Du kan rädda mig (THG)

Kapitel 17

Jag tänker på ett fult ord, ett ord som betyder djävul. Nu kommer jag att dö.
Hur kunde jag vara så klantig! Jag känner hur någon lyfter upp mig från garderoben och ett gammalt minne dyker upp, jag som bärs ut ur en garderob av mor…
Någonting sticker mig i handen och jag förstår att det är Trejja, jag låter handen svinga medans den som bär mig går så att Trejja smäller i golvet, följt av ett tyst litet skri och en snyftning.
Jag känner hur luften utifrån når mig men den försvinner snabbt och ersätts av kvävd luft.
Efter en stund kastas jag ner på ett hårt golv och får en hink vatten över mig, jag kan inte låta bli att hosta av att vattnet tränger sig genom näsan och mina stängda läppar ner i mina lungor.
Jag slå upp ögonen och säter mig upp och spelar att jag har vaknat efter att vara avsvimmad. Jag blinkar och tittar mig omkring och rycker till när jag får syn på Troy.
Han ler och jag ser att det fattas tänder på överstaraden.
Han ser att jag stirrar på honom som om han vore en av dom där ödlorna som dödade Tindra.
Han harklar sig och ljuset i rummet släcks och jag kan nätt och jämt se hur han väljer en stor kniv och torkar av den på sin jacka och kommer mot mig med ett grin.
Jag flyger upp och backar bakåt tills jag slår i en vägg.
Jag pressar mig mot den men han kommer närmare med ett elakt leende på läpparna.
Jag fumlar i mitt bälte efter en kniv och upptäcker en genom att vara klantig nog att skära mig på den.
Jag drar upp den och kastar den och träffar Troys arm. Han skriker och jag ser min chans att fly och jag springer för mitt liv. (Bokstavligt)
När jag äntligen slutar springa är jag långt från huset där Troy finns, jag är kvar i staden men långt där ifrån. Jag andas och lutar mig mo en vägg och jag märker att jag är så fruktansvärt trött så att jag ser dubbelt och tydligen i syne efter som en rödhårig flicka skriker åt mig.
”Beatrice! D-du kan inte vara hä…”, hör jag henne säga innan jag svimmar.

Jag ser en liten jag som sitter på ett golv och leker med ett bandage, jag sitter på golvet på ett sjukhus hemma i tretton. En snyftande flicka som är runt tolvår tittar på mig. Jag känner hur et är fel. Varför kan någon gråta när man kan leka med bandage?! Jag menar det är faktiskt kul! Bebis-Beatrice reser sig upp och stövlar fram till flickan och öppnar sin lilla mun och säger:
”Vaffö lessä? Leka bandud”
Flickan torkar av ansiktet och sättter sig på golvet och ler ansträngt.
”Jag vill leka med… bandud”, säger hon.

En avlägsen röst säger mitt namn.
”Beatrice”
Jag rycker till och försvinner från sjukhuset och bebis-jag och möter istället den rödhåriga flickan.
Hon böjer sig bakåt och reser sig och springer.
Jag tittar bakåt, det var inte mig hon sprang för…

SUPERBRA!!♥
VARFÖR SPRANG HON??!:O

AWESOME!

Och dina cliffhangers, jag dööör

"Nu dör jag, BLÄ" *dör, för att det är sååå bra*

Nu! Behöver jag hjälp... Jag har idétorka så uggla mig med idéer!

(Om ni har några i sådana fall PLZ HELP!)

Holytail
Kaylin
smörbyttan
CrystalPanda
PPP
Silvercat
Paulina Black
illusionofcool
Wira
LilyPotterOwl
ellaella03
Ella01
True Potterhead
Winsah

En fråga bara... Varför taggade du mig? Missförstå mig inte, jag hjälper gärna till, men jag har såvitt jag vet aldrig läst denna (eller iaf inte varit en regeelbunden läsare) så jag tyckte det var lite konstigt.

Jo, i början, jag har tittat genom hela tråden

Haha oj juste. Vet inte varför jag slutade läsa? Men eftersom jag verkar vara typ den enda online kan jag titta igenom tråden och se vad jag kan göra

Kapitel 18

Bakom mig står Troy. Jan flinar stort. Jag tänker snabbt och sliter fram en kniv och kastar den efter honom och börjar springa iväg. Jag hittar ett tomt hus och smiter in i ett rum längst ner.
Jag kryper ihop och tar kött och vatten som vanligt och lutar mig mot en vägg bakom mig så att jag har utsikt över dörren och ett fönster. Solen försvinner som en stor vacker boll och
Allt blir svart.
Nationalsongen spelas och jag tittar upp mot himlen mot de två ansikten som visas och när himlen åter blir kolsvart somnar jag.

När jag vaknar nästa morgon går jag igenom min packning:
Tre köttremsor en flaska vatten rep och en silvrig burk.

Jag skruvar på burken men den går inte upp, jag drar fram en kniv och bänder upp locket och lukten av soppa når mig. Jag suckar lättat och andas in doften av hemma innan jag dricker upp den.
Med full mage reser jag mig upp och går ut. Jag smyger försiktigt längs en stor gata och svänger in på en mindre gata där jag försiktigt slinker n i ett plan längst ner. Jag öppnar en dörr och möts av en rödhårig flicka som tittar på mig som om jag vore en mutt. Hon backar skämt och jag går ut igen och in i nästa hus som jag letar igenom och finner det tomt. Jag sätter mig på en enkel stol och tänker. Åtta deltagare kvar, de borde snart fösa ihop oss. Jag suckar och bestämmer mig för att hålla mig borta från alla så länge så möjligt. Jag undrar när vi kommer att fösas ihop.
Som svar på tal hör jag ett hasande ljud. Jag flyger upp och lyssnar spänt, jo där var ljudet igen som om någon släpade stora kuddar mot golvet. Jag lyssnar från vart ljudet kommer ifrån och hör att det kommer från dörren och närmar sig sakta. Jag får panik och krossar ett fönster och hoppar ut. När jag landar på gatan utanför ser jag en stor kal svans försvinna in i huset jag nyss var i. Jag hindrar ett skrik när jag hör det hasande ljudet och får syn på enorma morrhår och en fuktig nos. Jag vänder mig om och springer. Jag ser fler svansar försvinna in i hus och mer nosar sticka ut genom fönster. Jag hör springandesteg bakom mig och ser i ögonvrån den rödhåriga tjejen. Jag springer mot mitten av staden där jag hamnar på ett torg med Troy och resten av deltagarna. Vi kan inte fly, vi är omringade av råttorna som hela tiden gläfser som om dom längtade efter att få sätta tänderna i oss.
Jag fingrar på en kniv och ser de andra dra upp vapen. Troy svingar en yxa fram och tillbaks och andra höjer sina vapen. Det känns som en röst i mitt huvud ropar ”3! 2! 1!” och sedan börjar slut spelet på Hungerspelen. Troy kastar sin yxa mot mig och den träffar mig i armen. Jag skriker och skär kniven blindo i killen bredvid mig som också skriker. Jag kan bara se de andras vapen som höjs och släpps det dånar tre kanonskott i rad och vi är fem. Jag kastar en kniv och hör en duns och ett kanonskott och nu är fura. Troy kastar yxan som han hämtat mot den rödhåriga som får den mellan ögonen och faller ihop. Troy kommer till henne och drar ut den och höjer den mot mig samtidigt som nesta kanonskott avlossas. Jag kastar en kniv som träffar Troy i ena ögat och han vrålar och kastar yxan mot pojken bredvid mig och ett kanonskott avlossas. Råttorna försvinner och jag kan fly. Jag trycker min skadade arm mot kroppen och kutar mot ett hus som jag sliter upp dörren till. Jag hör ilskna vrål fron Troy och klampande steg när jag når våning efter våning. Jag kastar upp dörrar och flämtar. När det känns som att mitt huvud ska explodera är jag uppe på taket. Troy kommer efter mig och grinar ett hånleende. Han svingar sin yxa och höjer den för att kasta men jag vacklar bakåt och den missar och flyger ner för taket. Jag hör en smäll när den landar på marken. Han drar istället upp en kniv och höjer den, jag fortsätter backa tills jag står på kanen av taket. Troy kommer närmare och det känns som att han kommer rista in ”F Ö R L O R A R E” i pannan på mig. Han kommer så nära att han kan peta på ig med kanten av kniven innan jag får tillbaks vettet och kastar en kniv som träffar honom precis bredvid hjärtat han flinar och kommer lite närmare när han höjer kniven och rispar i pannan på mig. Jag känner hur an skriver ett ”F” innan jag tar tag i honom och puttar honom från taket men han får tag i min jacka så jag följer efter.
Jaha, 76 Hungerspelen kommer inte att ha någon vinnare…

SPÄNNANDE!