Draco memoraid (DM)

Asså hur kan du skriva så här bra? Du liksom beskriver saker och orden du använder guuuud det är så bra! Du är helt fantastisk på att detaljera berättelser och asså wow.

(Förlåt för att jag så dålig på att skriva kommentarer, jag är inge bra på det)

Herregud vad bra! Bevakar

Alltså. Ni är så obeskrivligt fantastiskt gulliga ALLIHOPA. Jag blir lika glad varje gång. Tack vare er så klarade jag min uppsatts i skolan, för jag trodde på mig själv och SKREV - och fick godkänt! Det betyder mycket för mig. Ni kommer aldrig förstå hur mycket, för jag kan inte ens själv förklara men... Tack ♥ Jag ska lägga ut 2 kapitel ikväll, så kommentera någon! Jag är taggad på att skriva nu så kommer sitta ett par timmar. Jag försöker att dela ut tummar åt er i tur och ordning varje dag, ge mig också om ni känner för det, om ni inte orkar kommentera ♥ Jag blir så glad om jag vet att ni läser min bibel ff:n. Mitt självförtroende är tyvärr ungefär lika bra som Dracos. PUSS ♥


Äntligen kunde jag svara på din kommentar!!!! Tack tack tack...TACK!!!! Finns inga tillräcklig ORD som kan tacka tillräckligt, men att få en sån här LÅNG SMASKIG KOMMENTAR FRÅN VÄRLDENS BÄSTA ANNIE - Det kan få mig att till och med skilja mig från Draco och gifta mig med dig istället. Jag säger bara - WOW TACK!!

MALFOT- OMG SÅ TOP OF SEXIGT!!! Jag dör här borta. Jag ÄLSKAR det. Skulle du ha nått emot om jag råkade använda mig av det smeknamnet i fortsättningen?! Jag ÄLSKAR DET!! Och det låter precis som nått Ronnieponny skulle kunna säga när han har en dålig dag. KLART JAG ÄLSKAR DIG. Kan man göra annat??!! Du är ju lika underbart galen som mig. PUSS

Och till Tilda som citerade kommentaren - Jag tror jag fangirlar dig också!!! TACK så mycket att du läser och tycker om det!!!




Hur kan du vara så underbar och läsa det?!


Du vet ju vad jag tycker om dina kommentarer... Blir liksom stolt när du läser och kommenterar. Tack så himla mycket. Kände att jag blev seriös helt plötsligt haha! Du är liksom, wow. Detta är ett av mina sämsta kapitel faktiskt (övervägde att inte publicera det, men well... Nu ångrar jag mig plötsligt inte längre! Tack ♥


Tack min fina broder ♥


vAA!!!! Tycker du??! Som jag skrev till Serpent här ovanför... så har jag övervägt att skrota det för att jag tyckte det var så dåligt.. men blev tvungen att ha kvar det då det är en stor del i handlingen. Så, wow. Du träffade verkligen rätt.Tack! ♥


Jag suger i mig berömmet som en svamp ♥ TACK ♥ Blir så himla glad...!


men åh gud tack så mycket ♥ Verkligen, tack!


And i love u my quack ♥


Alltså vännen! Du BEHÖVER inte kommentera, så länge jag vet att du FINNS här, så räcker det för mig ♥ Du är lika duktig som du tycker att jag är, du måste förstå det!Du är GRYM. Snälla tack så mycket ♥ Jag blir så glad!!!


ÅH EN NY BEVAKARE!!!! MIN DAG BLEV JUST PERFEKT. TACK SÅ MYCKET Thalia!

superduperkapitel som vanligt Elzyii! Meeer

Tack Gik! Här kommer två nya kapitel på en gång, hoppas det känns okej och inte blir för mycket för er. Har sett nu att jag glömt döpa kapitlen, så från och med dessa kommer dem vara döpta. Ni är bäst alla, jag blir så glad av era tummar/kommentarer eller bara känslan av att veta att ni finns där och tror på mig. Er Elzyii

Kapitel 13

”Miss Jacobsson!”
”Kan ni höra mig Miss?”
Jag återvände långsamt till verkligheten och kände hur någon omilt skakade mig fram och tillbaka.
Med en kraftansträngning öppnade jag ögonen och tittade rakt in i två enorma blanka ögon som skrämt stirrade tillbaka på mig under ett par stora fladdermusliknande öron.
”Tinky?” Jag gjorde en ansats att sätta mig upp men alfen puffade tillbaka mig mot golvet.
”Miss Jacobsson måste stanna här, Tinkys herre och matmor är på väg…”
Snabba steg hördes över golvet och plötsligt uppenbarade sig Lucius Malfoys högresta gestalt sig över mig. Jag fäste långsamt blicken på honom och fick kisa för att inte se dubbelt, något jag kan garantera att man inte vill göra i en sådan här situation. En ilsken Lucius Malfoy var mer än tillräckligt. Bakom honom slöt Draco och Narcissa upp, både iförda nattsärkar. Draco med ett oroligt lite skrämt ansiktsuttryck och Narcissa med ett hopsnörpt ogillande.
Jag öppnade munnen för att förklara, men Lucius hann före:
”Vad håller du på med, om jag får fråga?” Hans röst var lika kall som ögonen han betraktade mig med, och jag kände hur håren reste sig som Ispärtsstänger i nacken på mig.
Undra om hans närvaro hade samma skrämmande effekt på alla?
Jag gjorde ännu ett försök att resa mig upp och lyckades klumpigt kravla mig upp i sittande ställning. Tinky, som hade backat undan i samma stund som Lucius hade kommit inom synhåll, stod nu tryckt bakom Narcissas ben. Hon darrade av rädsla och mitt uppe i allt tyckte jag synd om henne.
”Nå?” Lucius såg inte ut som om han var intresserad av att upprepa frågan och jag svalde.
”Ja… Jag…”
”Ser dig omkring, kanske? Då ska jag göra klart för dig att jag inte vill ha något snokande i mitt hus… speciellt inte på natten.” Han log stillsamt. ”Om du fortsätter att föra oväsen om nätterna…”
Plötsligt klarnade mina tankar.
”Mr Malfoy!” avbröt jag och ryckte tag i hans kappa. 
”Det var någon här! En liten flicka…” Jag stirrade mot trappräcket som nu var helt tomt.
”Precis där!” Jag pekade mot fläcken där hon suttit. ”Jag svär, jag såg henne…”
”Struntprat!” fräste han. ”Jag tror lilla Eleonora har drömt och gått i sömnen.” Han tog ett hårt grepp runt min nacke och drog mig omilt upp på fötter.
”Bäst att du återgår till sängen och sover ett par timmar så kanske vettet återkommer, något jag dessvärre tvivlar på.”
”Nej! Ni förstår inte!” Jag kände min plötsligt desperat och tvungen att få dem att förstå.
”Hon satt här! Precis här… Jag rörde vid henne…” Min sista mening kom ut som en viskning och långsamt, på ben som skakade så våldsamt att jag var nära att falla omkull, gick jag fram till trappräcket och sträckte ut handen. Kylan från hennes lilla kropp strömmade åter igenom mig, och jag vände mig om och såg envist på familjen Malfoy, som alla tre iakttog mig med samma kalla, likgiltiga ansiktsuttryck.
”Har du lekt färdigt nu?” frågade Lucius kyligt. ”Så vi kan återgå till våra sängar…”
”Jag leker inte.” Jag blängde på honom och kunde tydligt se en glimt av djup avsmak i hans ögon.
”Jag såg henne. Det var ingen dröm och…”, Jag mötte deras blickar, en efter en, ”Hon kommer tillbaka.”
I samma ögonblick slogs ett av fönstren upp och en kall vind svepte genom rummet och
fick på nytt nackhåren att resa sig. Draco stirrade på sina föräldrar, som båda två hade vänt sig mot fönstret. Lucius ruskade på sig som om han ville skaka av sig den obehagliga stämningen och stegade fram till fönstret och drog igen det med en sådan kraft som fick både Tinky och Draco att hoppa högt, innan han vände sig mot mig.
”Nu får det vara nog!” sa han skarpt och pekade på mig med ett smalt blekt finger. 
”Du ska vara tacksamma för vår gästfrihet, unga fröken. Och jag vill påminna dig om att den bara är tillfällig! Om du och din Mor vill diskutera vidskepelser och icke existerande syner, så gärna för mig men inte i mitt hus!” Han började stega fram och tillbaka i korridoren, medan han kastade ilskna blickar på mig.
”Det är inga syner!” Jag sökte desperat med blicken runt om mig i ett försök att hitta något som tydde på motsatsen, och med en ilning av rädsla och triumf stannade min blick på någonting som låg vid Narcissas fötter.
”Nallen”, mumlade jag med en röst som darrade så mycket att jag var förvånad över att jag ens kunde yttra mig. Narcissa, som fått syn på mjukdjuret i samma stund som jag, böjde sig hastigt ner och tog upp den luggslitna lilla plyschbjörnen, vars båda ögon satt helt på sin plats utan att visa någon tendens till blod.
”Så klumpigt av mig!” Narcissa trippade långsamt fram till mig och sträckte fram teddybjörnen.
”Jag hade ju helt glömt bort…” Hon viftade med den medan Lucius som hade stannat upp i sitt marscherande, svepte upp strax bakom henne.
”...din Nallebjörn. Den måste ramlat ur väskan när du kom till oss, och jag har glömt att ge dig den tillbaka.” Hon placerade den i min famn.
”Den är inte min!” Jag försökte desperat ge tillbaka den till henne, helt övertygad om att jag var omgiven av ett gäng galningar. ”Jag hade ingen nalle med mig!”
”Du måste ha slagit i huvudet ordentligt, lilla vän.” Narcissa lyfte en av sina beniga händer och strök mig mjukt över kinden. ”Nu föreslår jag att vi går och lägger oss igen, du behöver samla alla dina krafter inför skolstarten på onsdag.”
Hon gav min kind en sista klapp och vände sig mot sin son.
”Detsamma gäller dig, Draco. Kom Lucius.” 
Lucius gav mig en sista ilsken blick som talade sitt tydliga språk innan han tog sin hustru under armen och gick ner för trappan.

Jag märkte att jag fortfarande andades snabbt och ansträngde mig för att ta normala andetag, sen vände jag mig mot Draco som tyst stod och betraktade mig på sitt vanliga lite överlägsna sätt.
”Du tror också jag är galen, eller hur?” Jag bet ihop käkarna. ”Men det är jag inte. Du vet den där kvällen då du också trodde att jag snokade omkring i huset? Jag såg en skugga, en skugga av ett litet barn vid trappan.” 
Jag blötte ner mina torra läppar med tungan och tittade på Draco, som fortfarande iakttog mig utan att säga något.
”Du vet att jag talar sanning. Det vet jag att du vet.” 
Han svarade inte utan tittade istället bort mot trappan. Jag gick fram till honom och högg tag i hans arm. Han ryckte hastigt till, som om jag hade slagit honom.
”Draco vad finns i Malfoy Manor?”
”Ingenting.”
”Ljug inte för mig!” Jag grävde ner mina fingrar djupare i hans arm, och han krumbuktade sig för att komma loss. 
”Släpp mig!”
”Inte förrns du svarar”, sa jag bestämt. 
”Vad finns gömt i herrgården? Har ni barn instängda här?”
”Nej!” Draco ryckte sig loss. ”Är du inte riktigt klok!”
”Garanterat den klokaste i det här hushållet.” Jag gjorde en paus och såg mig omkring, lyssnade.
Inte ett ljud hördes förutom Tinkys ylande gråt från nedervåningen. Hon hade förmodligen blivit bestraffad igen.
”Smutskastar du min familj?” Dracos ögon smalnade och han fick åter igen uppsynen hos en tjurig småunge. ”Om du menar något illa mot min familj…”
”Draco!” Jag slog ut med armarna och slet förtvivlat mig i håret.
”Jag har precis sett en blodig liten unge utanför våra rum och du frågar om jag smutskastar din familj?” Jag gav upp ett ironiskt skratt. 
Han blängde fortfarande på mig, men såg han inte lite rädd ut? 
Prövande försökte jag fånga hans blick, men han tittade bort, trampade oroligt omkring.
”Jag går och lägger mig igen.” Han försökte göra rösten stadig men misslyckades.
”Draco” Jag gick fram och tog tag i hans arm igen samtidigt som jag såg honom rakt i ögonen.
”Jag är inte dum, och det är inte du heller. Jag såg något här ikväll, och du vet 
något som jag inte vet.” 
Han vek undan med blicken, tittade bort.
”Jag tänker ta reda på vad det är. Antingen så gör du det enkelt för mig och berättar vad du vet, eller så gör du det inte och låter mig lista ut det själv. Skillnaden är att det kommer att ta lite längre tid.”
Tinkys ylanden från nedervåningen hade tystnat och det enda som hördes var den kalla Septembervinden som ven utanför, kall och trist.
Draco stirrade ner i golvet och bet sig i läppen, sen rätade han på sig och mötte min blick som var
full av beslutsamhet. Utan förvarning så log han.
”Du är envis som en Sfnix.” Han suckade. 
”Men jag vet faktiskt inte så mycket.” Oroligt kastade han en blick över axeln som om han var rädd att någon skulle tjuvlyssna, ”Jag vet bara att det är omöjligt att du såg det du gjorde i natt…För att den enda flicka som någonsin bott här förutom du är död sen länge.”
”Död? ekade jag.
”Död”, upprepade Draco. 
”Mamma och pappa har inte talat om så mycket om det för mig, bara att en släkting till mamma förolyckades här för en massa år sen. Men mer än så vet jag inte.”
Flickans blodiga ögonhålor dök upp framför mitt inre och jag kände hur en kall kåre löpte längs ryggraden.
”Hur dog hon?” viskade jag
Draco gav mig en förvånad blick. ”Jag sa ju det, jag vet inte.”
”Mördad?”
”Mördad?” Han skrattade till. 
”Nej det tror jag knappast, om hon inte var en smutskalle förstås. Men en sån skulle inte ens släppas in här”, lade han stolt till, ”Dessutom…”
”God natt Draco”, avbröt jag, vände mig om och började gå tillbaka till mitt rum med hans förolämpade blick brännande i nacken.


Kapitel 14
Den obrytbara eden

”Draco, din far vill tala med dig.” 

Som om han inte visste det. 
Som om han inte väntat på det i flera dagar nu. Som om om han inte försökt förbereda sig.
”Hälsa honom att jag kommer ner om några minuter.”
Narcissa steg in i rummet och fäste sina kalla ögon på sin son. ”Du kommer ner nu, Draco.”
Mor och son mätte varandra med blicken i några sekunder innan sonen vek undan och med en suck reste sig upp. Tillsammans med sin mamma gick den blonda bleka pojken nedför trappan med en känsla av att han skulle få höra något som han helst inte ville höra.
Hastigt vände han sig om och kastade en blick på Ellis sovrumsdörr, bad en tyst bön om att hon skulle ropa på honom, komma ut, vad som helst. 
Men dörren förblev stängd, och en hård knuff i ryggen från sin moder fick honom att fortsätta.
Nere i soffan väntade hans pappa som vid synen av sonen rätade på sig och lade armarna
i kors över bröstet.
”Sätt dig, Draco”, sa han och log.
Draco satte sig mittemot Lucius med blicken stint riktad ner i knäet.
”Se på mig.”
Han lyfte lydigt blicken och mötte sin pappas gråa ögon, identiska med sina egna.
”Snart återvänder du till Hogwarts, Draco. Och då återvänder du också till det som lägger band för hela din framtid.” Lucius gjorde en paus och såg på Draco, som såg tillbaka med en blick full av fruktan. ”Det är inte bara din familjs ära som ligger i dina händer, utan också dess framtid. 
Jag kommer följa din vistelse på Hogwarts med största vaksamhet, och jag hoppas att du inte ger mig någon anledning till att bli… besviken.”
Han sträckte sig fram över bordet och tog sin sons hand i sin, strök den varsamt med sina sträva fingrar.
Draco kände det som om han höll på att kvävas inifrån. 
Något stort pressades upp från magen och ner i halsen på honom, och hindrade honom från att prata så han nickade bara kort. Hans mamma hade slagit sig ner på hans vänstra sida och hade hela sin uppmärksamhet riktad mot honom med en spänd förväntan i det bleka vackra ansiktet. 
”Svara din far nu, Draco. Visst kommer du att göra allt för att uträtta det ärende som
mörkrets herre utsett dig till att genomföra?”
”Ja”, svarade Draco.
”Utmärkt!” Narcissa slog ihop händerna. ”Låt oss då svära den obrytbara eden…”
”Nej!” Han stirrade skrämt på sina föräldrar. ”Inte den obrytbara eden!”
”Varför inte det, Draco?” Lucius lade huvudet på sned. ”Om du nu verkligen tänkt genomföra ditt uppdrag precis som du hävdar att du ska, så borde väl inte en ed på dina ord vara något problem?”
”Nej”, viskade Draco och kämpade mot lusten att springa sin väg. ”Nej…far.”
”Då så. Narcissa?”, Lucius gjorde en gest mot sin fru och dem reste sig som en man.
”Vill du vara vänlig att vara vår sammanlänkare?”
”Självfallet.” Hon drog fram sin trollstav ur klädnaden.
”Lika bra att se till att få det avklarat innan vår lilla gäst vaknar och lägger sin näsa ännu mera i blöt”, fortsatte hon och vinkade åt Draco att resa sig upp.
”Du måste komma närmare, Draco. Ställ dig på knä framför din far… sådär ja.”
Draco hade sjunkit ner på ben som skakade så mycket att han tvivlade på om han någonsin skulle kunna ta sig upp igen. Lucius sjönk långsamt ner mittemot sin son och tog tag i hans händer.
Narcissa tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav
på deras sammanlänkande händer.
Narcissa sa:
”Svär du, Draco Lucius Malfoy, att återvända till Hogwarts och efter bästa möjliga
förmåga väga din tid där åt att genomföra det uppdrag som mörkrets herre givit dig?”
”Det svär jag”, mumlade Draco. En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt hans och Lucius händer som en rödglödgad tråd.
”Och svär du att inte anförtro någon information om uppdraget som mörkrets herre givit dig i förtroende?”
”Det svär jag”, viskade Draco.
Hans röst höll på att svika honom, och han var förbryllad över att det kommit ut några ord överhuvudtaget. En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.
”Och om det skulle visa sig nödvändigt…” Narcissa harklade sig tyst. ”Kommer du då att offra ditt liv för att tillgodo se mörkrets herres behov?”
Draco tittade upp på sin mamma. Han fick en sekunds ögonkontakt innan hon tittade bort men han var säker på det han såg. Han hade sett ett stänk av oro blänka i hennes ögon. Men när hon fortsatte tala så var rösten lika stabil som tidigare. Han måste ha sett fel.
”Svär du det Draco? Att oavsett vad som krävs, offra dig för mörkrets herre?
”Det…” Draco svalde ner klumpen i halsen, hela hans kropp skrek i panik.
”Det svär jag”, kved han fram och kände tårarna bränna bakom ögon. Han höll tillbaka dem.
Narcissas bleka ansikte glödde till i skenet från en tredje eldsflamma som sköt fram
ur trollstaven, vred ihop sig med de andra två och virade sig tjockt runt fadern och sonens sammanhållna händer som ett glödande rep.

”Varför sitter du här?”
Jag tog ett skutt över stenen som låg framför mig och damp ner bredvid Draco som satt med ryggen mot mig och stirrade ut i tomma intet.
”Men… vad är det?” Jag tittade oroligt på honom, stannade till.
Han hade inte gjort en enda rörelse som tydde på att hans ens hört mig komma.
Han satt hopsjunken på den lilla kullen bakom träden och stirrade utan att blinka utöver
landskapet nedanför.
”Du har väl inte blivit utsatt för Imperiusförbannelsen?” frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. ”Draco?”
”Vad vill du?” snäste han ilsket och burrade upp sig som en hotad uggla. ”Låt mig vara ifred!”
”Har det hänt något?” 
”Vad skulle du säga om jag sa att jag nyss blivit försäkrad att jag ska dö inom en väldigt snar framtid?” svarade han med hög röst och stirrade på mig med ett ansikte som var blandat av ilska och förtvivlan.
”Jag… jag skulle antagligen säga att det bara var skitsnack och att du ska leva minst lika länge som jag.”
”Precis.” Draco drog efter andan och slet loss en sten från marken och drämde iväg den med full kraft nerför slänten. ”Så låt bli att fråga då!”
”Du ska inte dö Draco.” Jag tog tag i hans arm, men han ryckte den genast åt sig och drog upp ännu en sten. ”Säg inte sådär. Vad är det som har hänt?”
”Fråga mig inte, okej?” Han slängde iväg sten nummer två och det hördes ett klonk när den slöt sig till sin föregångare. ”Fråga mig ingenting.”
”Men varför är du ledsen då?”
”Jag…är…inte…LEDSEN!” Vrålade Draco och drämde handen i marken för varje ord.
”Jag vill bara att…(Han drog upp tre stenar och svingade iväg dem)… du går någon annanstans och låter mig vara ifred! Det räcker väl med att jag snart måste se dig varenda dag i skolan!”
”Jasså? Jag trodde vi var vänner”, sa jag kyligt och flyttade mig en bit ifrån honom. 
”Det har då verkat som det i de tre veckor du har följt efter mig som en liten husalf.”
”Jag har inte… nej!” Draco la ansiktet i händerna och stönade. 
”Jag önskar jag kunde berätta, men jag kan inte!” sa han halv kvävt och kved till.
”Jag kan inte… Jag kan inte…Jag kan inte…”
”Okej, jag förstår”, sa jag sansat och fick plötsligt en bild av Tinky som kvidande kröp runt på
marken medan hon drog sig själv i öronen, ”Du kan inte.”
Han skakade våldsamt på huvudet och kved igen, beteendet var så icke Dracoaktigt som det bara kunde bli och det var det som var mest oroande.
”Jag tänker inte dra med mig någon annan in i det här!” sa han häftigt och tog bort händerna från ansiktet och tittade på mig. ”Om jag ska dö…”
”Du ska inte dö.”
”… så gör jag det helst ensam.” Han reste sig upp och borstade av sig det osynliga dammet.
”Vad får dig att tro att du ska dö?” Jag reste mig också upp, väl medveten om att samtalsämnet var mycket märkligt. ”Har du blivit hotad?”
”Nej”, sa Draco tyst. ”Men jag kommer inte ha en chans.” 
Jag vet inte om det var hans bedjande ögon som gjorde det, eller om det var hela situationen i sig. Utan att tänka tog jag några steg fram och slog armarna om honom.
Hela hans kropp spände sig och han stod där stel som en pinne mitt i omfamningen utan att veta var han skulle göra av armarna, så han lät dem hänga längs sidorna.
Jag stod kvar med mina armar om honom i ett par sekunder, sen släppte jag försiktigt taget och
gav honom en klapp på kinden. Han såg ungefär lika chockad ut som om jag hade slagit till honom. Kanske hade han föredragit det, för han verkade inte veta vad han skulle ta sig till.
Jag ordnade det åt honom genom att hugga tag i hans arm och bestämt dra honom med mig ner tillbaka till herrgården som jag kände att jag tyckte mindre och mindre om.

ASSÅ VAAAAAAH?!
Men, men, men, men VARFÖR springer inte Elli ut från huset med stora ögon, drar sig i håret och skriker bloody murder? För det skulle fan jag ha gjort i samma stund som jag vaknat - sprungit - tagit första båten hem och aldrig komma tillbaka. Det kom seriöst kalla kårar upp för ryggraden då jag läste. Så himla bra skrivet, men blir liksom bara mer och mer spänd på vad sanningen är. OCH perfekt skrivet om NArcissa och Lucius - precis som man föreställer att de skulle uppföra sig. Asså gud.

Draco...Draco...Draco... Snälla säg att jag får ge honom en lång kram? Och sedan slå ner Lucius och Narcissa? Liksom bara en liiiiiten klapp över kinden på vardera av dem? Och sedan springa iväg med Draco? Det skulle vara awesome. Tack.

Skriv mer snart. Snälla. Jag vill veta vad som händer med gulleungen Draco och jag vill veta att han klarar sig.

Du dödade mig precis! TVÅ KAPITEL! TJOOHOO! JAG ÄR JÄTTEGLAAD! DU DÖDADE MIG! DU FICK MIG ATT LE TILL DÖDS! DU FICK MIG ATT SKRATTA OCH SKRIKA TILL DÖDS! OCH DET HJÄLPER INTE ATT DET KOMMIT ETT TILL KAPITEL I EN AV MINA FAVORIT FANIFCTIONS! HADE NI EN PLAN PÅ ATT TA KOL PÅ MIG? FÖR NI LYCKADES! TRE UNDERBARA KAPITLAR! GAAAAH!



Du är en Dementor... du tog min själ....









Det är sån jag ser ut varje gång du lägger ut ett eller TILL OCH MED TVÅ SOM DU GÖR NU!

YASYASYASYASYAAAAAS! DU FÅR GÄRNA ANVÄNDA MALFOT! JAAAAAAA! *nickar med huvudet så kraftigt att jag tappa den* Jag tänkte faktiskt skriva Malfoy i ett rollspel då jag råka skriva Malfot och sedan dess har jag kallat Draco för det! Jag känner mig så stolt över att det namnet ska vara med i din underbara fanfiction! JA LÅT RONNYPONNY ANVÄNDA DEN! *Fangirlar sönder just nu*
Herregud, Nadja! Jag kanske råkade spilla kärleksdryck på min kommentar #EGOVARNING! JAG ÄLSKAR DIG MED! JAG ÄLSKAR DIN FANFICTION! JAG ÄLSKAR MIN THEO! JAG ÄLSKAR DRACO! JAG ÄLSKAR ALLA! HAR DU SPILLT EN KÄRLEKDRYCK I MIN PUMPAJUICE? JAG HAR BLIVIT SÖT! NEJNEJNEJ!



Lugna ner dig, Ally!



Mina kommentarer spårar verkligen ut... Jag måste verkligen gå i självkontrollskurser om det ens finns sådana. TACK ELLI FÖR DE UNDERBARA KAPITLARNA!♥♥♥

Men hallå, kan du lära mig dina tricks? Jag vill också skriva sådär underbart! *jealous*

Nämen, det var hur underbart som helst. Älskar, älskar, älskar! ♥

U R Amazing! Asså håller med Meowsy jag vill också kunna skriva sådär bra! Blev så glad när jag såg att du har lagt ut två kapitel!!!!!

Helt otroligt! Du är så sjukt bra på att skriva!