Skuggans födelse (DEK 2)

GLAD SHERLOCK! (Har inget mer än det att säga, förutom tack givetvis! Och att Sherlock numera är en högtid för mig och då firar jag som förra veckan: KAPITEL! XD )

Som sagt, ni får även säga till ifall det blir för många kapitel! ^^ ♥ Det jag skrev i början/slutet av förra kapitlet gäller fortfarande >.<'

•••

Kapitel 16 Del 2

”De har attackerat Kanada och dödat cirka 70 % av personerna från en förening som kallade sig ’De vises träning’, resten är försvunna, jag såg det på nyheterna nyss”, säger jag bistert och sätter mig ner på stolen. Dominick stelnar till när han lägger tallriken med pannkakor och lönnsirap framför mig.
”Va?” får han ur sig.
”De har dödat åttahundrafemtiosju personer, bara i Ottawa”, säger jag förklarande.
”Jag känner till den där föreningen. En av Jeremys vänner bor i Kanada. Det är en förening för oss från andra släkten, man riktar sig in på att lära sig att kontrollera sina förmågor och krafter, en skola skulle man kunna kalla det. Sorgligt nog så tar skolan endast emot personer som känner till sina krafter, de letar inte upp personer som har krafter fast inte har upptäckt dem ännu – en säkerhets sak, ifall personen skulle berätta för människor. Är du säker på att du hörde rätt?” undrar han precis när Patrick och Angel kliver in i köket, hand i hand.
”Hämta tidningen och titta, det är säkert förstasidan trots att vi inte bor i Kanada”, säger jag och börjar darra lätt av ilska.
ÅTTAHUNDRAFEMTIOSJU PERSONER! skriker jag förargat i tankarna och skär hårt i pannkakorna för att få ut min ilska på något vis. Dominick går bort mot hallen för att hämta tidningen ute vid brevlådan.
”Vad har hänt?” frågar Angel bekymrat när hon sätter sig bredvid mig på vänster sida.
”Kanada. Åttahundrafemtiosju döda”, säger jag bara enkelt och bistert, ”tack vare Mörker, jo, plus ett meddelande från Ashley”, tillägger jag och ser på henne medan jag tar en tugga. ”Bara i Ottawa.”
”Är du allvarlig?” frågar Patrick och blinkar förvånat och förskräckt.
Jag hör hur Dominick vecklar ut tidningen i hallen och börjar viska förskräckt. ”Åh, helvete. Nej, nej, nej…”
Första sidan lyder: ”Massmord i Ottawa, Kanada. 857 mördade.”
Dominick ser på mig med något hårt i blicken.
”Skola först, krig sedan, bestämt?” undrar han och jag ser ilskan och beslutsamheten i hans ansikte. Jag nickar och äter upp det sista av pannkakorna och dricker snabbt upp mjölken.
”Håll dig borta från mig idag, jag måste hålla mig lugn idag, och tro mig, det går bara inte i din närhet”, säger jag ärligt och tänker på hur han kan påverka mig utan att ens röra mig. Han ler bistert men nickar förstående. Om det inte vore krig så skulle han flina åt mitt erkännande men… det är krig.
”Vänta, va?!” tjuter Angel när jag reser mig upp. ”Vi skulle ju ingenstans!”
”Försök gärna hindra mig”, säger jag och tänder en brasa som slickar mina nakna armar. Angels blick smalnar men förvåningen är uppenbar.
”Ursäkta, men, hotar du mig?” frågar hon och skrattar lätt för att dölja sin förbrylla.
”Jag blir så illa som tvungen”, grimaserar jag. ”Angel, jag har hört det fler gånger än dig: Jag är utvald. Helvetet börjar och slutar med mig.” Hon blinkar förvirrat.
”Kriget”, säger jag tyst och styr sedan mina steg mot hallen men stannar till bredvid Dominick. Jag ställer mig på tå och ger honom en puss på kinden.
”Jag älskar dig”, viskar jag lågt och känner min kärlek inom mig och ler svagt. Min kärlek till Dominick kommer bli min räddning.
”Jag älskar dig med, mitt hjärta”, viskar han lågt och kysser mig lätt på hjässan.
Jag tvekar en sekund innan jag går till Angel och kramar om henne bakifrån eftersom att hon fortfarande sitter på stolen.
”Våga inte säga adjö”, viskar hon men rösten bär inte, ”jag ska med, så våga bara inte säga adjö.” Hon kramar om mina armar.
”Har jag sagt det, syrran? Nej. Vi två för alltid, kommer du ihåg?” säger jag och kramar om henne i en sista sekund. Jag går mot Patrick och han ställer sig upp och ger mig en broderlig kram.
”Gå inte och dö för allt i världen. Vi följer med, men du… ja, du är svår att hålla koll på. Speciellt nu när du är utvald och allt”, säger han. Jag himlar med ögonen på skoj.
”Skulle jag gå och dö nu? Åh nej. Jag måste terrorisera Angel i framtiden när det gäller val av brudklänningen. Tyvärr, jag ska plåga er då också”, säger jag och kramar tillbaka. Han skrattar till och Angel ger ifrån sig ett litet ansträngt skratt.
”Vad dystert det blev”, muttrar jag. ”Se till att inte komma försent”, tillägger jag och vänder mig sedan mot Dominick.
”Ta med motorcykeln, och vapen”, säger jag bestämt.
”Du kan inte ens skjuta”, påpekar han med misstrogen min. Jag ser på honom och gör någonting jag aldrig skulle ha gjort i vanliga fall: jag tränger mig in i hans sinne.
Jag föreställer mig hur jag ser den mentala muren som alla har, bara att vissas är starkare än andras, beroende på personens psykiska styrka, tro och kraft.
Han rynkar genast ögonbrynen och försvaret blir starkare och jag börjar le.
En utmaning.
Jag möter hans blick och rör inte en min.
Jag tänker att jag skickar ut långa och smala trådar som tränger sig in genom gliporna i hans försvar och vidgar gliporna till hål, men det tar alldeles för lång tid. Jag sätter mentalt ut bomber, fyrverkerier och dynamit runt muren i en hastighet som är snabbare än blixten.
Sedan spränger jag allt samtidigt.
Jag lindrar snabbt smärtan med Ande så att han inte känner smärtan men han rycker ändå till och blinkar som om han plötsligt blivit blind.
Jag ser framför mig hur jag ser på ett arkiv och tänker ”Användning av vapen” och får upp en mapp med det mitt framför mig. Jag sträcker fram en mental hand och snuddar vid den. Mappen kopieras in i mig och nu kan jag allt Dominick kan om vapen – vilket visa sig vara enormt mycket.
”Klar”, säger jag och återvänder till mitt eget sinne igen. Jag ruskar på huvudet.
”Gör aldrig om det där”, säger han och ser fruktansvärt yr ut.
”Fixa bara fram lite vapen, och sedan skulle jag vara glad om du kunde fixa en motorcykel åt mig också, till och med en begagnad skrothög duger”, ler jag hårt men ändå mjukt.
”Du kan inte köra motorcykel”, säger han bestämt men säger inget när det gäller vapnen.
”Jag har övat. Man kan ju inte ha en motorcykelgalen pojkvän och sedan inte veta ett dyft om motorcyklar. Jag har körkort och allt, även om det förmodligen är väldigt olagligt och jag inte riktigt vet hur jag lyckades få det”, nickar jag. Han ser förvånat på mig som om det här är för bra för att vara sant trots att det är krig vi rustar till – försent kanske, men bättre sent än aldrig.
”Du skämtar inte. Och det var därför du såg skillnaden och till och med kunde namnet på min nya”, säger han förundrat och verkar tänka igenom saker och ting för att se om han verkligen har fattat allting rätt och så att han kommer ihåg allt han behöver göra, ta med sig.
”Okej, jag drar”, säger jag med en sista blick på Dominick, Angel och Patrick. Min väska kommer flygande nerför trappan och rakt in i min hand. Jag hänger den på vänster axel och går sedan till hallen och tar snabbt på mig ett bar dugliga skor som jag troligtvis kommer påverka innan dagens slut så att jag har Jords vägar öppet för mig så länge jag bär skorna.
”Må Elementen vara med er!” säger jag tillräckligt högt för att de ska höra innan jag öppnar dörren.
”Må Ljus vaka över dig”, hör jag Angel säga.
Jag ler och stiger ut i den glödande varma dagen.


•••
So, yes ^^ Hoppas ni gillar det! I love you guys! ♥

Jag älskar det här så mycket ♥

GLAD SHERLOCK! Känns dock som om de lägger in avsnitten när jag inte kan... Är på middag... Länk? :3

LOVELOVELOVE

Åååååh, såååå bra♥♥♥♥

Tack så mycket! ♥
Då jag anar att jag inte kommer kunna vara lika aktiv på mugglis längre då min skola har startat idag så tänkte jag att jag kan lägga ut en kapitel nu så kan ni läsa det när ni har tid ^^ ♥

•••

Kapitel 16 Del 3


Värmen hänger i luften när jag svänger in i parken och granskar vartenda blad på träden. Jag känner hur mina ögon pilar fram och tillbaka som om jag vore på jakt.
Jag ser en skugga i ögonvrån och innan jag riktigt har förstått det har jag tagit reda på vem skuggan tillhör. En fågel svävar flera meter över mig och flyger snabbt förbi så att jag nätt och jämt hinner se den. En svala.
Jag skakar på huvudet och försöker se rakt fram men det är nästan omöjligt.
En blomma kränger till bland de andra många och jag vänder genast huvudet ditåt utan att ha riktigt fattat det. En humla surrar bort från just den tulpanen och jag skakar argt på huvudet igen och pressar hårt naglarna mot handflatan så att jag lyckas fokusera.
”Kom igen, Laurina. Du är inte normal idag”, muttrar jag för mig själv.
”Berätta gärna när du var normal senast”, säger en bekant röst och jag slappnar till min förfäran av. Jag stannar upp och vänder på huvudet mot honom och ler.
”Det minns jag tyvärr inte, Lukas.” Han ser på mig och jag förstår att det är sminket han granskar. Jag rodnar lätt även om jag inte har något att skämmas över. Vi börjar sakta och lugnt gå bort mot skolan.
”Hänt något?” undrar han och lägger vänskapligt armen över mina axlar.
”Hört om Kanada?” frågar jag med en suck. Han stelnar till och när jag sneglar upp mot honom ser jag att han är helt blek. Han harklar sig som om han har svårt att tala och möter sedan min blick och nickar.
”Vad tror du om det?” undrar han.
”Jag tror att Mörkers utvalda har gått över styr. Utan Ljus existerar inte Mörker och vice versa. Och att Ashley har blivit helt sjuk i huvudet och behöver dräpas”, säger jag och min ilska flammar upp för en sekund.
”Ashley?” frågar Lukas förvirrat.
”En psykopat som har hotat mig flertal gånger och lagt simando förbannelsen över några av mina vänner. Jo, sedan råkar hon känna Mörkers utvalda och kallar honom snorunge… Du kanske känner till henne? Satmara från helvetet? Stora svarta vingar? Hon var faktiskt modig och fräck nog att be Mörkers utvalda att stoppa tiden så att hon kunde lämna ett kort meddelande till mig”, fortsätter jag utan att invänta ett svar. Jag rodnar ännu mer.
”Ursäkta, jag brukar inte prata så där”, säger jag med lägre röst. Han ler och något far förbi hans blick utan att jag lyckas avgöra vad det är.
”Jag råkar faktiskt veta vem hon är. Hon var väl kär i Dominick innan? Fast jag har aldrig fått höra hennes riktiga namn innan hon förvandlades, sålde sin själ vill säga. Så det är det A:en står för?” undrar han. Jag nickar.
”Vilket namn känner du igen henne genom då?”
”Sienna”, svarar han. Jag rynkar på ögonbrynen.
”Det låter inte som henne”, säger jag. Han ser mjukt på mig.
”Kanske inte. Och jag ska inte göra dig upprörd idag, dina ögon ser ut att kunna skjuta ut piskrapp som dödar en”, skrattar han. Jag ler lite också och rättar till väskan så att den slutar falla ner från axeln.
”Låt mig”, säger han och innan jag har fattat hur han gjorde det så hänger väskan på hans axel och inte min.
”Så hårt sminkad är jag faktiskt inte”, säger jag och hoppas på att mina egna ord stämmer.
”Nej. Dina ögon är lika vackra som alltid”, ler han och jag minns plötsligt att han är en idiot som nästan sade att han gillade mig. Vi träffades igår, jag borde inte vara så avslappnad i hans närhet.
”Jag vill inte vara vacker idag. Jag vill kunna visa att jag kan döda även om jag är Ljus utvalda, jag vill visa att jag är jag, inte någon annan. Jag vill visa att jag kan döda de personer som har orsakat mina käraste skador, jag vill visa att man inte slipper undan när man har tagit någon ifrån någon annan”, säger jag lågt och näst intill osammanhängande. ”Jag vill visa vilket humör jag är på och att jag ska ut i krig.”
”Varför?” frågar Lukas och en ton av panik hörs i hans röst och i hans skrämmande bruna ögon lyser skräcken lika klart som ett ljus i ett annars kolsvart rum.
”Min mamma är försvunnen och min faster är också där. Jag vet inte om någon av dem lever eller är död”, svarar jag hårt.
”Så din mamma är försvunnen och din faster ute i kriget?” frågar han förskräckt. Jag nickar och granskar honom oroligt. Han är blek och det vanliga leendet som pryder hans läppar är ansträngt.
”Lukas, mår du verkligen bra?” frågar jag ängsligt. Hans leende blir lite mer äkta.
”Mm”, mumlar han. ”Bara mardrömmar som fortfarande hemsöker mig.” Han masserar höger tinning men vägrar ta bort sin vänstra arm från mina axlar.
”Varför använder du Ande?” frågar han sedan och sneglar ner på min hand. Jag tar upp min han och ser själv på den. Den skimrar ungefär lika mycket som förut, kanske mer, kanske mindre.
”Annars bryter jag ihop och börjar gråta. Jag skulle inte klara av att gå ut i kriget då, jag skulle inte ens klara av att ta ett steg. Jag skulle ligga på sängen och stirra förhandlingsförlamad av sorgen rakt upp på taket och bli så sjuk att jag dör”, säger jag sanningsenligt och försöker att inte få det hela att låta dramatiskt. Lukas grimaserar till och jag fokuserar på den grusiga marken istället.
När en fågel flyger förbi så ler jag svagt och blir sedan stolt över att jag inte upptäckte skuggan först. Sedan inser jag att jag är avslappnad på grund av att Lukas har sin arm om mig, och då är jag inte lika stolt längre.
”Måste vara jobbigt att bry sig om så många”, säger han.
”Inte alls. Jag älskar de av hela mitt hjärta, om det innebär att jag måste stå ut med plågor och hinder för att de ska stanna vid min sida och överleva så välkomnar jag dem och försöker övervinna dem”, svarar jag. ”Din mardröm då?”
”Min mardröm?” frågar han förvånat.
”Din mardröm kan knappast gå ut på att en fågel dör. Någonting hemskt måste ha hänt och det betyder oftast att det är på grund av någon man älskar”, försöker jag.
”Du har på sätt och vis rätt”, säger han.
”På sätt och vis?” undrar jag.
”Ja. Mina drömmar – mardröm eller ej – har en obehaglig tendens att gå och bli riktiga” säger han.
”Vad drömde du om då?” frågar jag samtidigt som en cyklist cyklar förbi oss.
”Jag drömde att jag dödade personen som jag älskar, och konsekvenserna blev katastrofala”, säger han med ett plågat grin. Jag försöker inte ens vidareutveckla det. Det där svaret räcker för mig. Om drömde att jag dödade Dominick skulle jag inte låta honom gå någonstans utan mig på hela dagen. Jag skulle klamra mig fast vid honom i hopp om att han klarar sig fastän det var jag som hade dödat honom i drömmen och ingen annan.
Jag ryser till och något fångar min blick.
”Varför har du handskar? Det är alldeles för varmt idag”, säger jag och tittar chockat på de avklippta handskarna han bär. De täcker nätt och jämt halva fingrarna. De är svarta och slitna. Typiska handskar som killar använder när de använder en BMX.
”Hon tvingande mig att ta på mig dem, och ta cykeln, men den fick punka så jag dumpade den en bit bort från parken”, svarar han. Jag nickar och antar att när han säger ”hon” så menar han sin mamma.
”Men du har ingen cykel nu och ja, det är augusti, tjugoförsta förvisso, men augusti.”
”Du har inte känt på mina fingrar, va?” suckar han. ”De är kallare än is.” Jag lyfter handen och känner på hans fingrar som nästan hänger vid min vänstra axel tillsammans med handen. Han har även en långärmad tröja idag.
Kallare än is.
När jag rör honom känns det som om jag får en gigantisk elstöt. Jag ryser till av kylan och rycker till på grund av elstöten.
Han ser förbryllat på mig och jag ler bara svagt.
”Jag har en tendens att ge folk elstötar, ursäkta”, säger han och ser oroligt på mig.
”Det är lugnt. Det är ju bara en vanlig, mänsklig elstöt”, säger jag leende. Han nickar men leendet är inte lika äkta längre.
”Helt omänskliga är vi ju inte”, säger han och jag undrar vad han menar med det. Jag räknar inte mig själv som mänsklig längre, men om han vet allt om det här med att vara utvald och så, vem är han då? Vad är han? Några vingar har han inte och elementärer utstrålar en viss speciell känsla som han inte utstrålar. Om han vore från häxsläktet så skulle han känna till min faster, de från trollkarlssläktet verkar hålla sig för sig själva så de kan man utesluta på direkten.
”Vad är du för något?” säger jag undrande och förbryllat.
”Det är något du inte vill veta, min kära”, säger han och jag suckar irriterat.
”Du är mysko, och du vet redan att jag är tillsammans med Dominick”, påpekar jag.
”Ja, fast jag är inte död ännu”, skrattar han fastän hans blåtira vid ögat ser ännu värre ut idag än igår och kramar om min axel, ”det betyder att han är någon annanstans, var?”
”Fixar fram några saker jag vill ha”, svarar jag enkelt.
”Information mot information alltså, jag tror jag skippar”, säger han och jag rycker bara på axlarna.


•••

Hoppas ni gillar detta! Kan berätta lite smått att Lukas kommer in lite mer nu, ifall ni ville veta det x3 ♥

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

I could spam hearts to you all day

I L O V E T H I S
♥ ♥ ♥

*virtual hugs and roses and cookies and EVERYTHING ♥*

Ameennn helt bra asså liksom!!!!!!!!

Aw, thank you, guys! ♥
Hoppas kapitlet räcker som tack x) ♥

•••

Kapitel 16 Del 4

Någon knackar mig på axeln och jag vänder mig om.
”Angel, du råkar inte ha sett Laurina? Åh, det är du!” säger Samantha och blinkar förvånat.
”Har någon dött?” frågar Evelina och ser på min klädsel med förvånad blick.
”Ja och nej. Eller, jag vet inte. Men samtidigt ja, de i Kanada du vet?” frågar jag och försöker anpassa mig igen trots att jag kan dö idag.
Lukas och jag gick skilda vägar när han såg några han ”kände” men jag kan fortfarande skymta honom vid parken lutandes mot ett träd och ser hur uttråkad ut som helst. Och när jag fokuserar blicken noggrannare så ser jag att han har en mobil i handen som han knappar på.
Evelina greppar tag om mina handleder.
”Laurina, är det där tatueringar?” frågar hon förbluffat och chockat.
”Typ”, säger jag och rycker sedan tillbaka mina händer. ”Bryr ni er verkligen om mina tatueringar när världens största mord har begåtts?”
”Laurina, dina tatueringar skimrar”, säger Samantha med betoning på sista ordet. ”Just nu är det konstigare än en psykopat som har gått och mördat åttahundrafemtiosju stycken i Ottawa. Du står här bredvid oss och den där personen är någonstans i Kanada”, säger hon. Jag biter hårt ihop käkarna så att jag inte ska börja skrika på dem. Ashley är inte i Kanada, hon är förmodligen någonstans i närheten, eller ute på slagfältet – där jag borde vara.
”Varför tatuerade du dig?” frågar Evelina oroligt.
”Jag hade inget val precis”, mumlar jag frånvarande.
”Inget val?” ekar Samantha. ”Något måste du ha tänkt när du satte dig i den där tatuerarstolen!” snäser hon. Jag ser mörkt på henne.
”Jag har inte satt mig i en enda fördömd tatuerarstol, jag har inte ens varit i en tatuerarsalong!” tillägger jag fräsande och rättar sedan till axelväskans rem som envisas med att åka ner hela tiden. Jag går med raska steg därifrån och in i skolbyggnaden.
Jag hör hur Samantha och Evelina börjar mumla förvånat bakom mig men jag har verkligen inte tid för dem idag. Jag har viktigare saker att göra, viktigare saker att tänka på. För första gången inser jag vad det innebär att vara utvald. Man har helt enkelt inte tid med att låtsas vara vanlig. Jag har ett krig att planera, och jag måste komma på något genialiskt drag som gör att tar hem segern. Vi har inte råd att förlora, jag har inte råd att förlora ifall jag vill hålla mina närmaste vid liv.
”Laurina”, hörs en manlig röst bakom mig. Jag vänder mig om och ser skolans vaktmästare Karl stå bakom mig i sin vanliga vaktmästarklädsel som består av en svag blåfärgad dräkt med stora fickor där han har sina gigantiska nyckelknippor.
”Ja?” undrar jag misstänksamt och gör mig stridsförberedd. Det är väldigt få som har hört honom tala. Vissa tror att han är stum. Karl är en man på ungefär fyrtiofem år och med gänglig kroppsbyggnad. Hans hår är grått och hela han utstrålar misstänksamhet. Han tar ett steg mot mig och tar inte skydd av skuggorna längre.
”Det finns ingen lärare här idag”, säger han lågt. Jag ställer mig rak i ryggen och höjer undrande på ögonbrynet. ”Inga riktiga lärare. De flesta ser ut som de riktiga och beter sig som dem, men du kommer ändå upptäcka att det inte är de, så småningom.”
”Vad pratar du om?” frågar jag.
”Skenat bedrar, kära barn. De är illusioner, kopior av deras skapare, utan kroppar, man kan inte röra vid dem.”
”Karl, mår du bra?” frågar jag oroligt. Hans gråa ögon granskar mig innan han sedan skakar på huvudet.
”Jag har inte mått bra sedan jag var elva”, säger han dystert.
”Vad hände då?” frågar jag och tillåter mig själv slappna av något. Hans ögon möter mina och ser in i min själ.
Jag ser bilder flimra förbi. En pojke som ramlar nerför ett stup medan en annan pojke som gråtande och halkande skyndar efter. Och sedan ett lila, bländande sken runt dem. Fåglarna lyfter från träden i skogen och kraxar innan det blir helt dödstyst. Kvar ligger en pojke och blod rinner ner från näsan och torkade blodfärgade tårar syns på hans rosiga kinder. Det var pojken som skyndade efter den andra som föll nerför stupet. Den döda pojkens kropp syns inte till.
”Jag förlorade mina Element den dagen. Elementen lämnade mig när jag försökte återuppliva min storebror”, viskar Karl lågt men ändå så ekar det kusligt. Jag stelnar till. Jag lyckas klämma fram ett nervöst och spelat skratt.
”Vad pratar du om?” undrar jag och ser på honom som om han vore galen.
”Om du ska spela, Laurina, så kan du inte använda Ande”, säger han och nickar mot min arm. Det lila skimrar starkare än förut och jag vet att det inte bara beror på dunkelt på den här våningen. Det finns inte ett enda fönster här och skuggorna verkar ha ett eget liv. Men nu börjar jag inse vad han menar. Han säger att han själv hade kontakt med Elementen och att våra lärare är borta och… Det är för mycket för att jag ska kunna förstå och undvika att bli galen. Jag måste använda Ande för att inte bli galen.
”Om jag inte använder Ande förlorar jag förståndet”, viskar jag lågt och ser ner på stengolvet.
”Men vet du om att du även kan förlora förståndet om du använder för mycket av den elementära magin, vilken magi som helst?” frågar han allvarligt. Jag nickar men känner ändå hur jag bleknar.
”Jag har haft mina aningar”, säger jag. ”Att ha sådana krafter har också sitt pris. Allt har sitt pris”, säger jag.
”Jag varnar dig”, säger han, ”förlora inte dina krafter, det känns som att förlora sin själ och betrakta världen från någon annans kropp.”
”Uppfattat”, nickar jag.
”Du tar mig inte på allvar”, säger han besviket. Hur skulle jag kunna göra det? Jag är utvald, jag tror inte ens Elementen kan lämna mig.
”Jag är förvirrad över att våra lärare inte är här idag, du får ursäkta”, ljuger jag.
”Du kanske har listat ut var de är?” frågar han och skuggan av ett leende drar förbi över hans läppar.
”Tyvärr inte”, medger jag missnöjd över mig själv.
”I kriget.”
Han får min värld att rasa. Inte kan väl våra lärare vara med i ett krig som jag senare kommer delta i? Eller? Det skulle vara alldeles för konstigt, och det säger mycket med tanke på vad jag har varit med om – kommer vara med om. Jag har haft några lärare i tio år, det är något man inte kan bortse från. Om de tillhörde den överjordiska världen skulle jag veta om det, det är jag säker på. Men ändå så tvivlar jag på logiken i det argumentet. Att känna de räcker inte. Jag kände Dominick jättelänge men fick ändå aldrig reda på att han var min skyddsängel förrän en månad sedan – mer eller mindre. Och på den här skolan verkar det nästan vara ett krav att vara ung, så vi får in nya lärare hela tiden.
”Ursäkta?” kraxar jag fram. Min hals känns plötsligt väldigt torr. Som om jag precis har vaknat upp från att ha varit död i flera århundraden och behöver något att dricka.
Han nickar innan han svarar. ”Alla är ute i kriget just nu, kriget du säkert känner till. Vissa som tyckte att de var tillräckligt starka skapade en illusion eller kopia av sig själv, men inte alla, så ni kommer ha flera håltimmar idag. Amara vägrade så ni kommer ha en vikarie på idrotten idag. Klockan ringer in om”, säger han och avbryter sig för att se på sitt armbandsur, ”två minuter, mer eller mindre, då kan du träffa vikarien”, säger han. Jag nickar förvirrat.
”Jag ska bege mig tillbaka till mitt jobb, om du tillåter?” undrar han allvarligt. Jag nickar igen men kommer sedan på något.
”Är du fullblodig elementär?”
Han ser förvånat på mig innan han svarar. ”Jag vet inte. Jag blev adopterad när jag förlorade min bror, jag hade ingen annan familj utöver honom”, lyder hans svar. Jag nickar igen, sorgset den här gången.
”Jag är ledsen”, säger jag.
”Det betyder mycket”, svarar han och ler lite osäkert som om det är första gången han gör det på väldigt länge. Han vänder mig ryggen till och försvinner in i skuggorna igen. Skuggorna verkar följa honom och de som blir kvar i korridoren tillsammans med mig är vanliga och stillsamma, inte alls lika levande och skrämmande som när han var här. Den levande närvaron försvinner och jag vet inte vem Karl egentligen är. Jag tror att han är så mycket mer än han kan tro, än han vågar tro.
Jag styr mina steg mot idrottssalen och när jag står i det bruna omklädningsrummet så ringer det in. Perfekt tajmning.

•••

Hoppas ni gillar detta! ♥ I love you guys, måste bara säga det ^^

AMEN OMG SÅÅÅÅ HIMLA BRAVIS OlskjrunfpalelMjkeldmdjdnciG

/MÄRK DE STOOOORA BOKSTÄVERNA!/

YEEEY!

Förlåt för mina sena ugglesvar and everything, but I had ballet today and was with my cousins yesterday and...

Åter till DEK. I love this so much. There are no WORDS for how much I love this.
Kom igen. Seriously. Poor little Karl och allt.
♥♥♥
*virtual cookies and roses and hugs and Sherlock and EVERYTHING ♥*

Tack så mycket! ♥ Okej, jag har slutat lägga upp kapitel nästan varje dag, men en någorlunda bra uppdatering måste det ändå vara x) ^^

•••

Kapitel 17


”Ja, hej och välkomna till dagens lektion”, säger tjejen och kan max vara något år äldre än mig. Vi sitter på bänken och väntar på informationen om dagens lektion. Några försenade killar kommer in och visslar när de ser henne.
”Jag heter Eleanor och är nitton år”, börjar hon och avbryter sig sedan för att sätta upp sitt blonda hår i en tofs. Hon ser bistert på oss som om hon önskar att hon var någon annanstans. Hon granskar alla och ser äcklat på killarna som ser hungrigt och girigt på hennes kropp. När hennes blick faller på mig så lyser hon upp och verkar bli glad över att vara här trots allt.
”Jag är dotter till Amara och fick därmed uppgiften att hålla i er lektion idag då hon är borta i ett jätteviktigt ärende”, säger hon leende och hennes olikfärgade ögon släpper inte mig med blicken i en sekund.
Ett ljust, blått, inbjudande öga och ett brunt som är hårt som sten. Det kunde lika gärna ha varit två olika personligheter. Två omöjliga kombinationer som blir verklighet.
Adrian – som sitter bredvid mig – grimaserar och verkar ångra sig för att han visslade likt många andra killar. Han ser att jag granskar honom och ler charmerande emot mig.
”Upptagen”, säger jag och vänder blicken mot Eleanor som har börjat tala om dagens lektion – basket. Hon tar noga och snabbt reglerna och för en gångs skull har vi en vikarie som kan sin sak, fast det blir väl så om man har Amara som mamma.
”Är du säker?” säger Adrian smått roat och ser på mig med lekfull blick. Jag vill inte veta vad han tänker på just nu. En till kille kommer in innan jag hinner svara och närmar sig mig och väntar på att Adrian ska flytta på sig.
Adrian lägger armen om mig och ser stolt upp mot killen.
”Tyvärr, hon är min”, säger Adrian.
”Nej. Hon är upptagen”, svarar Lukas, medveten om alla blickar som är riktade mot oss. Eleanor har tystnat. ”Och hon är inte upptagen av dig. Flytta på dig.”
”Ska du tvinga mig? Och jo, hon är upptagen av mig”, svarar Adrian och låter lite trög på grund av den sista meningen.
”Är jag så fan heller”, säger jag och försöker få bort hans arm utan att göra honom illa.
”Nej”, säger Lukas hårt. ”Flytta dig innan jag måste göra dig illa.” Han verkar tänka i samma banor som mig. Adrian tvekar ett ögonblick men flyttar sig sedan ändå. Något hårt och farligt finns i Lukas blick men det försvinner i samma ögonblick som han sätter sig bredvid mig.
”Fortsätt gärna. Eleanor, var det, va?” flinar Lukas när han ser Eleanors förskräckta min.
”Du ska inte vara här”, säger hon hårt och verkar hämta sig.
”Senaste nyheten; jag går på den här skolan nu”, svarar han och ser argt på henne.
”Det är min lektion, så våga inte gör något”, säger hon och genomborrar honom med blicken. Han nickar och leendet är tillbaka.
”Låt oss säga så den här gången”, svarar han obekymrat.
”Okej. Uppvärmning: ta en basketboll och skjut några mål”, säger hon. Hon trampar rastlöst på stället med sina Nike skor. Hon är klädd i helt vitt, vita skor, korta, vita träningsbyxor och ett vitt träningslinne. De flesta reser sig med en suck men börjar ändå gå mot bollförrådet.
”Jag hämtar en boll till dig också”, säger Lukas och reser sig utan ens vänta på ett svar från mig. Jag tittar ner i golvet och när en skugga kommer närmare mig lyfter jag på blicken.
”Vad var det där om?” undrar Angel. Jag rycker på axlarna.
”Han bad ju om en ny start, det kanske innebär att skydda mig mot sådana idioter som Adrian som tror att de kan få alla tjejer med hjälp av ett snyggt utseende?” frågar jag och vänder sedan blicken mot Patrick som ser ut som en jätte när jag sitter på bänken.
”Var är Dominick?” frågar jag för som jag minns det så skulle han komma till skolan tillsammans med mig.
”Om han ska fixa vapen så att det räcker kommer det ta en stund”, svarar Patrick med ett litet leende. ”Han kommer vid lunch, sedan är det min tur att hämta det jag vill. Tycker du att en pansarvagn är överdrivet?” undrar han allvarligt.
”Ja”, säger jag innan jag hinner tänka. Det här ett krig inte ett litet bråk. I krig finns pansarvagnar, det är inte överdrivet.
”Bra”, säger Patrick gillande, ”det är ett överdrivet krig, och då behöver man överdriva saker, vi hann ju trots allt inte ens förbereda oss.” Han tar tag i Angels hand och kysser den lätt innan han drar med henne mot bollförrådet för att hämta en basketboll åt dem var. Jag tittar åter igen ilsket ner i golvet när ännu en skugga kommer närmare. Jag ler och tittar upp i hopp om att det är Lukas.
Mitt leende stelnar till för en sekund innan mina skådespelartalanger tar över och ett falskt leende pryder mina läppar.
Samantha och Evelina sätter sig bredvid mig och jag måste flytta på mig åt vänster så att de kan sätta sig på vardera sidan av mig.
”Känner du Lukas?” undrar Samantha nyfiket.
”Han är supersnygg”, ler Evelina drömmande. Jag har lust att spy. Tack och lov så har jag alltid varit olik dem. Jag har aldrig varit lik dem trots att vi har varit bästa vänner sedan dagis – och det får mig att lättat andas ut.
”Känner är väl att överdriva”, säger jag obekymrat.
”Men du känner väl honom bättre än någon annan i klassen?” frågar Evelina nyfiket.
”Ja”, svarar jag ärligt samtidigt som Lukas kommer emot mig. Jag börjar stråla och le stort mot honom.
”Lägg ett gott ord om oss”, säger Samantha innan båda reser sig och går mot bollförrådet de med.
”Vad var det där om? De rodnade så att de blev illröda när de gick förbi mig. Sade du något om mig?” frågar Lukas med lekfull blick och kastar en av basketbollarna till mig. Jag fångar vant den. Jag spelade basket i fyra år innan jag lade av.
”De är kära i dig, tror jag, man kan inte se skillnaden om de bara är smått kära eller obotligt kära”, säger jag och reser mig upp. Jag studsar basketbollen tre gånger innan jag skjuter den mot det närmaste korg. Ett perfekt mål. En utmärkt swish.
”Jag räknar det där som ett gott ord”, säger jag snabbt innan jag hämtar bollen och fortsätter att skjuta mål i samma korg, lika lätt som nyss.
”Menar du allvar?” frågar han och skjuter bollen med van hand.
”Jag är allvarlig, dödligt allvarlig idag, men jag har ingen aning om hur de tänker och känner”, säger jag medan salen börjar fyllas av ljudet av basketbollar som studsas tillsammans med snabba steg. Ett behagligt skratt kommer ur honom.
”De gör mig faktiskt spyfärdig, men de är ändå mina vänner”, säger jag och stannar upp för att se på honom. Jag ser Samantha och Evelina komma in i salen igen och börjar skjuta medelmåttiga mål på den närmaste basketkorgen.
Lukas rörelser är smidiga. Han skjuter bollen, gör ett perfekt mål om och om igen, tar några steg fram för att ta bollen, backar tillbaka och skjuter igen. Med jämna mellanrum så tar han ett steg bakåt så att avståndet mellan honom och korgen ökar. Hela hans kropp är på spänn samtidigt som den verkar avkopplad för första gången sedan vi möttes.
När han kastar nästa skott tar jag upp min basketboll igen och kastar den så att båda våra bollar kolliderar och ingen av dem gör mål. Fast jag träffade ändå mitt mål. Jag ville bara reta Lukas lite.
Jag höjer händerna när bollen kommer farandes tillbaka mot mig efter kollisionen med Lukas basketboll.
En rynka träder fram mellan hans ögonbryn men försvinner lika snabbt när han ser att jag tar emot min egen boll och ler mot honom.
”Bra precision och tajmning”, ler han.
”Snarare bra magkänsla”, medger jag leende.
”Okej, sätt er!” ropar Eleanor och visslar högt med en visselpipa. Jag går tillbaka till bänkarna och sätter mig längst ut så att jag är närmast dörren på min högra sida, fastän det är en bit till dörren. Jag ser Adrian sätta sig så långt bort som möjligt från mig, och Lukas sätter sig lojt på min vänstra sida.
”Okej, kan någon först berätta vart Dominick är?” frågar hon och ser upp från klasslistan hon håller i handen. ”Det står att ni ska vara trettioen stycken i klassen och nu är ni trettio.”
”Hos tandläkaren”, ljuger jag och använder den klassiska lögnen, ”han kommer efter lunch.”
Hon nickar och börjar sedan dela in lagen. ”Adrian blå, Stella röd, Evelyn blå, Klaus röd, Molly blå, Evelina röd, Linnéa blå, Samantha röd, John blå, Troy röd, Caroline röd, James blå, Alissa röd, Gustav röd, Patrick blå, Bonnie blå, Nikolaj röd, Sirena röd, Tom blå, Ian, Matthew, ni två också, Sophie röd, Hedvig blå, Johanna blå, Nicki röd, Amanda blå, Stefan röd, Angel blå och… fan”, tillägger hon lågt. ”Laurina och Lukas röda”, säger hon lågt och verkar ilsken på sig själv. Vi reser oss och de som tillhör blåa laget går åt höger och vi som är röda går till vänstra planhalvan.
”Undrar varför hon svor när hon delade in oss?” frågar jag lågt och tar emot det röda bandet Stella ger. Jag ler mot henne och hon ler tillbaka medan hon delar ut band och samtidigt drar undan sitt raka, röda hår så att det inte irriterar henne.
”Hon gillar dig, hatar mig, ganska enkelt enligt mig”, svarar Lukas och ger Stella ett självsäkert leende. Stella som aldrig brukar rodna gör det faktiskt och det är först nu som jag inser att Lukas inte ler ärligt och öppet mot någon annan än mig.
”Vilket släkte du än tillhör verkar det göra de flesta tjejer knäsvaga”, säger jag lågt och retsamt till honom. Han skrattar igen och jag märker att jag faktiskt gillar hans skratt. Det är gulligt men ändå kraftigt samtidigt som det känns som hemma. Och beskyddande.
”Jag har fyra olika sorters blod”, säger han. Jag ser storögt på honom.
”Fyra?” stammar jag fram.
”Du är allt bra gullig du”, skrattar han och slår sedan lätt och retsamt till min tofs. Jag blänger på honom i någon sekund på skoj innan jag lätt boxar till hans över arm och skrattar med honom.
”Men är du seriös, fyra olika sorters blod? Vad är du för hybrid?” undrar jag nyfiket och fascinerat. Mest fascinerat.
”Ulv, trollkarl, häxa och sedan så har vi änglablod från min pappas sida”, ler han. ”Fast jag måste säga att även om jag har änglablod så varken känner jag mig som än ängel eller ser ur som en.”
”Nej, det stämmer”, håller jag med. Jag känner två händer på min ena axel och en på den andra från ingenstans, händerna hindrar Lukas och mig att fortsätta vår konversation.
Jag vänder mig irriterat om.
”Vi hamnade i samma lag”, ler Nicki. Nicki och Samantha är tvillingar men kunde lika gärna vara vanliga syskon då de inte liknar varandra. De andra två händerna tillhör Evelina och Samantha.
”Ja”, ler jag mot dem och ler första gången varmt mot dem sedan sommarlovet började.
”Okej! Kom igen nu! Uppkast!” ropar Eleanor så att hennes röst hörs över hela salen.
Troy som är näst längst i vårt lag går fram för att ta uppkastet medan John som är van att spela basket tar det för det blå laget. De mäter varandra med blicken och när Eleanor visslar högt och hårt med visselpipan och kastar upp basket bollen är det Troy som med nöd och näppe lyckas träffa bollen och kasta den bakåt.
Bollen flyger mot Stella men Lukas är snabbt där och fångar den istället. Lukas dribblar lätt förbi Johanna och Andrew som är riktigt duktiga på basket. Han skjuter bollen när han är ungefär vid halva plan.
Flera suckar argt och irriterat medan andra muttrar lågt för sig själv som ”Macho idiot som ska styla”, ”Varför gör han så där för?”, ”Nu blir det blåas boll”, men alla kommentarer tystnar när bollen lätt gör ett perfekt mål.
Eleanor visslar snabbt med visselpipan. ”Planhalva. Blå boll”, så att det inte uppstår några problem.
Eftersom att Lukas redan står vid linjen som visar var planhalvan går så tar han enkelt ett steg bakåt.
Angel tar bollen och tittar flinande på mig. Jag flinar tillbaka och det känns som när vi var yngre och spelade basket mot varandra. Hon passar den till Patrick som passar tillbaka till henne så att de kan börja. Hon studsar snabbt bollen och riktar sedan skickligt in stegen mot basketkorgen bakom mig.
När hon närmar sig mig så hintar hon skickligt men jag är alldeles för van vid hennes rörelser, alldeles för van vid basketen.
Jag följer snabbt efter hennes och tar bollen när hon studsar den och ler lite retsamt.
”Ombytta roller nu”, säger jag då jag ser hennes häpna min och fortsätter med bollen åt motsatta hållet. Jag minns hur det brukade vara Angel som dribblade om mig när vi spelande basket när vi var yngre och mitt intresse hade startat på allvar medan jag fortsätter mot målet. Jag hintar vid de få tillfällen som behövs och dunkar sedan bollen för första gången på två år.
När jag går tillbaka till vår planhalva så slänger Lukas sin arm över mina axlar och skrattar glatt.
”Den där var sjukt! Du var superb! Jag har aldrig sett en tjej dunka så där perfekt!” skrattar han och det är nu jag märker att han har bandagerat båda underarmarna.
”Vad har hänt med armarna?” frågar jag och märker hur orolig jag låter.
”Äh, jag var på taekwondoträningen igår”, säger han leende. ”Du vet, det finns andra tjejer än bara dig som kan spöa skiten ur mig. Du låter väldigt orolig”, tillägger han retsamt för att lätta upp stämningen.
”Det kan bero på att jag är orolig, din idiot”, säger jag och kör lätt in armbågen mellan revbenen på honom och springer mot Linnéa som är den som har bollen – just nu. Jag stannar upp och ser på henne medan hon kommer springandes. I närheten finns Angel och Molly.
”Hon kommer ta Angel”, mumlar jag och närmar mig min syster. Linnéa missar det och försöker passa Angel, men det är jag som tar bollen istället.
Jag hör Linnéa muttra argt om att både Angel och jag inte kan ha svarta idrottskläder och att jag aldrig brukar vara sminkad. Jag ler bara åt det och fokuserar på målet. Jag undviker alla hinder och låter lite av min ilska sippra ut så att jag blir fokuserad på basketen och slipper gå runt med så mycket ilska inom mig – det är inte hälsosamt.
Den här gången dunkar jag inte utan nöjer mig med en ännu perfektare swish än de som jag sköt när vi hade uppvärmning. Jag ser tillfredsställt på hur korgens nät kränger till när bollen kommer igenom.
Matchen fortsätter och jag tappar räkningen på hur många mål jag har gjort, hur många mål jag och Lukas har gjort, jag ser inte vem jag dribblar förbi eller vem jag tar bollen ifrån, bara att jag tar den och gör mål.
Jag låter min ilska ta överhand och spelar på ren insikt utan att skada någon. Jag glider snabbt undan när någon kommer för nära, likt en svala som undviker ett träd medan den flaxar med vingarna och känner luften överallt omkring sig. Svalan trivs med det den gör och det känns naturligt att göra det, liksom för mig när jag skjuter basketbollen och dribblar elegant förbi de andra. Det här är inget spel för mig, det är en känsla som jag har saknat.
Eleanor visslar högt och ljudet skär genom den spända tystnaden. ”Slut! Ni har håltimme fram till matten innan lunch, som jag också kommer att hålla i. Vi ses om två timmar” ropar hon sedan.
Lukas pustar lättat ut och skrattar lätt. ”Tack och lov för det! Jag är helt slut, vad säger du Laurina?” undrar han.
”Vi har inte ens haft vattenpaus ännu”, säger jag förvånat. Han blinkar och verkar försöka avgöra om jag menar allvar.
”Det hade vi. Du valde att fortsätta spela under pausen, och sedan tog du uppkastet.”
”Gjorde jag? Det kanske jag gjorde”, säger jag och rycker på axlarna och börjar le stort medan jag går mot Eleanor. ”Hur många poäng blev det?” undrar jag. Eleanor ger Lukas och mig en spänd blick.
”Jag väntar på dig utanför”, viskar Lukas till mig och försvinner tillsammans med de andra bort mot duscharna och omklädningsrummen.
”Jag vet inte riktigt, Laurina”, säger Eleanor och kliar sig i bakhuvudet, den spända blicken är borta. ”Jag måste erkänna att jag tappade räkningen efter fyrtioåtta. Använde du något Element?” tillägger hon undrande. Jag ser chockat på henne men är noga med att inte visa något. Sedan kommer jag ihåg det och suckar.
”Just det, du är Amaras dotter, ni känner till allt”, säger jag. ”Som svar på din fråga: Nej, jag råkar bara ha basket i blodet.”
”Fast du använder Ande”, påpekar hon. Jag nickar.
”Ja. Om jag slutar använda det kommer jag hamna i chock igen, börja gråta och klandra mig i all evighet, det får jag ta hand om efter striden inte före.” Hon lyfter undrande på ögonbrynet.
”Jag vet inte om min faster lever eller inte, jag kunde ha förvarnat alla om kriget, eller, jag kunde ha berättat som sakerna som har hänt och då skulle min faster ha räknat ut att kriget var nära och samlat ihop en armé. Min mamma försvann igår också”, tillägger jag, ”allt är mitt fel. Så jag kommer bryta ihop om jag inte använder Ande, och då är Ljus sista hopp ute. Någon annan, en mer värdig person, borde ha blivit utvald.”
Hon ler svagt och lägger ena handen över min vänstra axel. ”Alla gör vi misstag som vi klandrar oss för, annars är det inte misstag. Men det är vad vi gör efter de misstagen som räknas. Om vi kurar ihop oss eller om vi sväljer hårt och siktar framåt. Misstag går inte att sona för, men man kan lära sig utav dem”, ler hon varmt.
”Vem är du?” frågar jag. ”För Amaras dotter kan du inte vara, det enda hon gör är att skrika på mig, inte ge mig råd.” Hon skrattar till, ger mig en klapp på axeln innan hon tar tillbaka sin hand.
”Jodå, visst är jag hennes dotter alltid. Jag har till och med hennes efternamn, Eleanor Hontrasta, eftersom att vi inte vet vem min far är”, ler hon och börjar trumma med fingrarna på basketbollen hon håller under armen.
”Jag skulle inte kunna låna den där, eller?” frågar jag och känner endorfinerna i kroppen och hur jag vill se fler perfekta mål, gjorda av mig. Jag vill höra bollen studsa mot marken och sedan känna den när jag tar emot den. Jag vill se bågen den följer när den flyger mot målet.
”Visst, varför inte liksom?” säger hon och räcker mig bollen. ”Ska du stanna här inne och spela?” undrar hon. Jag tar emot bollen och testar studsen. Helt perfekt.
”Nej. Jag ska bort till en basketplan som ligger någon timma härifrån om man går”, säger jag leende. Jag har inte varit på den där basketplanenen som jag älskar sedan i april.
”Vet du hur varmt det är därute?” frågar hon skeptiskt.
”Jag har på känn att det kommer bli sämre väder i takt med att mina endorfiner försvinner”, säger jag bistert.
”Okej… Då kanske du borde skynda dig?” frågar hon och påminner mig om att vi bara har håltimme i två timmar, inte i en evighet – till mig sorg. Jag riktar in mina steg mot utgången medan jag studsar med bollen vid min sida. Jag kliver in i omklädningsrummet, tar mina kläder tillsammans med min väska och går in på toaletten och byter snabbt om medan jag använder Vatten, Luft och Ande som för att ta en osynlig dusch. Jag kastar en snabb blick på spegeln innan jag går ut. Sminket ser precis likadant ut som innan jag hemifrån. Jag sätter upp håret på nytt medan jag går genom omklädningsrummet.
”Jag fattar inte hur hon gjorde det”, säger Linnéa och drar undan en rosa hårslinga från ansiktet. Hon putar undrande med sina mörkt lilafärgade läppar. ”Hon var övernaturligt smidig. Proffsbasketspelare ser klumpiga ut men hon var lika smidig som en orm”, säger hon och ser undrande på Angel. Angel rycker på axlarna till svar.
”Vårt lag vann i alla fall överlägset med Lukas och Laurina”, flinar Caroline och stryker undan en brun hårlock som faller ner över hennes nyckelben. Hon fingrar på sitt diamantörhänge och ler medan deras konversation fortsätter. Angel och hennes ”klunga” brukar sitta kvar i omklädningsrummen fastän de redan är ombytta, så det är inget onormalt som jag inte har lagt märke till tidigare.
Jag går mot dörren, öppnar den, stänger den och går genom korridoren mot utgången. När jag går förbi killarnas omklädningsrum så hör jag rop, prat, skratt och ett eller annat förvånat skrik.
Jag öppnar dörren och stiger ut i förmiddagsvärmen medan jag känner hur min kropp längtar. Jag vill testa min kropp. Se hur mycket den orkar, när den brister, jag vill veta var mina egna gränser går. Jag längtar efter att få göra något nytt eller något som innebär fara, eller något jag älskar. Jag vill spela basket samtidigt som jag vill sätta mig på Dominick ny trimmade motorcykel och se vilken bristningsgräns den har eller om den kan ge farten och faran jag längtar efter. Jag stiger ut och drar in den rena luften mina lungor längtat efter. Trots värme är det bättre än syret som finns i idrottssalen.
”Bra, jag väntade inte särskilt länge”, säger Lukas som står lutad mot väggen med en BlackBerry i handen.
”Hur visste du att jag skulle ta bakvägen?” undrar jag.
”Eftersom att du är lik mig”, flinar han.
”Om du ber snällt kanske jag tar med dig till mitt favoritställe. Ja, efter skogen då, skogen är tyvärr min favorit och den visar jag inte för någon”, ler jag lekfullt. Han ställer sig upprätt och ser flinande på mig.
”Vart ska vi, min kära?” ler han och stoppar ner mobilen i fickan.
”Får jag lov?” frågar jag på skämt och räcker fram handen.
”Ska vi dansa?” skrattar han.
”Japp. Med en basketboll”, säger jag och studsar bollen.
”Nu blev jag nyfiken”, säger han och tar min hand. Hans fingrar är fortfarande kallare än is. Jag ler och håller bollen i ett fast grepp under armen.
Med ett snabbt steg så aktiverar jag Jords vägar och för oss till min favoritbasketplan.
När vi sju sekunder senare är framme så går solen i moln. Basketplanen ligger öde och nu när solen är borta så har allt en grå nyans över sig. Precis som jag älskar det. Jag älskar att spela basket länge, och när det är sådant här väder så känns det som om tiden inte går, som om den har stannat för ens skull.
Det finns inte ett enda hus på en radie av flera kilometer. Basketplanen är omringad av ett stort gallerstaket som går runt hela förutom gluggen på två meter i längd och en meter i bredd. Inga personer syns till och jag tror inte att så många fler än mig känner till stället. Vilken idiot som än byggde basketplanen nära stadsgränsen och i den yttersta delen av staden är verkligen min favoritidiot.
Jag låter väskan falla från axeln och ner mot marken. Lukas låter även sin converseväska i mörkblå falla till asfalten och ser leende på mig.
”Du måste verkligen gilla mig om du har tagit mig hit. Jag kan svära på att Dominick inte har varit här”, säger han och klappar med händerna i en gest att jag ska passa honom. Jag kastar bollen mot honom och går in genom ingången.
”Sant, men jag är fortfarande upptagen av Dominick och jag älskar honom”, ler jag men min röst har en påminnande och varnande ton.
”Har du sett 'The Vampire Diaries'?” undrar han. Jag nickar.
”Självklart, det är en av mina favoritserier”, svarar jag.
”Elena älskar både Damon och Stefan, liksom Katherine gjorde, så varför skulle inte du kunna vara kär i två killar?” frågar han och studsar med bollen innan han skjuter ett mål genom korgen som har ett nät av metall här och inte av det trådliknande materialet vi har på vår skola.
”Men Elena valde, och Katherine, vad ska man säga, hon är Katherine”, säger jag leende och tar emot bollen innan jag själv skjuter ett mål. Jag undviker att direkt svara på frågan medvetet. Det här känns korkat. Lukas och jag har känt varandra i en dag, det är allt, men ändå är det något med honom som känns så bekant. Som om jag hade träffat honom tidigare. Som om han varit min bästa vän i flera år. Jag kan inte rå för att jag känner mig trygg, bekväm och avslappnad i hans närhet. Något med honom får mig att dras till honom, och det är samma sak som säger åt mig att Lukas och jag har mycket mer gemensamt än Evelina, Samantha och jag någonsin har haft trots våra långa år som vänner.
”Så du har redan gjort ditt val?” frågar han leende och tar emot bollen efter en studs mot marken. Han tar några steg bakåt och skjuter. Perfekt. Jag går fram, tar bollen, backar några steg och vänder sedan ryggen till. Inom mig ser jag korgen, avståndet och hur bollen flyger igenom.
Jag kastar den med ena handen. Jag hör hur den sedan studsar mot marken efter ett skramlande ljud.
”Prickade jag?” undrar jag nyfiket och vänder mig om och ser Lukas med bollen i handen.
”Det gjorde du sannerligen, min kära”, säger han leende och skjuter själv bollen. Mål. Han tar den och passar den till mig. Jag tar snabbt och vant emot den och kastar bollen med ett litet hopp. Swish.
”Får jag fråga varför jag nästan blir bländad av lila när jag tittar på dina tatueringar?” undrar Lukas och tar emot bollen med ett snabbt steg.
Jag sneglar ner på mina tatueringar och ser att de lyser starkare än förut.
Jag tar ett djupt andetag och minskar dosen av Ande jag använder.
Tatueringarna lyser svagare men jag blir dystrare och molnen ännu mörkare som genom ett trollslag.
När jag tar ett till andetag, blundar och öppnar ögonen och ser på Lukas blir jag plötsligt väldigt medveten om åtrån i kroppen. Lukas atletiska kropp verkar göra varenda rörelse som han vill. Hans rörelser när han skjuter bollen är nästan för perfekta.
När han gör en dunk så åker lite av den svarta tröjan upp och avslöjar hans hud.
En värme blossar upp inom mig och jag märker att jag vill ha honom, hela honom. Jag vill känna hans kropp under mina fingrar, oavsett hur kall han är. Jag vill kunna pressa mig mot honom utan att tänka på något förutom han och mig.
”Har du lugnat ner dig?” frågar han mig och gör ännu en dunk men hänger kvar lite extra och då ser jag hans magrutor och kan inte låta bli att stirra.
”Försöker han ta kol på mig?” råkar jag säga trots att den meningen endast var menad för mig själv, i tankarna.
Lukas passar mig bollen och ser oroligt på mig.
Jag tar bollen på ren reflex men när jag skjuter blir det bara klumpigt och bollen missar och åker in i det höga gallerstaketet istället.
”Laurina?” Han är genast vid min sida och har händerna vilande på mina armar. Elden inom mig blossar upp så aggressivt att gnistor flyger. Jag vill känna mer än hans fingertoppar mot mina armar. Kylan är borta men handskarna är fortfarande på och hindrar hans händer från att röra min hud som så desperat behöver hans beröring.
Ta av dem. Ta av dem. Ta av dem, jag vill känna din hud mot min, inte några handskar mot mina armar när du gör mig så medveten om att du rör mig. Lukas, du tar död på mig.
”Kan du inte lova mig att undvika kriget idag? Jag tror inte jag kommer kunna skydda dig”, säger han lågt. Jag lägger armarna om hans nacke och fingrar på hans blonda lockar, sväljer hårt.
”Det är ett löfte jag tyvärr inte kommer kunna avge”, säger jag lågt och jag känner hur han spänner sig under min beröring. Ett litet men stolt leende leker på mina läppar men jag vågar inte röra honom mer än så här. Jag är alldeles för feg för att kunna göra det jag vill göra. Jag vill kyssa honom och aldrig släppa taget om honom, jag vill inte låta hans läppar komma undan mina om vi startar en kyss. Jag vill slita av honom tröjan, transferera oss någonstans, någonstans så länge det har en säng och göra saker med honom som jag aldrig tidigare har gjort med någon.
”Snälla. Jag är säker på att du kommer råka illa ut. Mörkers utvalda kommer kanske vara där, och du vet att han kommer göra allt för att döda dig, även om han skulle ha samma känslor som jag har för dig”, säger han lågt.
”Om han var någon som älskade mig så skulle han aldrig skada mig”, säger jag mjukt.
”Det är inte så lätt, Laurina”, säger han bistert och smeker mig lätt över kinden. ”Ljus första utvalda föddes långt innan Mörker ens tänkte på att det kanske kom en dag då en utvald behövdes, men sedan så föddes även Mörkers utvalda i ett enda syfte: Att döda Ljus utvalda i strid.
Så fort det är strid så ska Mörkers utvalda leta upp Ljus utvalda om han vet att Ljus utvalda är där, och sedan döda Ljus utvalda… Laurina, det ligger i hans blod, han kan inget göra”, säger Lukas och låter desperat.
”Vet du hur stark jag är?” frågar jag honom allvarligt.
”För stark för att du egentligen ska kunna överleva med sådana krafter”, svarar han men ser bedjande på mig medan paniken lyser i hans ögon.
”Då dödar jag honom”, säger jag allvarligt och låter armarna falla längs sidan.
”Men tänk”, börjar han och låter händerna falla han med medan de smeker mina nakna armar samtidigt, ”om det skulle vara någon du kände? Någon du kände något för? Som Patrick, du skulle aldrig döda honom dör då vet du att Angel blir förkrossad”, säger han lågt. Jag stelnar till. Jag skulle aldrig döda Patrick, det är något jag vet.
”Men det är inte Patrick”, säger jag lågt och minns vad Oskar sade om tatueringarna. Och så är Patrick är för god för att vara Mörkers utvalda.
”Nej”, säger han instämmande och böjer sig ner mot mig. ”Snälla, döda mig inte för det här”, viskar han innan hans läppar möter mina i början av en underbar kyss.
Jag kysser honom tillbaka och åtrån vaknar till liv igen. Den här gången fingrar jag bara inte på hans hår utan drar igenom det, känner de mjuka lockarna mellan mina fingrar och hur hans kyssar blir allt hetare och hungrigare. Hans läppar glider nerför min hals och fortsätter kyssa mig. Jag stönar till och kan inte låta bli att njuta. Jag drar honom med till gallerstaketet och låter honom kyssa mig medan mina tatueringar skiftar i all färg och en storm blåser upp omkring oss. Jag pressar honom mot staketet och kysser honom hårt. Sedan, på mindre än en sekund, så är det jag som är tryckt mot staketet och inte han. Han lyfter upp mig så att jag har benen runt hans midja och jag känner gallerstaketet mot ryggen och hur det böjer sig lätt när jag pressas mot det.
Jag blundar och känner hans varsamma men ändå underbara läppar glida över min hals. Jag vill ha honom mer än något annat.
Mina händer letar sig långsamt nerför hans tröja och jag känner hur hans ryggmuskler spänns under beröring som om mina händer sände ut elektriska chockar som han kämpade emot men älskade på en och samma gång.
Han kysser mitt nyckelben, och fortsätter sedan upp mot min mun igen. Jag vet inte riktigt var hans händer är men jag känner desperationen i hans rörelser, som om han är rädd att jag kommer dra mig undan vilken sekund som helst.
Det är något jag inte tänker göra.
Jag behöver honom mer än mina lungor behöver syret jag andas, mer än en törstig blomma behöver vatten för att överleva. Jag behöver honom för att bli fullständig. Saknaden inom mig som jag inte visste att jag hade börjar långsamt försvinna medan han är vid mig, rör mig, kysser mig, viskar mitt namn och talar om saker som han skulle vilja göra med mig – jag har lust att ställa upp på varenda en av dem.
Han kysser mig hungrigt igen och mumlar mitt namn tillsammans med ”min kära” om och om igen. Jag fortsätter kyssa honom medan åtrån känns i varenda millimeter av kroppen tillsammans med endorfinerna som får mig att känna mig lycklig. Det enda jag känner är åtrån, inget annat.
Är det mig eller Dominick?
Frågan får mig att stelna till. Jag vet inte hur han gjorde det men han skickade tanken till mig. Hans läppar är vid min hals och han märker inte ens när mina händer försvinner bort från hans kropp.
Vad gör jag? Hur kan jag göra det här mot Dominick!? Varför?! Varför?! VARFÖR?! Dragningen mellan mig och Lukas är inte kärlek, inte för mig.
”Jag älskar dig”, viskar han lågt vid mitt öra. Tårar börjar rinna nerför mina kinder. Jag stelnar till ännu mer och bleknar. Det är bara ord som Dominick får säga till mig, ingen annan. Jag vill inte höra någon annan säga de, och det har jag till och med talat om för Dominick. Jag hatar mig själv just nu. Hur kunde jag låta honom ens kyssa mig? Varför lät jag honom göra det? Jag känner mig patetisk och tom medan vindarna anklagande smeker min hud och jag åter minns Dominick. Luft är hans huvudelement… Han skulle bli lika arg som vinden är just nu. Han skulle tro att jag var otrogen mot honom med flit. Han skulle inte förstå att dragningen mellan mig och Lukas är något jag inte kan göra något åt. Något jag hatar samtidigt som jag älskar det.
Bort, tänker jag lamt, oförmögen att tala högt. Bort, tänker jag igen med mer skärpa och biter ihop käkarna för att inte skrika och börja klösa honom. Jag hatar honom av hela mitt hjärta nu. Jag hatar honom mer än jag någonsin hatat Ashley. Jag hatar honom mer än Viktor då han kidnappade Angel och mig.
Jag. Hatar. Honom.
Bort från mig, rör mig inte, kyss mig inte, bort från mig. Om du älskade mig så skulle du förstå att jag älskar Dominick och låta mig vara lycklig med honom, fortsätter jag tänka, men tankarna är inte riktade till honom. Mina tatueringar börjar lysa i en aggressiv lila-röd nyans. Mina ord, min tanke, är riktade till Elementen, en tyst bön om hjälp.
Lågor slår upp runt omkring mig och Lukas ryggar förskräckt undan och jag faller gråtandes ihop. Jag förstår inte hur jag kunde göra det här mot Dominick som betyder mer än något annat för mig.
”Laurina…” säger Lukas oförstående medan lågorna dansar framför mig i en röd och lila nyans som speglar Eld och Ande som skyddar mig, de skyddar mig trots att jag inte kunde skydda mig själv.
”Åh… Du gjorde inte det här. Det var dem”, väser han lågt och plötsligt försvinner han på grund av Ande och jag har en känsla av att jag inte kommer se honom i skolan mer idag.
”Tack”, viskar jag och hoppas att Ande och Eld hör mig. Jag känner hur de ler och sedan försvinner elden framför mig.
Jag drar upp knäna och sitter lutad mot gallerstaketet medan jag gråter. Jag böjer på nacken så att jag ser de gråa molnen som döljer himlens sanna färg.
”Förlåt”, viskar jag knappt hörbart. Jag vet inte vem jag säger förlåt till, om det är till Elementen för att jag bad om hjälp, eller om det är till Dominick, eller om det är till Lukas för att jag gav honom falska förhoppningar, eller om det är till mig själv, troligtvis är det alla de orsakerna, eller någotdera. Allt eller inget.
En regndroppe träffar mig på kinden och jag blundar medan regnet faller ner mot marken i takt med mina tårar som rinner nerför mina kinder.
Den riktiga stormen har precis börjat.

•••

Vi börjar med: ******* vilket långt kapitel! O.O XD Jag förstår om ni inte orkar läsa det >.<"
Sedan, om ni faktiskt läser det: Hoppas ni gillar/gillade det! ♥
Sist: Förlåt alla Laurnick-shippers... ._.' (författare är onda, det hoppas jag att ni förstår ^^' )
I love you all ♥