. Han avgör när hon ska få reda på sanningen." Sa han lugnt.

Mi flinade roat. "Åh dem. " Skrattade hon. "Det var mer runt 1914. Hemska tid." suckade hon.

"Jo det är sant men jag tror hon kommer ta det bättre." Hon log och lade huvudet på sned.
"Är det sant att hon redan kan bli varg? Hon är ju yngst då.."


"Men är de? Varför är de målade som 1600 talet? " Viskade han sorgset.
"1914? Kände du.... dumma människor?"

Han nickade sakta. "Ja det är sant. Hon måste få örter och grejer från läkekvinnan innan och sen antar jag att Gabriel får tvinga henne att skifta eftersom hon inte kan själv." Sa han sorgset. "Hennes far var också tidig, inte så tidig men tidig." Sa han tankfullt.

"Jag vet inte riktigt, antar att den som målade dem önskade en bättre tid." Sa hon och log svagt. "Fanns väldigt många dumma människor då. Jag kände till några av dem." Sa hon med en suck.

"Men jag har sett henne skifta utan." Sa Molly och såg på dem.
"Men ja han var så tidig.." Viskade hon sedan sorgset.

"Men du vet." Han pillade sig på överläppen.
"Han.." Viskade han sorgset.
"Mötte du hans männ?"

"Jag har bara sett henne skifta en tass, inte hela hon." Sa han. "Kan hon skifta helt, själv?" Undrade han nyfiket. Gabriel gick fram till dem när Rose sprungit iväg. "Inte medvetet. " Svarade han sin bror. "Jag hoppas hon snart ska kunna det. Kommer göra det mindre smärtsamt för henne." Sa han lugnt.


"Han startade ju sina sjuka grejer 1939. Men ja jag var i närheten av honom. Behövde se vem han var. Försökte förstöra så gott jag kunde för honom. Jag har träffat många såna människor. Det är en del av min plikt. Att se vad som händer i världen." Förklarade hon.

"Det låter plågsamt. Hon är knappt 6 och skiftar redan..." Hon suckade.
"Men hon verkar gladare. Är hon okej?"

"Han lyssnade på henne och kröp ihop i hennes famn.
"Det låter läskigt. men jag hoppas verkligen att du inte kom till skada." Viskade han och lekte med hennes hår.

Gabriel nickade sakta. "Det är en fruktansvärd plåga för henne. Varje fullmåne är hemsk, hon är rädd för den för att det gör så ont. Men hon måste skifta annars gör det bara ondare. Första gången så bröts hennes ben för att försöka bli till varg. Utan att hon blev varg. Därför måste hon skifta. "Sa han lugnt. "Hon är okej. Hon är ofta okej." Log han ärligt.

Mi nickade sakta. "Det är som det är, kan ju inte direkt skicka iväg väktaren för att samla upplysningar åt oss här." Viskade hon. "Nej såklart jag inte blev skadad. "Försäkrade hon ömt.