Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Here we are again!
Vill bara påpeka att ni inte ska döma mig allt för hårt för det här kapitlet. Det är ett av mina sämsta, och jag är inte nöjd alls. Men det som skulle hända hände i alla fall, även om det blev väldigt kort. Sorry, och hoppas att ni ändå inte hatar det x)♥

Hon såg sig omkring i gläntan. Det fanns inga spår av någon varelse, men just när hon hade tänkt den tanken kom hon på hur dum hon var. Hon fanns ju här, och då var väktaren med henne.
Sarima hade knappt hunnit hämta sig från chocken över att ha tagit sig dit innan den blåa röken började virvla runt - eller från - henne igen. När den matrialiserades den här gången så var den inte ett klot, utan en siluett av en människa som vibrerade starkt i det växande solljuset.
Så du klarade dig ända hit. sa rösten i hennes huvud.
“Det borde väl du veta” sa Sarima. Hon litade inte på väktaren än, och såg ingen anledning att vara artig.
Ja, och du klarade dig sa rösten Men din resa är långt ifrån över. Profetian har bara börjat att slå in. Du ser det på mig. Ju närmare du kommer slutet på ditt uppdrag desto mer mänsklig kommer jag att bli, tills jag får min slutgiltiga belöning.
“Vad för belöning”? frågade Sarima mot sin vilja. Hennes nyfikenhet segrade över hennes ilska på väktaren. Om den hade kommit från en allsmäktig världsande, varför kunde den inte ha räddat hennes mamma. Om alverna hade världsandar på sin sida, varför kunde dom inte ha vunnit kriget?
Om du lyckas så kommer jag att förvandlas till mitt förra jag igen. Till en världsande.
“Vad är det för profetia du pratar om?”
Röken började virvla runt gläntan tills hon stod mitt emot väktaren i någonting som såg ut som ett blått rum gjort av moln.
Vid din födelse sa väktaren så uttalades en stor profetia vars ord endast hördes av dig och dina föräldrar, vilket betyder att orden sedan länge är bortglömda. Den talade om att när människorna vann kriget så skulle du blir den utvalda att förgöra dom. Du är ödesbestämd att återföra alvernas storhetstid till världen. Det är därför alverna letar efter dig nu. Konungen har insett det. Han vet att han måste stoppa sig från att komma till alverna.
Sarima visste inte vad hon skulle tro. Hur i hela världen skulle hon kunna förgöra människorna? Förutom det uppenbara att hon var en liten flicka mot alla människornas arméer så var dom hennes familj. Hon kunde inte döda dom.
Jag känner tvivlet inom dig, men vi tar en sak i taget. Du måste ta dig till Förbannelsernas glänta, platsen där den mörka tidens krig började med att människorna lönnmördade Megador, kunung över alvernas rike, din morfar. Hans förstfödde som var din far, och därför är du konungens rättmätiga arvtagare. Ta dig till gläntan, där kommer du finna alvernas arméer. Dom kommer känna igen dig, men för att dom ska acceptera dig så måste du komma ihåg dessa ord:
Weri er weamor de selami. “Tystnad är vägen till vishet.”
“Varför ska jag säga det?”
Det var din fars hemliga ordspråk. Det hemliga lösenordet. Säg det så kommer dom veta vem du är. Lita på mig Sarima. Lita på mig.
För sent kom Sarima på att hon ville veta hur hon kommit dit så snabbt. Väktaren var redan på väg bort. Än igen, precis som förra gången för så länge sedan, så åkte väktaren in i henne. Men den här gången blev Sarima inte lättad. Hon ville skrika, slå anden, berätta hur mycket hon hatade den för att inte berätta allt för henne direkt. Men då skulle hon bara slå sig själv.
Hon behövde ta sig till Förbannelsernas glänta. När hon väl nått sitt mål så trodde hon att väktaren skulle hjälpa henne. Att den skulle ge henne någon mirakulös information som skulle rädda världen. Men istället så lämnade den henne med en ofattbar rad svammel som hon redan börjat glömma bort (tystnaden är vägen till vishet, vad betydde det?) och förutom det, ingenting mer än det hon redan hade.
Varför måste alla viktiga personer, i alla böcker och historier någonsin, tala i gåtor? Hon hade stört sig på det i hela sitt liv. Om hjälten i berättelsen nu var så viktig för hela världen, varför berättade inte någon bara sanningen? Och nu var det hon som var hjälten, även om hon aldrig känt sig mindre hjältemodig i hela sitt liv.

Älskar den här kalendern! ♥ Tycker att du lyckas fånga allt på ett bra sätt!

Det femte kapitlet påminde mig jättemycket om den andra Narnia-filmen (Prins Caspian) men det är bara bra!
Superbra och förlåt för att jag inte kommenterat tidigare! Jag glömde typ. ;o
Och inget struntprat för det var faktiskt bra! Det enda dåliga som jag vill påpeka just nu är kommentaren i början. xD

Eh, ja, när du säger det så xD

Var inte planerat, det var väl mitt undermedvetna som spelade ut sin roll i det hela!

Tack!♥ x)

Det är lugnt! Det är ju inte som att de har ensamrätt på att bli nerslagen av en gren.

Haha xD

BRAAAA!!!

Åååå awesome!♥ Jag älskar hur du beskriver allt så bra! Man blir så fångad av berättelsen!♥

Jättebra!

Femte kapitlet påminde om första sagan om ringen... o.o