Dottern [SV]

håller med

aa faktiskt

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

super bra !

meeeeeeeeeeeer

Så fort London satte sig på bussen bestämde hon sig för att söka upp sin pappa redan nästa dag. Nog för att han varit en dödsätare, men Hermione hade trots allt sagt att han var snäll innerst inne ... och hon var säker på att han hade svaret på resten av hennes frågor. Han, om någon, måste veta varför hon var som hon var - det var ju han som varit rädd att kyssa Hermione, inte tvärtom. Kanske hade han funnit ett sätt att stå emot det hela nuförtiden? Sexton år var en lång tid.
Dessutom kunde han kanske berätta mer om Voldemort - Hermione hade inte sagt mycket om honom. Och hade han tillhört den sidan borde han i vilket fall veta mer om Voldemort än vad Hermione gjorde.
När hon klev av bussen avbröts dock hennes tankar av vad hon fick se vid busshållplatsen; där stod Felix, ståendes med händerna i fickorna. Först tänkte hon gå förbi honom, men så lade hon märke till hur blek han var; därefter hur han var klädd. Det hade regnat och varit så kallt som det kunde bli på sommaren hela dagen, och nu var det dessutom sent på kvällen. För bara en stund sedan hade det regnat, och det syntes tydligt att han inte befunnit sig inomhus då. London stannade upp och granskade honom en stund, innan hon frågade varför han inte var bättre klädd. Han tittade förvånat på henne och ryckte på axlarna.
"Jag trodde inte du brydde dig?" Han flinade. London ryckte på axlarna.
"Egentligen inte, men jag är nyfiken. Det är kallt, du måste vara stelfrusen. Hur länge har du stått här?"
"Ungefär en halvtimme. Jag missade bussen, så jag får vänta." Han log. London stirrade på honom - bussen gick en gång i timmen från deras kvarter.
"Du bor fem minuter härifrån, varför gick du inte hem?"
Han svarade inte, utan gick och satte sig på en bänk istället - det gamla paret som suttit på den innan hade gått på samma buss som London kommit med. Hon tvekade, men följde sedan efter och satte sig bredvid honom.
"Mår du bra?" Frågade hon, till en början motvilligt innan hon insåg att hon egentligen brydde sig. Han flinade, sådär som han brukade, men det gjorde inte saken bättre; hans flin gjorde aldrig saker och ting bättre.
"Jag mår bättre än jag gjorde för några minuter sedan."
London tog inte det som ett ordentligt svar utan mer som ett "Jag-är-glad-att-du-är-här-och-håller-mig-sällskap", och fortsatte därför att titta på honom. Till slut suckade han, och svarade:
"Jag ville inte vara hemma. Alla bara grälar, och ovanpå det hörs syrrans missnöjda skrik över hela huset. Jag orkade inte vara där, så jag gick ut. Faktumet att det regnade utomhus tänkte jag inte på, och jag vill inte gå tillbaka. Var har du varit?"
Frågan kom så plötsligt att London glömde bort vem han var, att hon aldrig skulle berätta något för honom i vanliga fall. Innan hon hann tänka hade svaret redan runnit ur henne: "Jag har träffat min mamma."
Han höjde lugnt ögonbrynen, som om han inte var förvånad. Han borde vara förvånad. "Sade du inte att dina riktiga föräldrar var döda?"
"Jaa ...", hon flinade och försökte tänka ut om hon skulle berätta resten eller om hon skulle ljuga ihop något, men förstod inte varför hon skulle ljuga nu när det viktigaste redan var avslöjat - hon tänkte ju inte direkt berätta att hon var en häxa i vilket fall, "Mr och Mrs Wright ljög om det. Jag vet inte varför, men det spelar ingen roll nu. Jag har träffat min verkliga mamma."
"Fick du svar på något?"
"Vissa saker, som varför mitt hår är så lockigt som det är", hon log. Felix log tillbaka, och London slogs av att det var första gången hon såg honom le. Han flinade ofta, men ett verkligt leende kunde hon inte minnas.
"Du kan komma med hem till mig", erbjöd hon efter att ha granskat det hela en sekund, "Du väntar inte på någon buss egentligen, va?"
Han skrattade.

åh va bra! hihi läängtar till att få läsa om Dracos reaktion ^^

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Mer! Längtar också!

Mer =)