Erik, min Erik [SV]

Paulina Black kan inte lägga upp något kapitel på ett tag (vet inte hur länge) för hennes nätverk har typ gått sönder. Därför har hon inget internet, men förhoppningsvis börjar det fungera igen snart!

Nu funkar det igen, så yes... Har inget kapitel skrivet men jag kan lägga upp nu i alla fall! (Och tack för att du sade det)

Oh gosh, YEEEESDÅKANVISKYPAOCHFANGIRLAKLAINE♥

GAH GAH GAH GAH DÖÖÖÖR SKRIIV NUUUUU. ♥♥
Ja, jag är sen deal with it...

Men gode gud. Minna är nog lite badass tror jag. (Men det var ju helt fel så nej)

Du är helt underbar vet du va? Du är bara bäst. Det är liksom känslosamt och fint och man förstår allt och det är liknelser och metaforer och dofter och ljus och jag pratar inte korrekt svenska nu vad har du fått mig att göra.

Du är bäst. Skriv med nu.

Hehe, har skrivit nu :3

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

---

Nytt kapitel!



Kapitel 10
En slemmig kvällssyssla

Ravenclaws sällskapsrum var en plats där man ofta samlades om kvällarna. De lite äldre eleverna satt i fåtöljerna medan de yngre satt på golvet. Man spelade knallkort och gobbstenar och bytte chokladgrodekort och skrattade. Säkert var det så i de flesta andra elevhemssalar också, hela den här stämningen, men det var ändå inte fel att känna sig lite stolt över sitt elevhem, som hade det så trevligt om kvällarna. Inte enligt Minna i alla fall.
Hon satt och läste i sin trolldrycksbok i ett av fönsterna, för de fönsterna var så stora att man kunde sitta i dem, vilket Minna fann väldigt roligt. Hon hade aldrig sett sådana fönster tidigare, så hon kunde lika gärna passa på att njuta av hela situationen.
Luna var utomhus, hon brukade gå ut vid den här tiden. Hon påstod att skrynkelhornade snorkacker var vanligera att hitta vid den tidpunkten, och eftersom Minna inte ville förstöra hennes glädje lät hon bli med att påpeka för henne att skrynkelhornade snorkacker egentligen inte existerade. Och dessutom verkade Luna längta till tillfällena utomhus. Hon verkade tycka om att gå runt och tänka. Minna kunde känna igen sig lite där.
En annan flicka satte sig också vid fönstret. Inte förrän Minna tittade upp från boken kunde hon registrera vem flickan var. Det var Myra från hennes årskurs. Minna hade aldrig riktigt pratat med henne förut, Myra pratade nästan aldrig. Inte ens på lektionerna.
Myra tog fram ett slags block och en fjäderpenna och började skissa på någonting. Bläcket var sådant där man kunde ta bort med ett slags anti-bläck, ungefär som mugglarnas suddgummin. Minna vågade inte titta närmare på skissen, men Myra verkade djupt koncentrerad på vad hon gjorde.
”Vad ritar du?” frågade hon och stängde igen boken.
”N-n-nej, du får inte se”, sade Myra snabbt och gömde undan boken. Hennes svarta hår föll ner framför axlarna och hon såg väldigt rädd ut. Nästan skräckslagen.
”Snälla?” bad Minna. Hon ville så gärna se skissen.
Myras rodnad blev bara djupare och djupare när hon tog fram blocket igen. Hon tittade ner i marken och när hon kände att Minna tog tag i blocket skakade hon till, som om blocket hade gett henne energin att leva och när hon togs ifrån den slutade hon fungera.
Och Minna tittade på teckningen.
Det var en oerhört vacker teckning. Det var en avbild av Gryffindors lejon, som vrålade upp mot himlen. Bakom var det gula och röda fanor, som såg ut att fladdra. Hur länge hade hon jobbat på den här? Säkert flera månader, såg det ut som. Minna hade aldrig riktigt varit bra på de estetiska sakerna, men hon visste hur svårt det var att rita något sådant här.
”Myra?” viskade Minna imponerat. ”Hur har du gjort det här?”
”Jag vet, det är en katastrof”, svarade Myra med sin hesa röst, den hade säkert blivit så på grund av att hon pratade så lite.
”Nej, nej, den är allt annat än en katastrof! Kan du lära mig?”
”Om du kan lära mig trollformler.” Myra log och tog tillbaka blocket.

Det var med dyster min Minna lämnade sällskapsrummet måndag kväll. Visst hade hon sett fram emot att få träffa Draco och Harry, men att träffa Snape var något ingen längtade efter. Och detta var alltså hennes kvällssyssla ett par månader framåt. Att göra rent ett par dumma kittlar. På trolldryckslektionen idag hade hon varit extra noga med att se till att kitteln var så ren som möjligt, men det betyder inte att alla andra tänkte på det sättet. Faktum är att det var ganska liten chans att alla andra tänkte på det sättet.
”Hallå, Minna!” hörde hon Harry ropa.
Han kom från andra sidan korridoren, från hållet mot Gryffindors sällskapsrum. Han sprang närmare, och kramade om henne.
”Det här ska bli så jävla tråkigt”, skrattade han.
”Tror du det?” instämde Minna. ”Var är Draco?”
”Antagligen någonstans där han går runt och skryter om att Snape har specialvalt honom till ett ärofyllt jobb”, sade Harry med affekterad röst.
”Varför är du så elak mot honom?”
Harry gav henne en blick som inte visade något annat än ”Vad tror du?”. Och Minna förstod mycket väl, men hon gillade Draco och ville inte att hennes bästa vän skulle göra narr av honom.
De började sakta vandra mot trolldrycksklassrummet, båda väldigt negativt inställda på kvällen framför dem. Minna tittade sig omkring för att se om Draco var där, men han syntes inte till. I och för sig låg Slytherins sällskapsrum åt andra hållet, så det var egentligen ganska logiskt att han inte var där, men det gjorde henne ändå ledsen.
Snape öppnade genast när de kom fram till den stora porten in till trolldrycksklassrummet. Han log ett elakt leende.
”Ni måste hålla koll på tiden, mr Potter”, suckade han. ”Titta på klockan, snart två minuter över. Eller är mr Potter alldeles för överlägsen för att passa tiden?”
Ett fnitter hördes från andra sidan klassrummet. Det var Draco, som satt och pillade på en träflisa från bordet. Minna såg hur Harrys ansikte snabbt förvandlades från normalt till rött av ilska, men för att lugna ner honom tog hon snabbt hans hand.
Innan hon insåg vad hon hade gjort.
Harry verkade dock inte reagera så mycket, han drog inte undan utan fortsatte bara stirra på Snape med ilsken blick. Hans röda ansiktsfärg försvann i alla fall.
Däremot reagerade Snape. Han tittade ner på händerna och log ett hånleende.
”Skaffat flickvän nu också Potter? Det var mer än vad din far kunde åstadkomma i alla fall … Alla hans flickvänner var bara …”
”Säg inte så om min pappa!” vrålade Harry plötsligt. ”Och Minna är inte min flickvän.” lade han till, plötsligt rodnande. ”Kom, vi borde kanske sätta oss”, mumlade han till Minna och började dra henne mot bordet där Draco satt. Han skrattade till och fällde någon kommentar om ”hur gulliga de var” men slutade genast när Harry drog reflexmässigt efter staven. Först då kom Harry på att de hade lämnat sina trollstavar i sällskapsrummen, då Snape hade tagit dem annars.
”Varsågoda och sitt”, sade Snape och flinade igen, innan han började med den plåga som skulle vara i tre timmar framåt.

”Ni börjar med att ta en sådan här svamp”, sade Snape långsamt, som om han ville att det skulle plåga oss mer. Vilket han säkert ville, ”och så ska ni skrubba inne i kitteln. Och kom ihåg; inget slarv! Minsta lilla fläck och ni får stanna en timme extra. Titta inte på mig sådär, Jones, du får gå och klaga hos Trolldomsministeriet”, suckar han och ser besviket på Minna, som hade gett honom en uppgiven blick.
”Eh, professor Snape … Skulle jag kunna få använda trollstav? Jag vet att det inte ingår i reglerna eller något sådant, jag ber ödmjukt om ursäkt om det inte passar sig, men eftersom jag vet att du skulle förstå att jag behöver komma iväg tidigt så … Det är nog inte så många andra som skulle förstå det”, fjäskade Draco. Minna insåg plötsligt hur genial Draco var. Det är exakt sådär man ska charma en person. Nu trodde hon ändå att det var ganska omöjligt att charma Snape, men det hade fungerat på vem som helst i andra fall.
”Draco, jag förväntar mig att du vet om …” började Snape, men då reste sig Draco och viskade något i hans öra. Snape nickade och sade sedan: ”Självklart, Draco. Nu när du har så mycket läxor och så.”
Harry öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt när Minna sparkade till honom på smalbenet.
”Inga frågor? Bara att börja”, beordrade Snape och gav alla varsi svamp.
Minna tittade ner i kitteln. Det var det värsta hon någonsin sett. Femtio galleoner på att det var Goyles. Hon hörde från Harry hur hans kittel hade exploderat efter att han hade i för mycket enhörningshår.
Precis när hon börjat skrubba kom hon på något. Snape hade gått ut med Draco för att prata med honom, antagligen om det där han viskade (vad nu det kunde ha varit), så han bevakade de inte. Hon behövde malörter till trolldrycken. Det här var chansen.
Hon smög tyst som en mus fram till trolldrycksskåpet. Harry mimade ”Vad håller du på med?” men hon satte ett finger för munnen och fortsatte fram till skåpet. Hon öppnade och bad en tyst bön om att det inte skulle gnissla. Långsamt …
Det gjorde det inte. Tack och lov.
Hon hade hört från Snape på en annan trolldryckslektion att malörterna fanns på den femte hyllan nerifrån, så där borde de ligga. Eftersom det var ett antal veckor sedan, måste de ligga ganska långt bak. De fanns i en brun burk, så mycket visste hon, så det borde synas rätt tydligt.
Långsamt sträckte hon in handen i skåpet. En flaska klingade till, vilket gjorde att hon hoppade två meter upp i luften, noga med att inte låta. Försiktigt sträckte hon in handen en andra gång och där – DÄR låg burken. Nu gällde det bara att fiffla ut den innan Snape kom.
Hon drog den långsamt genom skåpet, försökte att inte nudda något, vilket gick förvånansvärt bra.
Den var nästan ute när hon hörde fotsteg.
Snabbt som blixten drog hon ner burken i fickan på uniformen, stängde skåpet och hoppades innerligt att det inte lät något, rusade tillbaka till platsen och återgick till skrubbandet, andfådd efter språngmarschen. Bara det inte märktes när Snape kom.

In tågade en stolt Draco Malfoy med en tjurig lärare hack i häl. Draco höll i trollstaven han bad om, och viftade nonchalant med den mot kitteln och sade:
”Renskrubba!”
Och så var det klart. Han gjorde så med ytterligare tio kittlar och fick sedan gå. Minna kunde inte hjälpa det, men hon blev också ganska arg på sin vän. Kunde han inte gjort så på deras också.
Då tittade hon ner i kitteln för första gången sedan stölden på malörter. Däri låg en pergament bit, inte speciellt stor, som inte låg där innan. Hon tog upp den och vänte på den.
Det som stod där förändrade hennes liv.

Vill du bli min flickvän som Snape sade?
JA – NEJ – KANSKE

---

A/N: Vad tycker ni hon ska svara? UGGLA - skriv inte i tråden

Okej, jag skriver inte min åsikt här men BWABABANWNANWNANANAANNWWNANAANNWNANA


VAD MENAR DU MED DET HÄR.



Nejmen du är superdultig, skylla älska du la upp lite oftare bara

Herre gud människa!!!! Hur kan någon skriva så????♥♥ MER MER MER

Jättebra, sluta aldrig skriva!

Hur kan du skriva så bra???
Superbra kapitel!