Öppet fantasy-ish rollspel! :3

"Vilken vacker dag, tycker ni inte?", sa Farwen och lade till ett varmt leende. Hennes röst lät som en vacker fågelsång.

((Nädå, lugnt. Förlåt att jag skriver kort."

Suzy kollade sig förvirrat omkring, visste inte riktigt vart hon var.
Just när hon skulle vända hemåt fick hon syn på en stilig ung man och en vacker flicka. Båda alver.
Suzy slets mellan valen att tilltala dem, eller låta bli.
De skulle säkert genast se att hon var vampyr.. Men kanske inte. Suzy fick inga negativa effekter av solen på grund av krämen, hon såg ganska normal ut? Och om hon inte rörde sig så snabbt eller drog fram tänderna..
Fast, de skulle ju veta med tanke på att hon inte visste vägen.
Medan tankarna rusade stod hon antagligen lite fånigt där, och stirrade på de två en bit bort.

(det gör jag också, så det är lugnt)
"Jo, väldigt. Lite för varmt, dock." svarade Berkeley
"Och om man får fråga, vem är ni?" hans röst blev strängare och försiktigare.

Daziellé suckade lite och kollade upp.
"Jag måste snart bege mig av, mitt letande måste fortsätta. Det var trevligt att se dig igen, Samantha" sa hon och stod upp och sträckte på sig.

Farwen rodnade.
"Åh, ursäkta mig. Jag är Farwen", sa Farwen ursäktande. En doft kröp in i hennes näsborrar. Blod. Hon vände sig raskt om. En flicka stod och betraktade henne och mannen. Såklart kände Farwen igen varelsen. En vampyr. Men hon dömde inte.
"Goddag", sa hon på ett viss avstånd, så hon var inte säker om vampyren hörde.

Berkeley höjde ögonbrynet och kollade på främlingen.
Han sa inget, utan väntade på att främlingen skulle prata, eller i alla fall göra något. För säkerhetens skull så började han fingra på sin kniv.

Daziellé suckade "som jag sa, jag måste vidare. Till nästa gång, Samantha." sa Daziellé och började gå där ifrån, hon skulle hitta sin skyddsling om det var det sista hon gjorde (Sorry! Men jag fastnade och hatar att fastna D: )

Det fanns ingen återvänd nu, de hade sett henne.
Suzy granskade flickan ett par sekunder innan hon svarade.
"Goddag"
Suzy var inte säker på vad som skulle hända nu, om hon skulle gå fram eller inte.
"Stör jag?", sa hon istället och lutade sig mot ett träd.

"Nej. Nej, det gör ni inte." sade Berkeley med en hård röst.
"Vad är ert namn?" frågade han lågmält. Det vackra vädret som var där för en liten stunds sen försvann och det började mulna.

Suzy la huvudet på sned, smakade på orden. Hennes namn? Ja, det var det inte många som frågade efter.
"Suzy", sa hon med en lätt ton, granskade nu även mannen med den hårda rösten.
"Vad är ert namn, sir?", med tanke på hans kläder var han nog soldat.

Avena kom snart ut på torget, hon hade ätit halva sin brödbit då hon såg ett par hungriga ögon följa henne. Hon vänder sig om och i ett gatuhörn ser hon en pojke trycka sig. Avena stannar upp och kastar resten av brödet till honom som han snabbt tar upp. Det var väl knappast av godhet Avena gjorde så, mer för hon visste hur det var då hungern rev i en. Nu när hon arbetade på slottet var hon väl inte mätt, men hon hade det mycket bättre och hon kunde få pengar på annat håll med. Så som hon fått då hon levt på gatan, samt få lön för sitt arbete och mat samt husrum.
Hon tog sig vidare, snart var hon på marknaden och hon skulle handla för slottets räkning.