Mitt första Mugglisgame!

Är fortfarande platsen i nian ledig?

Namn på karaktär : Wille Dismo
Ålder ( 12 - 18 ) : 18
Kön: Kille
Distrikt: 9
Familj: Pappa och lillasyster
Styrka (max 4) : Snabb, stark, bra på att slåss och i närkamp och att han märker snabbt om det är någon i närheten.
Svaghet (minst 3) : Bär (Men han jagar helst), maskera sig och att klättra.
Bakgrund:Mamman dog när hon var med i Hungergames., Wille föddes på arenan och blev upp plockad. När mamman dog.
Frivillig? (Om frivillig, Varför?) :Ja, för att annars dör hans familj i svält.
Utseende :
Övrigt:-

OMR.
Så sjukt bra.

Ja, men det va skitbra skrivet!!!!

SH*T VAD BRA :3

Grymt spännande! Men det är klart, alla slåttrat kan ju inte vara likadana och tack Parva Forenque ett tag blev jag orolig för att vara ensam

Jättebra skrivet!

Jo, hon som hade karaktären Yasmin Ham, flickan i Distrikt 1, har tagit bort sin användare. Men jag hade ändå tänkt ha kvar karaktären i Mugglisgamet och bara inte tagga någon när jag skriver. Så, nu vet alla det

Distrikt 7
Selark Argents (Hermione. Granger)
Selark vaknar av att hennes yngsta syster Alice skakar henne häftigt och skriker gällt i Selarks öra:
"Fruuuuukooooost!!!!!"
Selark sätter sig upp och håller för öronen.
"Ut ur mitt rum, din dumma unge!!" skriker Selark och undrar i sitt stilla sinne hur många sådana här morgonar till hon klarar av innan hon får tinnituss.

Alice lägger armarna i kors.
"Mamma sa att jag skulle väcka dig!" säger hon trotsigt och putar med underläppen.
"Så det så"
Selark suckar. Alice kommer alltid undan med 'Mamma sa...'
"Men nu har du gjort det, Alice, så nu kan du GÅ UT UR MITT RUM!!!!"
Alice underläpp börjar darra och hon rusar gråtande ut ur Selarks rum. Selark suckar tungt och skuldkänslorna väller fram. Hon trycker undan dem med de starkare känslorna av att vinna. Hon ler och drar täcket över huvudet. Hon vill bara sova, sova, sova.

Hon kniper ihop ögonen och låtsas sova när hon hör mammas snabba steg i trappan. Hon hör dörren öppnas och ser det rödorangea ljuset bakom ögonlocken när mamma tänder lampan.
"Selark" säger mamma, inte argt som Selark förväntat sig, utan mjukt och försiktigt.
"Mhm" mumlar Selark till kudden.
"Vännen, kommer du inte ihåg...?" säger mamma, och hennes röst låter ledsen. Då minns Selark. Det är idag. Slåtterdagen. Hennes sista Slåtter. Om hon klarar sig undan den här gången behöver hon aldrig mer vara orolig över att hon ska bli dragen. Aldrig mer. Selark sitter tyst och nickar åt mamma. Hon kommer ihåg.

Levi Gray (Angelinaa)
"Upp med dig, din latmask!" Levis hud knottrar sig när Sabeen rycker av honom täcket.
"Men lägg av" säger han mellan tänderna.
"Du måste gå upp hörru! eller har du glömt vad det är för dag?" säger Sabeen. Självklart har Levi inte glömt. Vem kan glömma en sådan här dag?
"Nej" svarar Levi kort.
"Då så", skrattar Sabeen, "upp med dig nu!"
Levi suckar och sätter sig upp, sträcker på sig och gäspar. Sabeen ler så att hans vita tänder blir synliga.
"Duktig liten brorsa." Levi skrattar torrt och kastar sin kudde på honom. Sabeen skrattar bara ännu mer och hans tjugoåriga ansikte skrynklas ihop av skrattrynkor när Levi räcker ut tungan åt honom.

När Levi kommer ner i köket står Joel vid spisen och steker ägg, och lukten av bränd gröt sticker i näsan.
"Har du bränt min gröt igen?" säger Levi surt. Joel skakar på huvudet.
"Det var faktiskt Sabeen, som straff fick han gå och väcka dig."
"Vadå 'som straff'?" säger Levi och lägger armarna i kors. Joel flinar, men svarar inte.
"Det var faktiskt inte meningen." säger Sabeen och tar upp brödkniven. Levi fnyser och sätter sig på sin plats.

Den här dagen började inte bra, och Levi vet att den inte kommer att fortsätta bra om Eric Perkins, som är årets dragare för Distrikt 7, kommer att läsa upp hans namn. Levi ryser och tar en smörgås, samtidigt som han hör hur mamma kommer ner för trappan bakom honom. Han vet säkert att det är hon när hon sluter sina varma armar omkring honom.
"Godmorgon, sötnos." säger mamma och släpper Levi.
"Godmorgon" svarar han tyst. Mamma ler brett och sätter sig ner mitt emot Levi. Hon försöker alltid låtsas som om det är en helt vanlig dag, trots att det är den viktigaste dagen på hela året. Slåtterdagen.

Slåttern
Selark andas djupt. Sista. Sista Slåttern. Sedan, sedan blir hon fri. Fri. Selark stryker bort en svettig blond hårslinga från ansiktet och andas djupare och långsammare. Sista. En till, sedan aldrig mer. Aldrig mer. Selark hoppar till när någon tränger sig förbi bakom henne, men inser sedan att det bara är fler barn som försöker komma till sina platser. Hon får lust att bara lägga sig ner på marken och somna, hon är trött, nervös och stressad. Men hon håller sig uppe med en enda tanke i huvudet. Aldrig mer.

Levi tränger sig förbi en lång flicka i 18-årskategorin och koncentrerar sig på att fortsätta framåt mot de andra 17-åringarna, trots att hans ben knappt bär honom. Han känner en ensam svettdroppe rinna ner längs nästippen och skuffar undan en kort, rund flicka, som faller omkull och svär en tyst ramsa åt honom när hennes blå klänning blir fläckig av den fuktiga marken. Levi bryr sig inte, han fortsätter framåt, och snart står han bland de andra 17-åriga pojkarna.

Han undrar hur många barn och unga som egentligen står här och väntar på det larviga beskedet från Huvudstaden, vem som ska få kämpa till döden mot andra unga som har hela livet framför sig. Han skakar lätt på huvudet. De är oräkneliga.
"Nämeeeeeeeeeen hallåååååå!!"
Levi rycker till när Eric Perkins basröst ekar genom grupperna av barn.
"Vääääälkooooomnaaaaa allihopa! Vaaaaaarmt väääälkoooomnaaaa!!"
Levi stör sig av någon anledning på hans rullande "r", det låter som om han har fått något i halsen. Men han lyssnar ändå när Eric pratar på om regler, regler, Huvudstaden...

Selark byter fot. Hon lyssnar halvhjärtat på Erics tal medan hon andas långsamt. Hon har nog aldrig varit så hör nervös innan, utom vid hennes första Slåtter. Hon kommer ihåg den, varje Slåtter sitter inbränd i alla härs minnen, det vet Selark. Vid hennes första Slåtter drogs en 12-årig flicka, en som var lika gammal som Selark, och Selark hörde sedan rykten om att flickan blev galen, sinnessjuk på arenan.
"Då såååååå"
Selarks sinnen slås på helspänn när Eric Perkins börjar gräva i kupolen med flickornas namn. Hon kniper ihop ögonen. Aldrig mer.
"Selark Argents!"
Selark vill bara sjunka ihop, dö. Hon hörde ett par rykten, om någon tragedi i Distrikt 6. Om någon som dog. Det vill hon också göra nu.
"Vaaaar äääär duuu?" säger Perkins och ler brett.
Selark tvingar sig själv att ta ett steg, och så ett till. När hon till slut står på podiet är gråten så nära att den håller på att kväva henne. Eric ler ännu bredare när han sticker ner sin hand bland pojkarnas namn.
"Levi Gray!"

Levis värld snurrar och han hör ett skrik bakom sig. Mammas skrik. Han vågar inte se bakåt, men inte heller ta de få steg som behövs för att komma fram till podiet.
"Kom, var inte blyyyyyg" säger Eric, och Levi uppmärksammar återigen hans störande "r".
Men han vet att det inte finns någon återvändo, så han går med rak rygg upp på scenen och låter Erics röst fylla sitt huvud.
"Här haaaar vi nuuu-deltagarna fråååån Distrikt 7!!"

Förlåt att det har tagit ett tag, men jag har haft mycket i skolan nu. Men nu kom iallafall Distrikt 7!^^

Grymt bra båda två

Du skriver så himla awesome!!!!