Månsystrar

Jättemegaazum!

Azum med många kapitel!

Från bådas perspektiv!

Like always:

Du borde bli författare!! Du förstår inte hur bra du skriver!!!!! Du är som en skrivande ängel! ♥♥

Superbra kapitel!!
Du måste ge ut den här Elin!
Bådas perspektiv tycker jag.

Ja, du borde verkligen bli författarina!

Ahhhhhh!!! *gråter nästan*

Å VA NI E UNDERBARA! ♥ :*

Och jag vill och ska bli författare, så oroa er inte Cx! ♥

Eftersom att jag inte har ord över hur snälla fina fantastiska underbara SUPERMEGAMUGGLISUNDERBARAFANTASTISKASÅATTDETINTEGÅRATTBRSKRIVA, så gsgav jag er varsin tumme ♥

Så jättesupermegaazum!

...som vanligt ♥

Förlåååååt för att kapitlet inte kom på torsdag! Glömde helt bort det.
Men nu kommer det!

Enjoy


Kapitel 12

Nästa dag gick Lo till stranden igen.
Och där stod han, pojken hon såg igår.
Vinden drog hans hår bakåt och han promenerade sakta över stranden.
Lo hade gjort sig extra fin för pojken. Hon hade kammat och flätat sitt gyllene småtrassliga hår och fått ett tunnt havsblått linne med små glittrande stenar i halsen, av Ly.
Utöver det hade hon också fått ett par nya shorts av Ly. De var korta, snäckskalsvita.
Men hon hade inte sagt någonting om pojken och hennes känslor för honom till Ly.
Hon gick sakta fram till pojken.
"Hej!" sa hon.
"Hej", svarade pojken.
"Vem är du?" frågade Lo.
"Jag är Earwyn." sa han. "Jag bor här vid stranden."
"Jag är Lo. Jag bor en bit bort här i skogen."
"Brukar du ofta vara här vid denna stranden?" frågade Earwyn.
"Nej, jag har bara varit här två gånger."
"Hur gammal är du?" frågade Lo Earwyn.
"Elva", svarade Earwyn.
"Jag är tolv", sa Lo.
De gick tillsammans på stranden. Knäpptysta.
Tills Earwyn yttrade sig:
"Har du någon gång undrat vad som finns bortom havet?"
Lo såg länge på det stora klara blå havet. Det gnistrade och uppe på vågorna guppade lite vitt saltvattens-skum.
"Nej, det har jag faktiskt aldrig. Men nu gör jag det. Jag undrar vad som finns bortom havet."
"Jag tror att det är ett annat land, som är så långt bort att man inte kan se det."
"Det tror jag med." sa Lo. "Förresten, skulle du vilja följa med mig hem, så kan jag visa dig min trädkoja och min kompis Ly? Hon är prinsessan."
"Åh, är du vän med prinsessan?"
"Ja", svarade Lo ganska stolt.
"Jag följer gärna med dig hem."

"Ly, detta är min nya vän Earwyn.
Earwyn, detta är min bästa vän Ly."
Ly hade en vit klänning på sig och håret uppsatt i en flätad knut i nacken.
"Åh, eh. Goddag, prinsessan." Earwyn bugade djupt framför Ly, och tog hennes hand och kysste den.
Lo kände ett vasst stygn av avundsjuka i bröstet.
"Hej Earwyn!" sa Ly glatt. "Du kan kalla mig Ly, du behöver inte säga 'prinsessan'."
"Självklart, Ly." sa Earwyn.
"Vill du följa med in i slottet? Jag bjuder på iste." sa Ly alldeles för sliskigt i Los öron.
"Ja, gärna", svarade Earwyn och rättade till håret.
De glömde helt bort Lo. Hon stod kvar där utanför och kände sig förfärligt ensam.
De var som att det allra tristaste gråa kyliga regnmoln svävade precis ovanför Lo, och regnade ner vassa kalla vattendroppar på henne.
Hon märkte inte att solen sken, och att himlen var klarblå. För henne var det den värsta gråa bittra stormen på evigheter.

"Var bor du då?" frågade Ly Earwyn när de satt vid matbordet i slottet, och rörde ner socker i de kalla teet.
"Jag bor på stranden en bit bort härifrån."
"Trevligt", sa Ly. Earwyn är ju ganska trevlig. Och han verkar tycka om mig, tänkte Ly.
"Ja, jag älskar verkligen havet. Jag skulle inte kunna leva utan havet."
"Jaså? Ja, havet är ju fint."
Hon tog en klunk av sitt iste. Det var precis lagom sött, och väldigt gott.

De satt länge där i Lys stora ljusa matsal, och pratade om allt mellan himmel och jord.
Sedan gick de upp på Lys rum och Ly visade sina teckningar.
"Åh, vad vackert!" utbrast Earwyn. "Du är ju helt makalös på teckning."
Ly fnittrade lite. "Tack!" sa hon och log sött. Inte med mening, men det råkade vara så att nästan alla hennes leenden var söta. Kristallvita och vackra.
Earwyn såg ner i golvet en stund, innan han sa:
"Jag måste nog gå nu, men vi kan väl ses imorgon?"
"Ja, det kan vi. Utanför slottet blir väl bra?"
"Ja, jag kommer dit imorgon."

Lo satt på en sten i skogen och var ledsen, men hon grät inte. Det var bara dumma fegisar som Ly som grät.
Men tillslut orkade hon inte hålla tillbaka gråten. Den rann ut ur ögonen, tillsammans med allt hemskt.
Det kändes mycket bättre sedan efteråt.
Men plötsligt passerade Earwyn förbi. Men han såg inte Lo.
Lo hörde honom gå och nynna på en egen-komponerad visa.

Långt guld-hår och ögon som stjärnor
Vacker som en blomma
Ly, Ly, Ly, Lyyyyy!
Trevlig och artig och söööt
Ett vackert silverskratt
Ly, Ly, Ly, Lyyyyy!
En riktig prinsessa det är hon
Med ett hjärta av rent guld
Ly, Ly, Ly, Lyyyyy!
Trallallalala la la la la la!
Jag är förälskad i Lyyyyy!


Och inte blev Lo gladare av att höra den visan.
Om det bara hade varit "Lo" han hade sjungit istället för "Ly".
Lo suckade djupt och granskade sin spegelbild i en mörk spegelblank tjärn som låg precis framför henne. Hon såg ett ansikte, ett ansikte med strimmor på kinderna, där tårarna hade gråtit bort smutsen.
Ett ansikte med ett par stora månblå ögon kantade med täta mörkbruna ögonfransar, fint välvda mörka ögonbryn, en halvliten ganska rund näsa med små gyllenbruna fräknar utdpridda på de solbrända kinderna och på näsan. Hon såg ett ansikte med ganska höga kindben och fylliga körbärsröda läppar.
Ett ansikte inramat med ljust guldglänsande hår i böljande lockar.
Var hon ful? Var det därför Earwyn inte tyckte om henne? Var det för att hon inte hade guldbrunt hår och ett sött leende? Var det för att hon inte var så nätt som Ly?
Nä, om inte Earwyn tyckte om henne tyckte inte hon om honom.
Dumma Earwyn! Och dumma, dumma Ly!
Åh, vad Lo hatade dem.

Bra! Du skrev ett längre kapitel*gör tummen upp* Vad ska hända nu??? De är ju månsystrar! Spännande!

Jaha... Nu blev det så här igen....
DET VAR FÖR BRA!!!! KOMMER LÄSA ALLA DINA BÖCKER NÄR DU BLIR FÖRFATTARE!!!♥

Superbra!!!!!

Men stakars Lo! Erywan måste bli kär i Lo i stället för Ly!