Bakom min fasad [SV]

Tänk såhär då, om jag är utan internet sitter jag och skriver fler lååånga kapitel, mer noggranna och genomtänkta!

Kort kapitel, men det är något iallafall! Förlåt för den sega uppladdningen, men det är lite hektiskt just nu. Tack för alla fina kommentarer, det värmer verkligen!


"Hermione, vad gör du här?" Frågade Ron förvirrat, och sedan gled hans blick till mig och våra händer. Vi båda släppte och lät händerna falla till sidan. Ron tittade på mig äcklad, men när hans blick återvände till Hermione såg han bara sårad ut. Ginny tittade bara på oss med ett litet flin.
"Wow.." viskade hon, men tillräckligt högt så att vi hörde det. Jag tittade på henne med ett ursäktande leende, och hon bara log tillbaka.
"Eh, alltså.. Jag och Draco skulle till Diagongränden för att köpa grejerna till skolan, men han försov sig, så jag gick hit för att väcka honom." fick Hermione fram när hon tittade på Ron med ett vädjande uttryck. Hon ville inte att han skulle bli arg, det såg jag på henne. Ron tittade på henne och skakade på huvudet i chock.
"Så du skulle väcka honom, men det slutade med att ni kom ut ur hans rum, hand i hand, flinandes som dårar? Du är ofattbar, Hermione. Sen när har ni kallat varandra vid förnamn för den delen? Jag fattar inte vad du tänker med, det är Malfoy vi snackar om Hermione, du vet personen som vi hatar, kommer du ihåg honom?! Du fattar inte,eller hur? Han vill bara ha dig för att såra oss, inte för att han vill ha dig!" Skrek Ron ilsket.
Han skakade av ilska, och Hermione flyttade närmare mig. Hennes ögon var fyllda av tårar, och hon såg så oerhört sårbar ut att jag höll på att dö.

Jag drog henne till mig, och höll henne nära mig för att jag var rädd att hon skulle falla ihop på golvet bredvid mig.

Jag tittade på Ron som kokade av ilska, som tittade på mig när jag höll Hermione mot mig.

"Ron, du borde kanske gå. Hermione har hört nog av dig, okej?" väste jag till honom och kollade mot Ginny som stog helt orörlig bredvid sin bror, men när hon såg mitt ansiktsuttryck fick hon liv i sig.
"Ron, kom. Du har gjort nog, du måste lugna ned dig. Vi går och letar upp Harry, låt Hermione vara nu. Draco har allt under kontroll." sade hon i ett försök att lugna ner Ron.
Hon knuffade iväg honom och tittade mot Hermiones skakande kropp. Hon tittade på mig och viskade att jag skulle ta hand om henne, sedan fortsatte hon putta ut Ron.

När Ron försvunnit bröt Hermione ihop totalt och började gråta hejdlöst mot min axel. Jag drog in henne i min famn och lät henne gråta mot mitt bröst. Jag strök undan hennes hår ur hennes ansikte och placerade det bakom hennes öra och höll henne tätt mot mig än en gång. Hennes skakande kropp svek henne, och hon föll ned på golvet.

Jag lyfte upp henne i min famn och bar tillbaka henne i mitt rum och lade henne i min säng. Hon låg med ansiktet mor min bröstkorg och grät som om världen gått under. Jag gjorde mitt bästa för att trösta henne, och tillslut somnade hon av utmattning.

En svag knackning på dörren hördes, så jag gick för att öppna förren. Utanför tröskeln stog Dumbledore med en trave böcker.
"Jag förstår att ni inte har fått tag i era skolböcker på grund av incidenten tidigare, så jag tog mig friheten att hjälpa till lite." sa han leende. Han sneglade mot Hermione som låg och sov på min säng med rödgråtna ögon. "Hon tog det verkligen hårt, den stackarn." suckade han.
"Ja.. Tack, professorn, för allt." sa jag till honom innan jag stängde dörren och lade undan mina och Hermiones böcker på en hylla som fanns i hörnet av rummet.

Hela kvällen satt jag på sängkanten och tittade på Hermione medans hon sov. Hon vred och vände på sig nästan hela tiden, och hon slog upp ögonen helt plötsligt och började mumla något om att hon visste att jag skulle svika henne.
"Hermione, jag är här." viskade jag när jag såg hennes puffiga ansikte. Hon tittade upp på mig och log hastigt, sen började tårar rinna ner för hennes röda kinder. Hon vände sig ifrån mig och fortsatte gråta.
"Är det sant, det Ron sa? Att du bara är vän med mig för att komma åt honom och Harry?" frågade hon snyftandes innan hon bröt ihop totalt.

Jag blev chockad över att hon ens tänkte den tanken. Jag skulle aldrig göra så, inte mot någon alls.
Jag klev ner från sängen och gick till sidan där hon låg och ställde mig på knä bredvid henne. Det tog henne en stund innan hon insåg att jag stod bredvid henne, men när hon väl insåg det så öppnade hon sina ögon och mötte min oroade blick. Hennes ansiktsuttryck tydde på att hon ville ha ett svar på hennes tidigare fråga. Jag tog hennes hand och suckade tungt.
"Hermione, snälla tro mig. Jag din vän, det är bara det. Dom kan tro vad dom vill, det enda som räknas är att du och jag vet sanningen. Eller hur?" viskade jag samtidigt som smekte hennes hår i ett försök att stoppa hennes rinnande tårar. Hon nickade lugnt och somnade sakta igen.

Jag förundrades över hur vacker hon var, trots hennes puffiga, rödgråtna ansikte. Hennes hår hade klibbat fast mot hennes våta kinder, och det gjorde henne ännu vackrare. Hon såg så lugn ut där hon låg i min säng och sov. Jag hoppas verkligen att hon litar på mig, och väljer för en gångs skull inte lyssna på Ron.

SÅ bra! Jättejättesupermegabautabra! Du skriver så himla bra, och den här fanficen är så himla bra och jag vill bara ha
mermermermermer! ♥ ♥
Längtar tills nästa kapitel kommer!

Jättebra. :3 ♥

MORE! ♥

blääää vad bra!!! älskar den!!! vill ha mer!! men du får säga till om det är jobbigt att vi tjatar så slutar jag!! men snälla lägg upp fler kapitel så snaaart du kan?!

Det kommer upp nytt kapitel så snart jag kan, mest troligt imorgon! .

jiiiiippi

Jag kan bara säga en sak: LOVE ♥

Din fanfiction är så... så... så... Nej, det går inte att beskriva med ord hur bra den är! (knappt med tankar heller)♥♥♥

Jättebra, som vanligt. *Längtar.*