George Weasley - When I'm gone

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Jag har inga ord som beskriver hur bra du skriver, really, det är så otroligt bra! ♥

aa, verkligen!!

Du är sjukt duktig på att skriva! ^^

jättebra kapitel :3

shit har missat fett mycket:o sjukt bra

*tackar och bockar* Det är jättekul att ni gillar det jag skriver. :3 Betyder mycket för mig ♥
-------------------------

20.
"Sometimes acting before thinking is much better than thinking before acting"

"Lite kärlek och ordentligt med vila är vad du behöver." Det kändes som om George hade hört just den meningen över hundra gånger de senaste dagarna. Hans mamma var så inriktad på att han skulle bli bra igen att hon tvingade honom att ligga still i soffan dag ut och dag in. Hans hälsa förbättrades sakta, men febern var fortfarande lika bitande efter tre-fyra dagar.
Han hade fått reda på att han vaknat upp första gången efter branden dagen efter, men sedan sovit till långt in på eftermiddagen nästa dag. Han höll verkligen inte koll på tiden; försökte så gott det gick, men eftersom han sov mer än vad han var vaken så kunde han aldrig vara riktigt säker. Mrs Weasley vek aldrig från hans sida - bara då han skulle vila - vilket gjorde honom ganska less på hennes närvaro, trots det att det var skönt att veta att man inte var lämnad ensam. Han misstänkte till och med att hans mamma satt och tittade på honom när han sov, då han många gånger känt av hennes blickar i sömnen. Han drömde inte mycket som han kom ihåg efteråt, men i de drömmar han mindes så hade det alltid handlat om samma sak. Ett brinnande hus, där hettan brände i hans ansikte och röken fick hans hjärta att sluta slå. En blek gestalt med ett känslolöst ansiktsuttryck, som han inte visste om det var hans eget eller sin tvillings. Varje gång han drömt något sådant vaknade han upp med ett ryck och kände hur värmen från lågorna fortfarande låg kvar över hans panna och hur skräcken fick hans kropp att skaka. Men det var bara febern - det var alltid febern.
Han träffade de andra från hans familj lite då och då, men Mrs Weasley tillät inte familjemedlemmarna att stanna kvar för länge. Även ifall George inte erkände det, så var han uppriktigt tacksam över det. Han ville inte ha för mycket uppmärksamhet. Han gillade att vara lite vid sidan om, gömma sig i sin egen värld. Nu stod han bokstavligen i centrum för uppmärksamheten - precis som Ginny sagt att han hade trott att han gjorde i Sverige. När det kom till Ginny så verkade hon ha ändrat uppfattning; antagligen för att han inte mådde så bra. Även ifall hon inte var fientlig mot honom längre så undvek George att tala med henne. Så fort han visste om att hon var i närheten, eller hörde hennes röst utanför huset så slöt han ögonen och låtsades sova. Han talade inte så mycket överhuvudtaget, utan lät för det mesta andra prata till honom än tvärtom. Han var oftast torr i munnen och flera gånger hade hans röst sviktat utan förvarning. Han gillade det inte, men förstod att det var bäst att vara tyst. Och som vanligt verkade hans mamma veta allt om det, som om hon kunde läsa hans tankar. Hon fyllde ständigt på med vatten i ett glas, eller ersatte gammalt då han varit tyst en längre stund. Hon ställde aldrig några komplicerade frågor, utan pratade om sådant man egentligen inte behövde något svar på.

Det var kväll. George låg med slutna ögon och tänkte på ingenting. Han kunde höra det svaga brusandet från vinden utanför huset och försökte finna sig i takt med det, precis som han gjort den kvällen då han pratat med Nathalie den senaste gången. Han andades in doften av mat. Han var nästintill utsvulten, men hade ingen som helst aptit. Han hade ätit dåligt och därför behövt ignorera hungern den senaste tiden. Men denna hunger var inte lika farlig som allt annat som rentav förstörde hans kropp, gjorde den svag och hjälplös. Huvudet bultade alltid i den förfärliga huvudvärken som också verkade vara det som störde honom mest. Så fort han satte sig upp lite för snabbt så yrde rummet runt i cirklar och det svartnade framför ögonen. Då hade han fått börja om från början, lägga sig ner med huvudet på armstödet och försöka ta sig upp efter det att yrseln lugnat ner sig. Han längtade efter att få ligga i sin egen säng igen, den han fått vara utan i mer än en vecka, men febern stoppade honom från att ta sig dit. Han var fortfarande för svag för att kunna ta sig upp på benen och gå, och då skulle han omöjligt kunna ta sig upp för trapporna som ledde till hans rum.
Han kunde höra ljuden från bestick som slog i tallrikar och pratet från den delen av familjen som fortfarande bodde kvar i Kråkboet. Han saknade inte gemenskapen. Han mindes tydligt hur han helst av allt bara velat strunta i måltiderna precis efter striden på Hogwarts. Det var den tiden då han försökte göra allt lika meningslöst som det kändes. Nu förstod han att inget blev bättre av att göra händelserna värre än vad de redan var, men han kunde ändå inte ta vara på situationen och göra det till något positivt.
Det var en klar kväll. Solen sänkte sig sakta ner över horisonten, men än var det ljust på himlen. Inget moln skymtades och det hela verkade vara en lyckans stund. Sommaren hade verkligen börjat ta sin form, även ifall den tycktes ha hållit sig i ett bra tag redan. George försökte att stänga av hörseln, men kunde inte låta bli att uppfatta vissa ord från matbordet i köket. Ibland pratade de om honom, eftersom de inte fick träffa honom så mycket eller trodde att Mrs Weasley visste mer än vad de själva gjorde. Han hade precis slungat sig själv in i ett sådant samtal.
"Hur mår George idag då?" var Mr Weasleys öppningsfråga för att komma in på ämnet. Han hade sänkt rösten lite, eftersom risken var stor att George skulle höra - vilket han gjorde.
"Han mår bra", sa Mrs Weasley lite avfärdande i en lättare stämma. "Eller förhoppningsvis bättre."
Det sista påståendet lät mycket rimligare, tyckte George. Han mådde inte alls bra, men han förstod att hans mamma sa så för att inte göra en stor grej av det hela. Det blev en lätt tystnad i köket, som om de andra försökte komma på något att säga eller fråga om.
"Hur kom det sig att han egentligen fick feber?" Ginnys röst skar genom tystnaden. Stämman var lite nyfiken, men den hade varit för överraskande för George för att han själv skulle anse den som det. Han kunde urskilja en suck från Mrs Weasleys håll.
"Ja, man kan ju inte kalla det en normal feber..." började hon lite tystare än innan. "Botaren som var här sa att den påverkades av någon slags magisk energi."
"Låter rätt sannolikt", tänkte Mr Weasley högt och George kunde känna den fundersamma spänningen i luften. "Han kom ju ut i stort sätt helt helskinnad. Det var som om elden och röken inte alls hade påverkat honom."
"Men han svimmade ju faktiskt av..." sa Ginny, nästan som om hon ville finna motbevis.
En kort tystnad för nya funderingar igen. George ogillade att de pratade så om honom. Det var som om han var ett föremål som man hittat på en loppmarknad eller möjligen ett samlarföremål de funderade på att skaffa sig.
"Han såg inte ut att skadas så mycket av elden när han hittade oss i alla fall." Det var en ovanlig röst som hördes i George öron. Harry hade varit rätt tyst sedan branden, eller också så hade George bara inte varit uppmärksam vitt rätt tillfällen. "Det var som den höll sig undan från honom."
Ännu en tystnad. George önskade att han kunde se deras miner och blickar. Han ville kunna avgöra hur de reagerat. Var det möjligt att Harry och Ron visste mer om vad som faktiskt hade hänt där inne i den brinnande butiken än vad han själv gjorde? Han hade ju sett och känt allt utifrån sitt eget perspektiv, och när han tänkte efter så var Harrys ord rätt sanna - bara det att han inte hade tänkt på det då. Han hade inte påverkats av elden, mer än att han känt hettan. Han hade inte ens kommit nära några flammor. Det hade inte bara varit för att han undvikit dem. De hade undvikit honom. Mrs Weasley harklade sig plötsligt.
"Jaha, det finns säkert många alternativ till varför det är som det är. Vi får väl fråga honom själv när han känner sig bättre." Hon reste sig från stolen och vad George kunde uppfatta så började hon plocka undan tallrikarna.
Efter en stund kom hon ut i vardagsrummet, men George behöll ögonen slutna. Trots det verkade hans mamma förstå att han var vaken.
"Tänk vilken värld vi lever i", sa hon aningen drömmande. "Det finns nog inget jag någonsin kommer att förstå mig på ordentligt."

Jag är mållös.. Du har talang, tjejen!
Mer när du har tid/ orkar. ♥