Kraften (femte året)

så bra!!!

Heeej nu blir det lek med Tant T tryck på spoilern för att se!























Tack för att du skriver. ♥

Åå, ännu ett nytt kapitel. Jag blev så glad när jag loggade in och såg att det var uppdaterat. Söndagsångest, jo visst, men när man numera varje söndag kan längta efter att få läsa mer, känns det inte så tungt längre! Som vanligt lyckas du med att gestalta och beskriva alla karaktärer och miljöer så bra. Jag förstår inte hur du lyckas hålla kvalitén!
En annan sak, förstås, är spänningen. Du lyckas hålla upp Aristoteles spänningsideal konstant och stegra det. Jag kan inte annat än att vänta, längta med spänning på när denna kurva uppnår klimax. Hur det ska gå i slutändan för Miriam och Snape, och om du ändrar på canon... som sagt, spännande!

Jag har som vanligt citerat några av mina favoritcitat/beskrivningar;

Mina steg ekade ödsligt i korridorerna, när jag återvände från min första arbetsdag.

Vet inte varför men jag tyckte att denna beskrivningen var så bra. Den berättar för oss att Miriam är ensam, och just med det orden 'ödsligt' så känns det som att hon varit ensam mestadels av dagen, och därför ekar stegen ännu mer ödsligt.

Jag hade aldrig tidigare undervisat, så det var verkligen ett kliv ut på djupt vatten.

Usch, jag kan verkligen känna med Miriam, om att det känns som ett kliv ut på djupt vatten. Det var precis så det kändes första gången jag skulle undervisa. Hoppas bara Miriam inte får lika stökiga ungdomar

Icke desto mindre hade ensamheten utgjort en stor kontrast mot mina tidigare dagar på Hogwarts.

Jag tycker det är bra att du liksom väljer att kontrastera det mot hur det var i den första berättelsen/delen. Så att man påminns och kan förstår vilken förändring hon måste uppleva att det är. Dessutom att det kanske av den anledningen känns extra jobbigt att vara i ensamheten.

Längtansfullt drog jag den mörkgröna klädnaden tätare om mig, tänkte på det vackra tornrummet och hur omtänksamt det förberetts.

Å vi längtar nog till Snape, precis lika mycket som Miriam. De är så fina tillsammans!
En tanke som slog mig var om det var en av de klädnaderna hon fick av honom (antog att det var han som sett till att det hängde klädnader i gardroben) ?
För jag tänker mig att när hon drar klädnaden tätare omkring sig är det för att den är från honom, och att den får agera som någon slags trygghet att han finns där och bryr sig om henne. Hon nämner ju rummet som han förberett kort efteråt.
Vet inte om du förstår hur jag menar, blev så krångligt att förklara, men ah... hoppas du förstår hur jag tänker...

Ljudet lät som pisksnärtar och gav ett kraftigt eko kring stenväggarna.

Kunde inte låta bli att skratta högt åt detta och tänka 'Umbridge' direkt. Fantastisk beskrivning av hur hon tar sig fram igenom korridorerna. Med beslutsamma och nästan tyranniska steg.

Det hördes på tonfallet att det inte var en fråga, utan en order.

Ännu en bra gestaltning av Umbridge. Hon skulle aldrig släppa sin stolthet mot de hon anser under sig, och fråga om någonting. Hon beordrar.

“Är ni så vänlig och går genast med det här till professor Snape”

Hm, Umbridge kanske för en gångs skull var bra till något. Hon gav vår kära Miriam en chans att träffa Snape! Jag var rädd att Umbridge skulle be henne utföra någon form av magi, och blev lite nervös ett slag.

Professorn måste få meddelandet snarast, lilla vän.

Värst vad bra du har lyckats fånga Umbridge då!
Tyckte det där sista, 'lilla vän' var en fint avslut. För det finns inget som kan låta så nedlåtande som just 'lilla vän'. Särskilt om det är Dolores Umbridge som säger det! Usch, fick en rysning genom kroppen när jag läste det för jag avskyr när någon ser ner på en.

starkaste kyss jag någonsin upplevt. Jag var insluten i hans mörka kraftfält, uppfattade vagt den svarta manteln som böljade runt oss, medan hans mun krävande sökte min. Överväldigade av den kraft, som vår närhet framkallade, försvann vi bortom ordens gränser.

AHHH! Jag tror jag dog nyss. Mitt hjärta gjorde en lyckovolt, alltså finns det något finare än kärlek? - Nej!
Denna kyss, så passionerad, öm och livgivande, älskade varenda sekund och läste säkert om detta lilla stycke fler än tre gånger. Jag blir så lycklig av människors kärlek till varandra, och när paret är Miriam och Snape dessutom som jag fattat tycke för, kan man inte annat än att dö sötdöden!
Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, men jag tror gott man kan säga också att en kyss säger mer än tusen ord. Hoppas vi får skäl att jubla över detta fler gånger!

“Det är en beställning”, sa han och såg ännu bistrare ut. “Av veritaserum. Sanningselixiret.”

Självfallet är det något av det första Umbridge gör på skolan... suck, för att prata med sina kollegor och lita på de är inte optimalt. Inte heller att låta sina elever ha sina tankar privata etc.
Hoppas bara inte Miriam får i sig något...!

“drick aldrig, under några omständigheter, något som hon bjuder dig på.”

Tur att Miriam har Snape som varnar henne iallafall! För det är lätt att bli godtrogen när man vill andra människor väl. Även om en av de heter Dolores Umbridge. Ska bli roligt att se Umbitch försöka tvinga i Miriam lite 'te' eller dylikt och frustrationen när Miriam vägrar. Eller om hon lyckas fejka och kan hälla ut veritaserumet. Nåväl, det får vi väl veta inom sinom tid.

Ännu en gång, fantastiskt bra kapitel, älskade att Snape och Miriam fick lite egentid tillsammans för att uttrycka sina känslor gentemot varandra. Det är väl ingen överraskning att man längtar efter mer efter ett sådant här kapitel som dessutom avslutas med att Snape fått en beställning av veritaserum...
Men jag säger ändå att jag längtar efter mer, för kanhända gläder det, trots upprepning, själen!

Hjättebra! ♥

WOW VA BRA!

JHQSFdwukucqjGKSHXbcJ>uheriahJJhKHH

Okej, behövde bara uttrycka mina känslor för hur mycket jag älskar denna fanfic ♥♥ Den är så fantastiskt supermegabra att jag skulle kunna... jag vet inte, men jag skulle i alla fall döda den som sa att den här fanficen var dålig

Meen i alla fall, vad kommer jag gilla? Kommer Sirius leva? Kommer Wolfstar hända? SNÄLLA BERÄTTA FÖR MIG VAD JAG KOMMER GILLA ANNARS DÖR JAG FÖR JAG MÅSTE VETA VAD SOM HÄNDER MED SIRIUS!!! För om han dör måste jag tyvärr sluta bevaka denna fanfic

... Skojade bara, bevakar de i vilket fall because this is asum cx

Men nu tänkte jag bara kommentera några av mina favoritstycken/meningar som vanligt:

Jag hade aldrig tidigare undervisat, så det var verkligen ett kliv ut på djupt vatten. Det hade varit mycket att tänka på, men eftersom jag hade både självdisciplin och tyckte om att studera, hade dagen flutit på ganska bra.[i]

Först vill jag bara säga att jag älskar allt med din fanfic. Så, bli inte ledsen när jag säger att detta egentligen inte är ett av mina favoritcitat. Ville bara meddela Miriam att det kommer gå fantastisk bra för du är en fantastisk karaktär, Miriam, och jag litar helt på dig och skulle absolut vilja ha dig som lärare

[i]Jag saknade redan att vara i närheten av honom.

Såklart att hon redan saknar att vara i närheten av honom, det är Snape vi pratar om! Och Snape saknar dig också, det kan jag säga med en titt på vad som händer när du, lilla Miriam, kommer in på hans kontor Nä, men det är typ gulligt på något sätt hur mycket hon saknar honom, samtidigt som det är lite sorgligt eller något? Hon kan liksom inte vara med honom och sånt, det är lite sorgligt. Eller tja, hon kan inte vara med honom hela tiden

Korta, smällande steg av klackar närmade sig plötsligt från ett annat håll i korridoren och avbröt mina tankar. Ljudet lät som pisksnärtar och gav ett kraftigt eko kring stenväggarna. Det var professor Umbridge som kom gående med mycket beslutsam min. Hon syntes på långt håll, som en ilsket skär fläck i den grå omgivningen.

Umbridge har gjort entré, gott folk ... suck. Såklart på ett hemskt sätt med sina rosa kläder och sitt paddansikte och ljudet från hennes hemska skor. Gillar hur du beskriver detta, förresten. Tänkte att jag kunde säga det också haha. I alla fall, rosa är faktiskt min favoritfärg, men nu gillar jag den inte lika mycket. Tack, Umbridge

Hon stod och sträckte på sig på sina höga, vassa klackar, och om hon inte varit kortare än jag, skulle hon definitivt sett ner på mig.

Till det här har jag bara en sak att säga: DRA ÅT HELVETE UMBRIDGE, FÖR DU SKA INTE TITTA NER PÅ MIRIAM FÖR HON ÄR PRECIOUS OCH INGEN FÅR VARA DU MOT HENNE FÖR DÅ KOMMER JAG SKVALLRA FÖR SNAPE OCH DÅ KOMMER VI OCH DÖDA DIG MOAHAHAHAHA Okej, men blev faktiskt arg när hon ska hålla på så där med Miriam!

I vanliga fall skulle jag känt mig sorgsen över hennes nedlåtande beteende, men nu var jag alldeles för överväldigad över tjänsten hon bett mig utföra.

Jaja, vi fattar det Miriam. Du älskar Snape och allt sånt, han älskar och allt sånt, låt Harry besegra Voldy och sen kan ni leva lyckliga i alla era dagar i ett litet hus vid stranden och tre fantastiska barn som alla är häxor/trollkarlar men samtidigt ärvt Miriams krafter. Okej, varför ska jag alltid typ överreagera?? Måste väl vara för att jag älskar din fanfic och dig och att det här bara var det bästa och att jag typ gillar Umbridge nu för att hon gav Miriam uppgiften ... Jaja, det härvar jättebra beskrivet ♥

Det var strax efter att lektionerna slutat, och han brukade alltid vara på sitt kontor vid den tiden.

Om man inte visste bakgrundsstoryn skulle det verka som om Miriam var en stalker, haha cx Men nu vet vi ju att Miriam har tillbringat väldigt mycket tid där under det tidigare året tillsammans med Snape. Sååå jag kan bara säga att hon inte är en stalker men att hon verkar vara en om man inte läst den. Meen jag älskar dig och din fanfic i alla fall för det gör den typ bättre haha xD

Sekunden därpå befann jag mig tätt tryckt mot den grottlika väggen på kontoret, med ryggen pressad mot den, fångad i den starkaste kyss jag någonsin upplevt. Jag var insluten i hans mörka kraftfält, uppfattade vagt den svarta manteln som böljade runt oss, medan hans mun krävande sökte min. Överväldigade av den kraft, som vår närhet framkallade, försvann vi bortom ordens gränser.

1: Så bra beskrivet. Med att man inte riktigt får veta så himla detaljerat vad som hände typ. Och hans mantel runt dem och hur han älskar henne och vill kyssa henne och hur hon är innesluten i hans "mörka kraftfält" och asså det här var fantastiskt ♥ 2: NU FICK DE SIN KYSS TILL SLUT EFTER SÅ LÅNG TID YAAAAY ♥ Hoppas bara det gick bra med Miriams huvud när han tryckte henne mot väggen. Men med tanke på att det är lilla Snape vid pratar om, höll han säkert en hand bakom hennes huvud så att hon inte skulle skadas för han älskar henne det har jag bestämt nu men det är ju faktiskt sant för det typ skriker det från deras ögonblick tillsammans

Snape rynkade bistert pannan

Det här är något som jag INTE gillar! Han får inte vara Snape för Miriam längre, inte som de håller på. Okej, "håller på" är kanske lite starkt, men fortfarande. När kommer han bli Severus egentligen, undrar jag??

Resten älskar jag också, men det skulle bli för långt och för rörigt för att kunna beskriva mina känslor för det, så jag struntar i det. Kan bara säga att jag älskar din fanfic och dig. Sluta aldrig skriva, och meddela mig när du publicerar din första bok! (Om du vill ha hjälp med idéer kan du gå in på Mugglis Skrivarsjukhus, där finns det alltid någon som kan hjälpa. Jag kanske kan hjälpa dig senare, men då skulle denna kommentera bli alldeles för lång + att jag inte vet vad du helst vill skriva och så.)

Längtar i alla fall till nästa kapitel ♥

P.S: Märkte precis att du la upp ett kapitel på Newt Scamanders födelsedag hihi D.S

P.S 2: Och igår var det James och Oliver Phepls födelsedag, grattis till dem ♥ D.S

Har varit borta från mugglarportalen ett tag nu så har inte kunnat kommentera aktivt =(
But now I'm baaack till bästa ff:n♥

Hehe ... Skulle visa min lillebror hur man gör smileys x)

Oj, nu fick hon ett uppdrag av Umbridge! Bra att Snape varnade henne i slutet om den där... damen!

Nå, vi får se hur det går!

Jag är djupt rörd och tacksam över alla era ord som är den bästa belöning man kan få.

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥c8aina♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Noraaa_5♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥



Kapitel 17 - Förberedelser

Första veckan på Hogwarts tillbringade jag mestadels i biblioteket, vilket på kvällarna odelat innebar Hermiones sällskap. Att se henne dyka upp mellan de upplysta borden, med sin tunga, bokfyllda väska på axeln, var alltid en trevlig upplevelse och ett avbrott i ensamheten. Jag hade alltid varit fäst vid min ambitiösa vän, och nu kändes det som om vi höll på att komma varandra ännu närmare. När man tänker efter, visste hon praktiskt taget om min hemlighet. Hon visste att min magi var, som hon uttryckte det, annorlunda fördelad, vilket innebar att jag inte bar trollstav, men kunde påverka fysiska föremål med syn och tanke på ett mycket kraftfullt sätt.

Medan regnet trummade mot de ståtliga fönsterrutorna, kämpade vi på med våra studier. Eleverna hade redan fått massvis med läxor och jag studerade min franska. Det som tog det mesta av mitt fokus var dock förberedelserna för min första undervisning, tillval i latin en gång i veckan med en liten grupp elever, mestadels från år 5. Tankfullt undersökte jag klasslistan jag fått, med namn, år och elevhem prydligt nedskrivna med fjäderpenna och bläck på ett pergament försett med det berömda Hogwartsemblemet:

Abbott, Hannah, år 5, Hufflepuff
Bones, Susan, år 5, Hufflepuff
Chang, Cho, år 6, Ravenclaw
Corner, Michael, år 5, Ravenclaw
Finch-Fletchley, Justin, år 5, Hufflepuff
Faded, Elvira, år 2, Ravenclaw
Goldstein, Anthony, år 5, Ravenclaw
Lovegood, Luna, år 4, Ravenclaw
Macmillan, Ernest, år 5, Hufflepuff
Patil, Padma, år 5, Ravenclaw


Tillvalet i latin hade erbjudits hastigt och lustigt vid terminsstarten, med bara några dagar att välja. När Hermione sett klasslistan, hade hon sagt att alla eleverna som valt, var ambitiösa på ett eller annat sätt. Elvira var, liksom Hermione, den främsta i sin årskurs. Hannah, Ernest, Padma och Anthony var alla prefekter. Cho, Michael, Justin och Susan var, enligt Hermione, elever med höga studieresultat. Den enda hon tycktes något förbryllad över var Luna.
“Hon måste ha valt det för att hon är nyfiken på dig, Miriam”, konstaterade hon. “Den mystiska flickan”... Hon gjorde en liten min.
“Hur så, tror du inte att Luna är en ambitiös elev?” undrade jag lite förvånat.
“Jodå”, sa Hermione hastigt och lite ångerfullt, “det kan hon mycket väl vara. Det är bara det att … Hon ger ju intrycket av att leva lite grann på sin egen planet, om du förstår vad jag menar.”
Hon hade onekligen en poäng där. Icke desto mindre hade jag tyckt att Luna var ganska sympatisk. Det enda, som var lite olustigt, var hennes förbindelse med Hört och sett. Jag hade inte glömt Rita Skeeters framfart. Detta var dock bara ett av många problem i mina tankar.
“Tänk, att det är så många beslut innan man ska ha en lektion”, funderade jag. “Jag tror att de får sitta i par, enligt klasslistan, i alla fall innan jag lärt känna dem …”
Sedan var det viktigt att få till en bra introduktion, som motiverade dem att lära sig så mycket latin som möjligt under året. Språket användes i deras trollformler, så en god kännedom om det kunde mycket väl få dem att bättre memorera dessa. Mina studier under förra året hade gett mig en ganska bred kunskap om de mest frekventa trollformlerna och vad de användes till. Det var en ödets ironi, att jag inte själv kunde utföra dem.

Jag fick, helt enkelt, anknyta deras studier så mycket som möjligt till de trollformler de praktiserade som mest i sina respektive årskurser. Det kunde bli intressant. Ivrigt lade jag upp planer för vilka formler jag skulle ta upp i introduktionen, och märkte till min glädje, att jag hade en viss fallenhet för det här. Att vara dotter till två lärare hade tydligen satt sina spår.

Förberedelserna upptog mitt sinne så mycket, att jag först inte närmare reflekterade över att varken Harry eller Ron kom och anslöt sig till oss på kvällarna. När jag till slut frågade Hermione om saken, visade det sig att hon inte hade en aning om var Ron höll hus, men visste desto bättre besked om Harry.
“Han har straffkommendering varenda kväll, långt fram till midnatt”, sa hon dystert. “Med den där hemska kvinnan de satt att undervisa oss i försvar mot svartkonster. Dolores Umbitch.”
Jag hoppade högt i stolen. Att Hermione yttrade fula ord var mycket ovanligt. Den här gången hade jag dock sinnesnärvaro nog att inte beepa henne. Hon måste tycka riktigt illa om Umbridge för att uttala sig så där.
“Det är helt enkelt upprörande att ministeriet tillsatt henne”, beklagade sig Hermione. “Vi får inte lära oss praktiskt försvar! Allt vi gör - det enda vi gör, Miriam - är att läsa kapitel ur Magisk försvarsteori, som jag läst ut för länge sedan. Hon har inte ens genomgångar! Du vet ju själv nu hur noga man måste förbereda om man vill att det ska bli bra - jag slår vad om att hon lägger noll minuter på sin planering!”
“Är det därför Harry har straffkommendering?” frågade jag. “För att han haft synpunkter på undervisningen, eller frånvaron av den?”
“Nejdå, den lilla detaljen har jag skött om”, sa Hermione bittert. “Harry har straffkommendering för att han hade fräckheten att påstå, att vi behöver lära oss försvar - för att kunna skydda oss mot Du-Vet-Vem.”
“Aha”, sa jag. “Hon går i ministeriets ledband och vill inte höra talas om att han skulle vara tillbaka?”
“Just precis”, sa Hermione ilsket.
“Vid Merlin, vilken soppa”, suckade jag och snurrade frustrerat på fjäderpennan. “Tur att de andra lärarna förstår så mycket bättre.” Det fick mig att tänka på en viss trolldryckslärare, och en våg av intensiv längtan kom över mig. Jag såg ut i regnet, som tilltog i den fallande skymningen. När skulle bli nästa gång för oss?



På fredagskvällen ville Hermione, trots sin trägna studieflit, trots allt dra sig tillbaka lite tidigare än vanligt från biblioteket, närmare bestämt till Gryffindors uppehållsrum - om inte annat för att tillverka fler hattar åt husalferna. Det var hennes förhoppning att de skulle lägga beslag på dessa, då de städade rummet på nätterna. En alf blev nämligen fri om man gav den kläder. Hermiones sysselsättning på fritiden just nu var alltså att sticka små huvudbonader åt alferna och det var detta hon tänkte ägna resten av den lediga kvällen åt.

Jag satt och skruvade på mig i stolen. Det var min vana att också dra mig tillbaka vid denna tid på kvällen, då en helg var i antågande. Minnena kom obarmhärtigt störtande över mig, tydliga och levande. Hur jag brukade ta en bok och smyga mig ut i våningen för att göra honom sällskap framför elden. Hur han, om jag någon gång dröjde, alltid förr eller senare dök upp med något varmt, rogivande te, och på ett eller annat sätt lät mig förstå att han uppskattade min närvaro där ute hos honom. Hans koncentrerade ansikte … det rofyllt prasslande ljudet när någon av oss vände blad … Nu var detta ett minne blott och ett ensamt tornrum väntade på mig.
“Hermione?” undrade jag försiktigt. “Kan jag … följa med dig en liten stund?” Det var inte min starka sida att tränga mig på någon.
“Javisst, såklart!” sa Hermione obekymrat. “Det var verkligen ett tag sedan du var uppe hos oss! Vi får be att Neville försöker hålla Trevor undan bara …” Hon log okynnigt mot mig och jag skrattade lättat, glad att få skjuta upp ensamheten lite till.

Redan på avstånd hördes att det var liv i luckan hos Gryffindor idag. När vi efter proceduren med lösenord klättrade in i rummet genom porträttet, som utgjorde ingången, möttes vi av Fred och George med tillhörande honungsölsflaskor.
“Här är det fest!” konstaterade Fred nöjt.
“Lillbrorsan kom med i quidditchlaget”, förklarade George.
“Tro’t eller ej …”, fortsatte Fred men avbröts av en överlycklig Ron som kom dansande mot oss, även han med en flaska i handen. Hermione sken upp.
“Så det är alltså det du gjort på kvällarna”, sa hon. “Kul för dig, Ron. Verkligen. Grattis.”
Vi deltog en stund i gratulationerna och den allmänna glädjen. Det kändes skönt att liksom gömma sig i sorlet, även om längtan efter de vanliga lugna helgkvällarna hela tiden gjorde sig påmind. Hermione verkade känna på ungefär samma sätt och ganska utmattade sjönk vi ner i varsin fåtölj med tunga ögonlock. Färger och ljud började flyta ihop.

Plötsligt kände jag att någon ruskade i mig och mötte Harrys allvarliga ögon.
“Jag måste tala med er båda om en grej.” Han såg sig omkring åt alla håll, men alla andra verkade helt inne i festandet och ljudvolymen var enorm. En sömndrucken Hermione lutade sig fram mot oss.
“Jag var just uppe hos Umbridge på hennes kontor, för straffkommenderingen”, berättade Harry med huvudet tätt intill våra. “När hon rörde vid min arm fick jag väldigt ont i ärret och hon verkade förstå det…”
Hermione hade fått tillbaka ett klarvaket och uppmärksamt ansiktsuttryck när hon lågt sa:
“Är du orolig för att Du-vet-vem kontrollerar henne precis som han kontrollerade Quirrell?”
“Ja”, viskade Harry, “det är ju tänkbart, eller hur?”
Quirrell. Jag kände så väl igen namnet - var hade jag hört det? Så drog jag mig till minnes att det var den lärare i försvar mot svartkonster, som under vännernas första år på Hogwarts delat kropp med Voldemort.
“Jag tror inte att han kan besitta henne på samma sätt som med Quirrell”, sa Hermione med fundersam min, “han har ju sin egen kropp nu och behöver inte dela någon annans, eller hur? Fast det är klart - han kan ju ha lagt en Imperiusförbannelse över henne …”
“Hon utstrålar ren ondska”, sa Harry mörkt med en tyngd i rösten som ingen femtonåring borde ha. “Inte som Quirrell … han verkade mest livrädd större delen av tiden …”
“Just det”, sa Hermione, “och Umbridge verkar allt annat än rädd.”
Trots att jag genom Harry visste att denne Quirrell varit efter honom och till och med försökt döda honom, kände jag plötsligt medlidande när de beskrev lärarens rädsla. Hur stor del av själva personen Quirrell hade det egentligen varit som agerade? Hade man ens en rättvis chans om Voldemort tog sig så nära ens kropp eller sinne? Harry och jag mötte tyst varandras ögon. Det fanns ett starkt skäl att man höll oss inom dessa murar.



Helgen gick i studiernas tecken, trots klart och soligt septemberväder. Ron var naturligtvis idel lycka över sin plats i quidditchlaget. Han och Harry ägnade sig alltså mest åt den populära sporten, som både jag och Hermione var tämligen ointresserade av. Istället finputsade vi och fördjupade våra respektive arbeten så mycket vi kunde. Icke desto mindre var jag ganska nervös på måndagen, då jag, i egenskap av lärare, trädde in på min första lektion någonsin.

Trion hade inte valt min kurs, vilket jag var tacksam över, då jag hellre ville vara deras vän än deras lärare. Harry och Ron hade spådomskonst på den här tiden och Hermione läste talmagi. Däremot kändes det trevligt att Elvira skulle delta, så att jag åtminstone var bekant med någon i gruppen sedan innan. Hon var också den som var först in i klassrummet.
“Hej, Miriam … ehm, miss Silver!” hälsade hon glatt och slog sig ner på en av de främsta bänkraderna. Hon hade allt material redo och såg mycket ivrig ut, som alltid på lektion. Kort därefter kom en grupp elever från Hufflepuff in, glatt skrattande, och de hälsade också vänligt. Efter ett ögonblicks förvirring bestämde de sig för att sätta sig i grupp bakom Elvira. Det hade varit rätt beslut med en egen placeringslista.

Nu kom också de övriga Ravenclaweleverna in i rummet, två pojkar, två flickor och så Luna sist med ett drömmande uttryck i ansiktet. Hon satte sig längst bak och tittade ut genom fönstret, medan de andra, grupperade i ett pojkpar och ett flickpar, satte sig bakom Hufflepuffeleverna. Ännu mer övertygad än tidigare i mitt beslut att placera enligt listan, tog jag mod till mig och inledde min första lektion.