När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Yes!!!

Friday party in da house!!! ♥



XD

STORY-TIME!!
Okej, min dator gick inte att sätta på om den inte var inkopplad till laddaren, även fast den hade laddat, och är jag satte på den så stod det att "inget batteri hittades".
Jag ropade på min pappa, som kollade och upptäckte att de två decimeter långa batteriet inte satt i datorn... Jag hade tappat det utan att märka något..

Men jag tror att de beskriver mig ganska bra egentligen haha


KAPITEL NÅGON?? haha oh I'm so funi

Kapitel 15

Louis

Jag ser Milou vid frukosten. Jag ser hur han höjer ett ögonbryn mot mig över Ravenclaws bord, men jag möter inte hans blick, utan stirrar ned i mina ägg medans jag dricker en klunk av min juice.
Jag ser honom också när jag är på väg till trolldryckskonsten. Då ler han lite tveksamt mot mig när jag närmar mig honom i korridoren, men fort så faller jag på knä och låtsas knyta mitt skosnöre, och Milou förs bort av strömmen av elever utan en chans att kunna stanna och prata med mig. Jag vet inte om han märkte att mina skor inte har skosnören.
Efter lunchen ska jag gå till Skötsel av Magiska Djur, och ser honom sitta vid en stor ek, läsandes en bok. Han kollar upp när jag går förbi, men visar ingen skymt av gillande eller ens igenkännande.
Istället ser jag hur sårad han känner sig för att jag undviker honom.
Han vet inte att det är för hans egna bästa.

När lektionen är slut, och då hela skoldagen är slut, så håller jag precis på att plocka ihop böckerna när Hagrid kommer framgående till mig. Han ler glatt och börjar prata högljutt om enhörningar och om hur mycket man kan få för deras hår nu för tiden.
”Ja mötte en man på pubben, Lou, å han va beredd att betala 20 galleoner för de enhörningshår ja hade på mig! Kan du fatta de? De e fasiken otroligt!”
Jag ler lite spänt, och kastar en blick över axeln. Alla andra har gått, och jag tror att Hagrid fattar det också, för han sänker rösten något.
”Vill du komma in på en kopp te?” Undrar han, och jag nickar och ler tacksamt. Just nu har jag ingen lust att gå tillbaka till uppehållsrummet, där jag bara kommer att bli mött av Milous anklagande blickar.

”Okej då, nu får du berätta för mej, hur e de me dig?”
Jag trycker mina händer ännu hårdare runt koppen och rycker på axlarna. Hagrid tittar bekymrat på mig, och öppnar sedan munnen.
”Din syster, Dominique, kom ner hit igår.”
Jag tittar förvånat upp. Ingen av mina systrar brukar särskilt ofta komma ned till Hagrid. Det är oftast jag, Roxanne och Fred som smiter ut för att hälsa på.
”Vad ville hon?” Frågar jag och kollar misstänksamt på Hagrid.
”Hon sa att hon va orolig för dej, å att hon ville att ja skulle snacka me dej”.
Jag himlar med ögonen och stirrar ner i min kopp igen. Jag tar ett djupt andetag.
”Jag…” Börjar jag, men min röst sviker mig när jag mest behöver den. Jag sväljer gång på gång, och tillslut får jag fram: ”Jag… är kär i en person”.
Hagrid nickar. ”Vet han om de?”
Mitt huvud rycks upp och jag spiller nästan ut min kopp med te när jag stirrar på Hagrid, som tittar helt lugnt på mig. ”Hur visste du att det är en kille?”
Hagrid rycker på axlarna, som om det inte spelar någon roll. ”De e ganska uppenbart för mej”.
Mina händer skakar, så jag ställer ifrån mig min kopp på bordet igen. Om Hagrid, av alla personer, fattade det så lätt, hur fort kommer det ta för alla andra att fatta? Eller vet dem redan?
”Jag… Jag måste gå”, mumlar jag och reser mig hastigt upp. Hagrid lägger huvudet på sned lite och kollar oroligt på mig i ett ögonblick, innan han nickar.
”Vi ses”, Säger jag och rusar ut ur dörren.

Det har redan börjat skymma, eftersom dagarna blir snabbt kortare. Milou sitter inte längre vid trädet, men när jag kommer in i stora salen så ser jag genast honom sittandes vid Ravenvclawbordet. Han stirrar ned i sin tallrik och petar bland maten, och det stinger till i min mage när jag ser honom se så… övergiven ut. Som en sorgsen hundvalp, nästan.
Just då tittar han upp, och hans blick möter min. Hans ansiktsutryck hårdnar, och snabbt så vänder jag mig om och börjar gå ur den stora salen.

Men innan jag har hunnit gå uppför trappan, så hör jag en välbekant röst kalla mig tillbaka. Och rösten är så fylld av sorg, smärta och trötthet, att jag kan bara göra som den säger.
Milou står alldeles stilla, med hans mun sammanpressad i ett tunt streck. Efter att ha kastat en hastig blick omkring mig och konstaterat att ingen annan är där, så går jag fram till honom och omfamnar honom. Jag håller honom som om det skulle vara den sista gången jag fick röra honom. Vilket om man tänker efter vilket skitstövel jag har varit, kanske inte är en sådan dum möjlighet.
Jag begraver mitt ansikte i Milous nacke, och drar in hans doft. Mina händer darrar, märker jag nu, men det får mig bara att hålla ännu hårdare om honom.
Efter en stund så slappnar Milou av och lägger tveksamt armarna runt mig också, och jag släpper ut ett skakigt skratt.
"Lou..." muttrar han, och jag nickar mot hans axel och går ur hans famn. Snabbt torkar jag mina kinder som har blivigt lite blöta. Milou ser bistert på mig, och jag nickar än en gång.
"Okej, kör", säger jag tyst, och han börjar.
"Varför har du ignorerat mig? Vad fan har jag gjort för att du ska bli så arg på mig, och om det är något måste du berätta det så att jag kan göra annorlunda. Jag vill inte att det ska vara så här, men du är skitsur på mig av någon anledning och det förstör mig, att veta att du hatar mig".
Jag tittar på honom när han tystnar och står och försöker hitta andan igen. Hans mörka hår är rufsigt som vanligt och hans vackra, gröna ögon som brukar vara så varma skjuter blixtrar mot mig. Och jag känner hur jag bara blir mindre och mindre.

"Milou, jag... Jag ville inte ignorera dig såhär, jag ville verkligen inte. Men det är för ditt eget bästa, tro mig! Du vill inte veta sanningen om mig".
Milou stirrar på mig som om jag var tokig. "Vill inte veta sanningen?" Muttrar han för sig själv, innan han blänger på mig. "Varför skulle jag inte vilja veta sanningen?"
Jag suckar, och känner hur tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag tvingar dem tillbaka och möter Milous blick. "För att ingen bryr sig tillräckligt mycket om mig för att fortsätta som om ingenting har hänt. För att alla som vet tittar annorlunda på mig nu, och går på tåspetsarna runt mig. Och är det en person som jag inte kan låta det hända med, så är det du, Milou. För jag bryr mig för mycket om dig, och jag vet att det är själviskt och att du inte känner samma sak, men jag vill inte förstöra det här."

Milous ögon är fyllda av smärta fortfarande. Han stirrar stint på mig, och rör sig inte en millimeter. Jag kan nästan se hur han tänker så det knakar, hur han försöker lägga ihop två och två, hur han försöker ta reda på vad min hemlighet är.
Men sedan gör han något som jag absolut inte förväntade mig. Antagligen det jag minst förväntade mig, faktiskt. Han skakar på huvudet och muttrar: "Lou, din idiot, du fattar visst ingenting", innan han snabbt går fram till mig, och kysser mig.

Det är inte en särskilt lång kyss, egentligen. Den pågår kanske bara i några sekunder eller något, men under de få sekunderna så lägger jag armarna runt hans hals, (hur har jag aldrig märkt hur lång han är?) och han ler mot mina läppar.
När jag drar mig tillbaka så tar jag ett steg bakåt och kollar upp mot Milou, som står där och kollar på mig med en lite omedveten, slumrande blick. Efter en liten stund så ruskar han om sitt huvud och blicken försvinner, och ersätts med hans vanliga leende som är för brett för hans ansikte. Jag har alltid tyckt att hans ögon var den mest lugna delen av honom, eftersom han aldrig kan sitta still och hela tider rör på sig annars, men just nu så är hans ögon så fyllda med liv och glädje att det ser ut som att dem dansar.
"Louis, jag..." Mumlar han och ler mot mig, men innan han hinner säga något mer så stänger jag gapet emellan oss och placerar mina läppar på hans än en gång.


Ha, bara Loulou i det här kapitlet... hoppas att ni gillar det!
Kommentera vad ni gillade/inte gillade!!!

--Stella♥

Det var skitbra!

Super!

Åh alltså fANTASTISKT fint. ahhh

Jättebra! Kul med Hagrid.

Sitter fan och skriker av glädje. Alla i min båt fattar inte, dom tittar konstigt på mig. Helt seriöst jag älskar när folk väljer att ha homosexuellar relationer med i en berättelse

Mm, samma här! Men egentligen så valde jag inte att Louis skulle vara gay, han typ bara... var så, när jag kom på honom. Det var liksom aldrig en diskussion, det bara skulle vara med

Jaja är fortfarande awesome att det blev så. Längtar tills nästa kapitel