Find It For Me (SV)

Tack för alla kommentarer! De är underbara och fyller mig med en fantastisk glädje. Nu har den här berättelsen pågått i 10 000 ord! Det känns rätt Epic
TACK ÅTER!!! ♥ ♥ ♥ ♥

Kap. 12

Sekunderna känns som år. Mike har slutat gråta, han inväntar bara tyst sitt öde. Han hade rätt när han, för så där länge sedan, tänkte att han inte var den där sagohjälten. Nu hade han upptäckt någonting annat som skilde han från de där hjältarna. De hade tur. Han hade ingen sådan. Mikes kläder var blöta av gråt där han satt och tyst väntade. Men utöver det såg han inte ut särskilt mycket som ett vrak, lite spår efter tårarna på kinderna bara. Han ansiktsuttryck var i alla fall kallt, det visste han. Han hade lärt sig hur man kännahur han såg ut. När Mike ler känner ´han det. Då fylls Mike av en lycksalig, glad känsla. När han är ledsen känner han det som att man är alldeles uppriven inifrån. Den här, kalla känslan, den gör Mike koncentrerad. Av någon anledning. Då känner han sig rätt så tom inombords, så att man kan tänka på vad man har att uträtta…
Dörren slås upp.

I precis det ögonblicket stannar allting. Luften skulle kunna sprängas, så laddad är den. Mike slutar andas och glömmer helt bort vad hans tankar var någonstans förut. Allting är en suddig dimma i en sekund. Där står de, de är klädda i vitt och har maskar för ansiktena. Vänta nu… varför har de masker för ansiktena? Mike har aldrig sett några andra vakter med den där luvan uppdragen förresten. Hade de skickat hit en special styrka för en enda liten person? För Mike? Det låter för osannolikt för att vara sant. Vakterna är också mycket korta, de sträcker på sig och börjar tala.
-De där avloppen var inte helt sköna! Säger en kvinnlig röst. Mike känner igen den men kan inte riktigt placera den. Vad är det med de här vakterna?
-Nej, du! Säger ännu en röst, en manlig. Tjena, förresten, Mike! Vi är här för att typ… rädda dig eller något.
Mike har inget minne av att han någonsin haft en vänskaplig relation till någon av presidentens tjänstemän, eller vakter.
-Åh, just det! Säger mansrösten. Glömde visst att…
En av vakterna tar av sin mask och Mike förstår ingenting.
Albert!?
Ännu mer förvånad bli han när den andra vakten mödosamt sliter av sig sin mask. Hon är smutsig i ansiktet och har det svarta håret uppsatt i en stram tofs. De nötbruna ögonen tittar på Mike med en ofattbar lättnad.
Rose.

Albert och Rose ler båda mot honom och Mike försöker följa deras exempel. Han lyckas bara få fram en krampaktig grimas. Han känner också en sådan otrolig lättnad. Den bara svävar in i hans inre. Mike försöker resa sig upp för att hälsa på sina syskon och lyckas precis med att inte halka i en liten pöl av tårar. Han vet inte hur han ska hälsa de. Därför ger han de båda varsin kram och sjunker sedan ner på golvet igen. Han bryr sig inte om deras bild av honom blir aningen saboterad av alla tecken på att han brutit ihop. Mike vet inte vad han ska säga. Han är fortfarande så överväldigad av att de kom hit för honom. Att han kanske kommer lyckas fly härifrån med dem!
Plötsligt mörknar Alberts ansikte och Mike kommer, med ett stygn av sorg, ihåg vad han kommer att behöva berätta för dem. Hur ska han göra det?
Hur ska han lyckas berätta för Albert och Rose att deras far är död?

Mike tänker, i vad som känns som en evighet, på hur han någonsin ska kunna berätta något sådant för Albert och Rose. Egentligen är det bara ett par sekunder. Innan Albert säger det:
-Du, Mike? viskar han. Vart är Chris?
Hans ansikte är tömt på all glädje. Han tittar forskande på Mike. Nu är Mike den där lillebrodern. Han är inte den som tar hand om dem nu. Och på ett sätt är det lite skönt. Det känns skönt att få vara lite liten trots att det är under värdelösa och hemska omständigheter. Mike vill ljuga så gärna men vet att det inte skulle bli något annat än skada av det. Han tar god tid på sig innan han svarar:
-Chris är död, mumlar han. Rösten är våt av sorg. Presidenten mördade honom.
Både Albert och Roses ansikten bär en obeskrivlig sorg. Den är så djup. En ensam tår trillar ner för Roses kind. Mike har inga tårar kvar. Albert reagerar mer som Mike först gjorde. Han darrar av raseri och ser ut att kämpa för att inte leta upp presidenten och döda honom.
-Vi får tala senare, säger Albert, han verkar göra allt för att hålla sin röst uttryckslös.
-Nu sticker vi härifrån.


Privet Drive vill du läsa?

AWESOME FRIENDOOOOO ♥ ♥ ~

Visst!
Ska läsa ikapp bara!

Loggar in på Mugglis. Åh, ett nytt kapitel! Klickar på Find It For Me. Och nej, det var inte ett kapitel, det var tre!!!! Och tack för dessa tre kapitel! De var jättebra!

De enda du behöver tänka på är att inte byta tempus och skriva de och dem på rätt plats. annars är allt awesome!

TACK!!!

Jättebra skrivet!!

Super!

*Har sträckläst allt nu*

Herregud vad bra du skriver!
Spännande story, snälla lägg upp ett nytt kapitel nu!

Haha, TACK!!!!!! Du är ju för snäll, är SÅ glad att du gillar det. Din forumsignatur gör mig rörd till tårar. Jag satte mig och skrev klart kapitel 13 direkt när jag såg den här kommentaren. ♥ ♥ ♥ ♥

PS. Läs INTE detta kapitel om du är känslig för blod eller obehagliga stridscener med mera. Här är en kort sammanfatning för er som är lite känsligare:
Mike och hans syskon flyr från presidenten, men stöter dock på komplikationer i form av vakter. En strid mella vakterna och de tre barnen utkämpas och de sistnämnda klarar den med nöd och näppe. Mikes högra axel är allvarligt skadad av ett laserskott inför nästa kapitel.


Kap. 13

De tre barnen skyndar fram genom gången. De ser alldeles för erfarna ut för att vara så små. Deras små fötter som, långsamt, smyger fram passar inte in i den där gången. Gången är för mörk och full av ondska för barn. Även för barn som vuxit upp för snabbt. Deras viskande röster är också präglade av alltför mycket sorg och vetskap om livets hårdare sidor.
-Mike! Intill väggen, viskar Albert.
Mike kastar trycker sig snabbt mot väggen och i sekunden efter känner han någonting vina förbi hans kind. Gången lyser upp för en kort sekund, och ett zippande djup hörs.
Det som nyss åkte förbi måste varit ett laserskott!
Det är enda förklaringen. Mike känner en rädsla. Men den är inte lika stark som den han kände i sitt rum förut. Den är lätt dämpad just på grund av Alberts och Roses närvaro. De ger en lätt lugnande inverkan då de båda har varsin kniv samt pistol i bältena.

-Ska vi ta honom, eller? Frågar Rose. Om det bara är en kan det väl inte vara så svårt?
Mike förstår inte hur hon ens kan överväga något sådant. De kan ju inte döda någon! Då blir de likadana som presidenten, ju. De här vakterna kan vara hur oskyldiga som helst, i alla fall enligt Mikes erfarenhet. Och så sa Rose ta honom. Som om hon dödade varje dag.
Mike mindes plötsligt vad det var han hade emot sina syskon.
-Nej, säger Mike och försöker dölja hur mycket han hatar iden. Det ska vi inte.
-Varf...
-Bara visa mig till de där avloppsrören, säger Mike bistert och sammanbitet.
Både Rose och Albert blir uppenbarligen skrämda av hans beteende så de nickar bara kort och drar med honom in i en sidogång.
Mike glömmer snart bort tiden då de smyger fram mellan de illaluktande gångarna. Han upptäckte inte det förut, men hans rum ligger såklart under presidentens palats.
Smart drag.
Men inte tillräckligt. Mike känner triumfen riktigt flöda genom kroppen. Snart kommer presidenten vara…
Plötsligt avbryts Mike tankar. Han tänker precis tänka ordet död. Då inser han vad han tänkte på. Skulle han verkligen kunna döda någon när de kom till saken. Mike är inte så säker på den saken. Han har ju själv precis sagt högt att han skulle vara lika dålig som presidenten själv då. Mike resonerar fram och tillbaka i sitt sinne. Som tur är får han annat att tänka på då han hör Roses skrik. Mike tittar upp och förstår att han måste gått och stirrat ner på sina fötter hela tiden. Inget gott tecken.
Framför de står två vitklädda vakter. Ingen av de har mask eller någon huva och Mike är ganska säker på att inget av hans syskon fått skägg medan han varit borta. Detta är riktigt vakter.
Som inte går att fly ifrån.

Mikes hjärta slår dubbla slag när han slänger sig åt sidan. Laserskottet som en av vakterna avfyrat snuddar lätt vid hans axel och han känner en brännande smärta där. Den äter nästan upp honom inifrån och han känner hur han sjunker ihop på golvet. Mike ser hur Rose och Albert tar betäckning i varsin del av korridoren. Plötsligt glider en av vakterna ner på golvet och Mike ser att denna har en kniv i benet. Det bildas en pöl av blod runt vakten och han stönar innan han ser ut att tappa medvetandet.
Mike tittar efter för att se vem det var som kastade sin kniv. Albert. Plötsligt får Mike en ide. Han skulle kunna krypa fram till den där vakten som är satt ur spel, ta kniven och avsluta striden genom att kasta den på den återstående vakten. Det är en svår uppgift, särskilt som Mikes axel dunkar och svider alldeles förskräckligt. När han tittar efter för att bedöma sin skada ser han att axeln är alldeles svart. Det ryker om den…
Men han måste faktiskt göra det här.
Annars är allt det Rose och Albert gjort för honom förgäves.

Mike kastar sig fram och lyckas vrida sig i luften. Han landar på den axel som inte är skadad och känner en liten lättnad. Han sveper med handen mot den medvetslöse vaktens hand.
Han når inte.
Tänk om den andra vakten vänder sig om? Då är det slut med honom. Men Mike får inte förlora någon tid, han får räkna med att Rose och Albert uppehåller vakten ordentligt. Nu måste han fortsätta. Han stålsätter sig mot smärtan och krälar så tyst han kan bort till den blodige vakten. Såret den vitklädde fått är inte vackert. Mike drar ut kniven ur benet och ett motbjudande splash-ljud hörs. Mikes hand som är alltför blodig halkar bort från handtaget och han tappar kniven. Det klickar högt när den slår emot stengolvet och Mike kan riktigt föreställa sig hur vakten med medvetande vänder sig om. Mike rullar runt för att undvika att träffas av skottet som omedelbart skickas mot honom. Det slår ner bara en decimeter bredvid honom. Precis innan vakten skickar iväg ännu en laserstråle hoppar Mike framåt med kniven i högsta hugg.
Och han sätter den rätt i vaktens hjärta.
Så hör Mike plötsligt Alberts röst från andra änden av korridoren:
-Det var nära ögat.


Den där stridscenen var det svåraste jag någonsin skrivit,,,

Sååååååååååååååååååååå braaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!! ♥