Who I am [SV]

Jaha ja, jag förstår :* Jag väntar tills du är redo! Den som väntar på något gott... ♥

... Väntar aldrig för länge!
Jag skriver faktiskt just nu ;D

OMFHP!! Längtar tills jag får läsa ...♥

Textras NU får du läsa! ♥

Äntligen får ni alla göra det! Jag har verkligen längtat efter att få skriva klart kapitlet. Och nu har jag gjort det FINALLY 8D
Vilket betyder att ni kan läsa det!

Det blev ganska långt, men Elin Lovegood blir ju i alla fall inte deppig för det. Och kanske inte ni andra också?

Jag har tänkt mycket på hur jag skulle få till det här kapitlet. Känner ibland att konversationer bara blir fel... gaah xD Det är helt enkelt inte min starkaste sida
Men jag har gjort mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt för er i alla fall! Och det är ju typ det viktigaste. Om ni tycker att något är jättekonstigt är det bara att säga till. ._.

Sooou yees, hope you like it. (för jag är som ni märker väldigt nervös för vad ni ska tycka om det här kapitlet.)

Jaja, enjoy bästa läsare! ♥


Kapitel 8
Om sorg och ångest kunde döda

Lyra klottrar ner en sista markering på uppsatsen om Andra Världskriget, och torkar sig sedan i pannan. Det är hemskt varmt i studiesalen. Vetskapen om att sommaren fortfarande är i blom hindrar inte mrs. Green från att undervisa sina elever.

Mrs. Green.

Ångesttankarna som förföljt henne under de tre närmaste dagarna går till attack igen.

Hon tittar upp och hittar honom direkt. Lori Allen sitter två rader framför henne. Hans stora kroppshydda är koncentrerat böjd över bänken. Han skriver effektivt. Lyra kan se hans arm röra sig i takt med orden som faller ner på pappret.

Han är förändrad. Varje rörelse han utövar skvallrar om saken. En ilning far som en blixt genom Lyras mage. Mrs. Green har gjort något hemskt, och hon vill så gärna veta vad.

Det är nästan så att Lyra saknar den gamla Lori. Det är löjligt att tänka så. Han har behandlat henne som något som inte borde få finnas i flera år. Och ändå, ändå så vill hon ha allt tillbaka. Alla glåpord och ovänliga knuffar... allt som någonsin skadat henne. Hon föredrar vad som helst framför den tysta karaktären som nu tagit över honom.

Lyra släpper honom med blicken. Stolen skrapar högt mot golvet då hon reser sig upp. Med en snabb rörelse rafsar hon åt sig uppsatsen och går fram till katedern. Hon tittar hela tiden rakt framför sig. Vågar inte möta någon av de andra barnens brännande blickar.

Mrs. Green är djupt försjunken i sina tankar. En kramp av ångest genomsyrar hennes kropp då hon med darriga fingrar tvingas placera det tättskrivna bladet på bordsytan.

Föreståndaren tittar upp. Inte en enda känslostämning pryder hennes bleka ansikte.

”Tack, Lyra.”

Lyra vänder sig om över axeln då hon går ut. Loris sorgsna ögon är fästa vid henne igen. Illamåendet gör henne blind. Hur kan han fortfarande vara samma person som förut?

Han vänder bort blicken, och Lyra tvingas lämna rummet.

Hon skakar på huvudet och sluter ögonen då hon stannar till i entrén. Det här går inte längre. Hon måste få reda på sanningen, för sitt eget egos skull. Lyra vägrar att må såhär dåligt för något som har med Lori Allen att göra.

Med ett skälvande andetag förstår hon.

Hon måste prata med Lori. Det är det enda som kan få tankarna att försvinna.



Han sitter precis nedanför sin obekväma säng och pillar på de vita nagelbanden vid naglarnas rötter. Golvet är hårt och kallt under hans byxors tunna tyg.

Han kan inte sluta. Några av hans fingrar blöder av irration. Lori fascineras av den röda nyansen som fläckar hans händer. På något sätt hämmar det känslorna på insidan. Som om någon för bara en sekund lägger en varm hand på hans kyliga väsen och viskar att det är okej. Allt är okej.

Lori tillåter inte sig själv att släppa taget om känslorna. Trots att det är det enda han egentligen, innerst inne, vill mer än någonting annat.

Men Lori vägrar. Han tänker inte göra det. Han ska aldrig tillåta sig att tappa greppet om sig själv. Aldrig, aldrig, aldrig.

Han knyter de blodiga nävarna för att behärska sig själv. Det är bara det att hinner är så tunn större delen av tiden... Ibland är Lori övertygad om att tårarna ska tränga fram där, mitt framför alla de andra barnen.

Han är som svagast när hon ser på honom. Den äckliga Myran som gjorde honom all denna skada. Det var hon som fick ta emot slaget som förändrade allt. Det var hon som retade upp honom och gjorde hans liv till något oigenkännligt.

En låg knackning avbryter hans tankegång. Han reser sig upp från golvet och sätter sig tungt på sängkanten. Brad, den pratglada rumskamraten måste ha glömt bort att dörren saknar förmåga att låsas.

Lori sväljer ner den tunga klumpen i halsen, den som alltid är redo att kväva honom levande nu för tiden.

Bilderna spökar med ens för hans inre syn. Mrs. Greens korpsvarta ögon och ord klyver honom på mitten gång på gång i hans huvud. Jag trodde aldrig det här om dig... Lori.
Du är ett levande bevis på att vissa inte är värda att... respekteras. Jag har aldrig, under alla dessa år, blivit så grundligt besviken och lurad av... någon... någon av din sort...

Någon av hans sort. Lori står längst ner på listan nu. Han är inte önskvärd längre. Vad spelar det för roll om han dör?

Han motar bort tanken på mrs. Green genom att för bara en sekund tillåta sig att sluta ögonen. Verkligheten tar form framför hans trötta ögon.

Dörren glider upp och blottar huvudet av den enda människan som han verkligen inte föreställt sig någonsin skulle sätta sin fot på hans och Brads område.

Lyra Miller går mycket försiktigt in i rummet. Det vitblonda långa håret hänger som en gardin för det spetsiga ansiktet. Hela hennes kropp är så fruktansvärt tunn. Lori undrar om det skulle vara lätt att bryta den mitt itu.

En otäck känsla sprider sig i hans mage då hon möter hans blick. Den är full av medlidande. Medlidande i dess renaste form. Han vill kräkas. En ynkligt liten Myra ska inte känna sig förstående emot honom.

”Vi behöver prata”, säger hon och låter en av armarna vila runt magen, medan den andra hänger slappt intill hennes sida. Det skapar att intryck av osäkerhet.

Lori stirrar med djup avsmak på henne. Hennes hy är inbäddad i den mjukaste och kallaste av hudtoner. Inte ett spår av rodnad går att finna i hennes osäkra grimas.

Han klarar inte av att titta på henne. Besegrat slår han ner blicken. Och till hans stora fasa darrar underläppen av de många minnena som ännu en gång slår sig till ro bland hans tankar.

”Lori.” Lyras röst är en aning skrovlig. Kanske döljer sig någonting under ytan trots allt... ”Vi måste verkligen prata.”

”Jag hatar dig”, säger Lori lågmält. Han stirrar envist ner i golvet. Klarar inte av någonting annat. Han flackar med blicken då han får ur sig det sista. ”Och jag kan inte förstå vad du gör i mitt rum. Lämna mig ifred.”

”Tro mig...” Hon stryker de vitblonda hårslingorna för ansiktet bakom örat. ”Jag vill inte heller vara här.”

”Du är verkligen helt körd i huvudet”, viskar han så tyst att det är ett mirakel om hon lyckas urskilja orden bland allt mummel.

Han kämpar hela tiden emot gråten. Den sitter som en klump i halsen. Det skulle vara så lätt att...

”Prata då”, Säger han och försöker att spela oberört. ”Prata och gå sedan härifrån.”

Myra borstar undan lite osynligt damm från sina gråa byxor. Hon gör det inte för att verka honom överlägsen (något som Lori desperat önskar att hon gjorde), det är mer en enkel rörelse som överglänser det kaxiga. Han hatar henne för det.

”Jag är här för en enda orsak, Lori.” Han känner hennes brännande blick söka efter hans. Pausar och avvaktar, men han ger sig inte. Myra tar ett samlande andetag och fortsätter. ”Och den har bara med mig själv att göra.
Jag måste få veta vad som hände.”

”Hur kan det bara ha med dig att göra, va?” Plötsligt är han arg. Så arg att han utan att tänka sig för ställer sig upp. Lori knyter nävarna och tar några steg framåt. ”Hur kan det ha med dig att göra? Du har INGENTING med det här att göra!
Allt står väl fint till från ditt perspektiv? Du behöver inte höra hennes röst i huvudet, du behöver inte känna vartenda litet ord hon sa till mig. Du har det så jävla bra, Myra. Och du fattar det inte!
Du vet ingenting.” Loris bröstkorg rör sig snabbt efter att han avslutat sitt utbrott. En evig tystnad breder ut sig mellan dem.

Myra bryter den. ”Du är skyldig mig en förklaring. Jag måste få veta vad hon sa till dig.”

”Varför?” Skriker han gällt. Bakom de röda flammorna av ilska kan han se hur hon rycker till vid hans höjda röst. ”Jag är inte skyldig dig någonting!
Det här rör inte ens dig! Jag kan inte fatta varför du bryr...!”

Lori tystnar då han känner något blött rinna nerför sin ena kind. Tårar. Skamset torkar han bort dem. Han lovade att inte gråta... han lovade...

”Berätta Lori”, säger hon tyst. Myra har ändrat taktik nu. ”Snälla berätta vad som hände.”

”Varför?” Svarar han och kniper hårt ihop ögonen. ”Ge mig en enda anledning till att göra det.”

”Jag bryr mig, okej?” Säger Myra och gestikulerar upprört med armarna. Hennes ansikte har fått en lätt rosa färg av rodnad. ”Jag bryr mig om vad hon gjorde med dig! Du har inte varit dig själv... Och jag måste få veta vad som hände. Jag måste...”

”Bara gå härifrån!” Skriker han. Gränser är så nära, han vet inte om han klarar mer. Det är som om hon trampar på en röd knapp om och om igen. En knapp som med tillräckligt många tryck kan få hela Loris värld att drunkna i tårar. ”Snälla, bara gå.”

”Men jag...”

”BARA GÅ!”

Något förändras i hennes ansikte. Någonstans djupt därinne förstår hon att det är lönlöst. Det är ingen mening att pressa honom mer. Den sista saften ur apelsinen är utkramad.

Myra lämnar rummet utan att ge ifrån sig ett enda ljud. Hon är borta lika fort som hon dök upp.

Lori faller ner på sängen och sveper täcket omkring sig. Låter det kväva honom under den äckligt varma ytan. Han ber en tyst bön för att Brad inte ska dyka upp då det första hulkande ljudet letar sig ut ur hans strupe.

Han önskar att tårar kunde döda.

...

Aw en ny del!! Nu väntar jag på nästa del för jag kommer dö snart! Det är olidligt att vänta en ända minut till! :O ♥

Han önskar att tårar kunde döda.

Gaah jag dör vad fint och sorgligt. Du har en otrolig talang för att skriva fina och awsome avslutningar, älskar dem (och allt annat ofc, men din talang är inte så vanligt c

V i l l h a m E r n u

AWSOME!!!!!

BUHUUUU AWESOME BUHUUU

Jag älskar verkligen dina långa kapitel! särskilt när du gör mellanrum mellan några meningar, jag älskar både sättet du skriver med ord på och sättet du skriver längden och, ja allt!

Fortsätter du såhär kommer det inte ta lång tid innan det står ditt namn på en bok i bokhandeln!

NU ÄNTLIGEN KAN JAG SKRIVA.
Det blev nå fel, så jag skickade, men det inte kom fram å så kunde jag inte skriva och blablabla.
Men ja, nu är jag här.
Och jag kan inte skriva hur fantastiskt det här var. (Varför skriver du då, Julia?)
Jo, jag ska försöka. Och jag vill att du ska veta att jag har läst och att jag ÄLSKAR DET♥ Som vanligt.
Men också sorgligt :"c
Sista meningen...
Herregud.
Jag har slut på ord...
Vill bara att du ska veta att du är
BÄST.
Vet du det, Amaanda?
Vet du att du är bäst?
Det måste du veta.