Mugglisgame!

Jag vet... Hoppas jag har några läsare kvar! Här kommer ett kapitel.

Kapitel två, Ludvig Reds, Melody Malfoy:s karaktär perspektiv
Mamma omfamnar mig och jag drar in hennes doft genom näsborrarna. Hon luktar tvål och citron. Hon luktar hemma.
- Du är modig, Ludvig, viskar hon i mitt öra.
- Jag är så stolt över dig. Du kommer att vinna, det är jag säker på, säger hon och drar sig ur omfamningen för att pussa mig på pannan. Jag ler mot henne, och håller med henne att jag kommer att vinna.
- Ja, det kommer jag, mamma. Men jag kommer att sakna er.
- Åh, Ludvig! Du kommer snart hem ska du se, och då har vi ett ännu större hus!
Jag och min familj bor i det lyxigaste och största hus du kan tänka dig. Segrarbyns hus är ännu lyxigare. Eftersom distrikt ett har så många segrare räcker inte husen till, så Huvudstaden har låtit bygga ännu lyxigare hus än de förra segrarhusen.
Jag klappar henne på kinden.
- Du måste nog gå nu, antyder jag mjukt. Hon nickar. Drar upp sin handväska på axeln och slätar ut osynliga veck i sin kjol.
En fredsväktare kommer fram till oss och vi vänder vår uppmärksamhet mot henne. Hennes hår är stramt uppsatt i en nackknut, och hennes mungipor är nedåtvinklade.
- Mrs Red, din besökningstid är slut. Mr Red´s tåg avgår inom tio minuter. Jag kommer att ledsaga honom till perrongen. Ha en trevlig dag, tilläger hon med onaturlig klang och ser ut som om hon önskar min mor en allt annat än trevlig dag.
Min mamma klappar mig hastigt på kinden och jag kramar hennes hand en sista gång. Kanske den sista gången i mitt liv.
Jag säger åt mig själv att inte tänka så, men det är svårt. De flesta ungar i distrikt ett skulle vara hundra gånger så glada att vara med i Hungerspelen som jag är.
Vadå, jag har en familj som älskar mig, pengar, snälla vänner, tak över huvudet och mat. Varför skulle jag vilja kasta mig in i ett spel med ungar för avsikt att döda, och förmodligen inte komma därifrån levande? Men det är klart att jag är tänd på att vinna. Massor med guld, och ett lyxigt hus. Vem vill inte vinna det? Men tänk efter, skulle du riskera ditt liv för det?
Jag drar mig försiktigt från min mamma och hon ler förstående mot mig. Fredsväktaren smackar otåligt med tungan och korsar armarna över bröstet.
Jag reser mig hastigt upp och fredsväktaren klampar bryskt ut ur rummet.
*
Hennes hår är uppsatt i en hästsvans. Det klär henne. Hennes ansikte är sminkat, men på ett naturligt sätt. Endast det vinröda läppstiftet får mig att se att det är smink.
Hon har knutit sina händer i knät. Hennes läppar är hoppressade och hennes blick söker min. Hon förstår att jag tittat.
Hon höjer ett ögonbryn. Jag flinar mot henne. Hon himlar med ögonen.
Jag kan inte rå för det. Jag är kär.

ÅÅÅHH VAD BRA!!

Tack ♥♥

Åå,gud vilket bra kapitel!!!!

Min karaktär blev helt fantastisk

Vad kul! Tack ♥♥

Jättebra!!!!! Så taggad tills det blir min tur!!!!!!

Då är det väl dags att lägga ut nästa kapitel! Hoppas du blir nöjd!
Kapitel tre, Denise Rosenkvist, Tyras karaktärs perspektiv
Tåget bromsar in, och jag känner en våg av illamående. Jag har aldrig tyckt om att åka tåg.
Pojken mittemot mig pillar på sin telefon. Det är ganska mörkt i kupén, och jag kan se instagrams vita och blåa ljus lysa upp hans ansikte.
Jag försöker komma ihåg hans namn. Det går inget vidare.
Kanske ska jag fråga honom? Nej, man ska inte uppmuntra vänskap mellan spelarna. Man vill inte förlita sig på någon. Jag kanske kan vagga in honom i falsk vänskap så att han förlitar sig på mig, och inte vill döda mig?
- Hej, jag heter Denise! Förlåt, men jag tror att jag har glömt ditt namn, säger jag självsäkert, medans jag snurrar en lock hår mellan mitt pekfinger.
Det är inte så här jag beter mig vanligtvis. Jag vill inte bete mig som jag brukar, han skulle känna igen mig då, och jag minns inte om jag pratat med honom förrut. Har jag varit taskig?
Men om jag inte kommer ihåg honom kommer han förmodligen ihåg mig så bra heller.
Han tittar äntligen upp och möter mig blick.
- Försök inte, jag har tränats för att känna igen det där. Max Johnson. Hej på dig, Denise Rosenkvist. Han tvingar fram ett missbildat leende och återgår sedan till sin telefon.
Spegelbilden av hans telefon visas på fönstret bakom honom, eftersom det är så mörkt utanför honom. Tåget befinner sig i en lång tunnel.
Max Johnson loggar ut ur instagram och trycker på hemknappen. Bakgrundsbilden är logotypen för Hungerspelen. Han satsar verkligen allt på det här.
Jag kontrollerar min spegelbild i fönstret. Jag är mycket snygg, tro inte att jag inte vet om det.
Max Johnson kommer på mig, och tittar på mig.
- Varför sminkar du dig så hårt? Smink kommer inte att finnas på arenan, folk kommer inte tycka att du är snygg om du skämmer bort dem från början.
Jag känner mig förolämpad. Nog har folk kommenterat mig utseende förr, det är jag van vid. Men aldrig har någon vågat förolämpa mig! Jag har alldeles för många med mig.
Jag hämtar mig snabbt, man ska inte vara sur på någon. Det är bara onödigt.
– Varför bryr du dig? Mitt utseende är inte något du behöver bry dig om. Utan att tveka lägger jag till ett ironiskt leende.
Han höjer ögonbrynen och flinar.
Tåget åker ut ur tunneln, och jag kan inte längre se vad det är som Max Johnson håller på med.
Johnson, det låter bekant... När jag funderat ett tag över det, kommer jag ihåg att Max måste vara syster till flickan som vunnit Hungerspelen några år tidigare. Jag undrar om han känner extra press över sig för att han är den andra i familjen som tävlar.

Fick ett leende på läpparna när jag såg att ett nytt kapitel kommit, lika bra denna gången

Vad bra! Nu ska jag gå och lägga mig, natti natti!