Det 57:e Mugglisspelet!

SuperBra!!! ;3

MEEER!!

Nytt kapitel imorgon. ^^
-
Mitt internet fungerade inte när jag skulle posta kapitlet så det blir någon gång under fredagskvällen istället.

Joho!!

Kapitel två: Dag två

Atlanten vandrade dystert omkring bland de hala och vassa klippväggarna. Halsen var torr som en öken under de långa, frustrerande timmarna han gått här uppe utan att varken stanna eller sova. Det enda han ville just nu var att komma så långt från varenda levande varelse som fanns. Han rättade till ryggsäcken som han hade "lånat" från en sovande spelare. Innehållet var en tvålitersvattenflaska med vatten - vatten från en rinnande källa som han senare hade renat med jod, en ficklampa, en sovsäck, några bitar torkad frukt och en spegel. Han stönade irriterat av smärtan från fötterna men bet ihop. Snart, intalade han sig själv. Snart kan jag vila, Inte nu, men sen.

Skorna sjönk ner i sanden och lämnade sina avtryck. Molly Evans hoppades bara på att vinden skulle sopa bort dem senare. Jackan var knuten runt midjan och hon torkade bort svetten ur pannan. Det var brännande hett där hon gick och vattnet i närheten var salt. Väldigt salt.
Hon tittade bort mot palmernas svalkande skydd. Kanske fanns det någon frukt eller källa därinne, tanken var absurd men det var det enda hopp hon hade kvar när hon lät tungan åka över de sprucka läpparna. Hon gick med långsamma steg upp mot grönskan när ett vasst tryck mot halsen stoppade henne.
"Ge mig en anledning till varför jag inte ska döda dig", viskade Zendaya.
"För", andades Molly Evans desperat, kände hur hennes liv hängde i en skör tråd. "du är inte en sådan person" Knivbladet strök sig upp mot hennes hals och skar henne svagt vid käkbenet innan det återvände till sin gamla plats.
"Vågar du slå vad?"
Molly Evans blick åkte tvärs över området, hon tänkte. "Jag antar att ditt distrikt skriker av sig halsen just nu, väntar på att du ska skära halsen av mig", viskade Molly Evans med en röst full av arrogans.
Zendaya vände på henne och grep tag om hennes haka. Sedan begravde hon kniven i Molly Evans arm. Molly Evans flämtade av smärta och hennes ben gav vika. Zendaya slog ner henne till marken och lutade sig över henne. "Då gör vi väl dem till lags." Hon drog ut kniven ur flickans arm innan hon ens hann reagera. Zendaya höjde den för att få in dödsstöten men något i Molly Evans blick fick henne att hejda sig. Hon stoppade tillbaka kniven i bältet.
"Vänta lite ... jag känner igen dig.", mumlade Zendaya. "Är du en fyra?"
"V-Va?"
"Är du en fyra?", upprepade hon, högre den här gången.
"Ja"
"Då kan du göra perfekta knopar, det behöver jag. Mina går sönder hela tiden och med den här kniven och min kondition får jag knappast tag i något djur. Du skulle kunna hjälpa mig med det", tillade hon när hon såg Molly Evans förvirrade min.
"Ha", utbrast Molly Evans. "Nyss tänkte du döda mig och nu vill du ha mig till lärare? För lite kanin?"
"Visa lite tacksamhet för att jag inte slaktar dig istället, va?"
"Och du dödar mig inte?"
Zendaya lade handen över hjärtat. "Jag lovar" Hon drog upp Molly Evans. "Kom nu, vi måste fixa din arm"
"Va?"
"Vill du leva eller inte?"
Molly Evans nickade stelt och med en stark arm lade Zendaya sin arm runt hennes midja. De gick upp mot djungeln.

glina2 pulsade i snön åter igen den här dagen. Jackan skyddade mot blåsten men den nakna huden i ansiktet var rödflammig och kall. De blåa läpparna kändes bortdomnade och med varje steg kändes det som om tårna var förfrusna, fingrarna också för den delen. Kanske, tänkte hon hoppfullt. Kanske är det bäst att gå tillbaka till skogen. Och det var precis vad hon gjorde.

Caty Delacour och bullen289 patrullerade runt ymnighetshornet medan Selma... och Hermione. Granger roade sig med lite jakt runt om i miljöerna. Det var lite svårare nu, det kände sig Caty Delacour att hon var tvungen att erkänna. Fyra stycken miljöer istället för en. Det bästa vore om alla fyra splittrade upp och letade igenom varsin miljö, men det hade också sin nackdel. Då var det fritt att komma och gå bland ymnighethornets smaskiga små hjälpmedel, som mat, vapen, medicin och annat smått och gott.
Och kanske hade hon rätt i det där för inte så långt borta, dold i ett av de höga träden vid utkanten av skogen satt AlexZz och spanade på de två gestalterna som gick runt den lilla ... "skattkistan". AlexZz lutade huvudet uttråkat mot trädstammen. De bytte ut varandra, gick i ... pass. Plötsligt smög ett försmädligt leende över hans ansikte. Han var tvungen att komma på gruppens svaga punkter. Leendet försvann. Men hur?

Tarpeia skrek av smärta när Hermione. Granger, som var mycket, mycket starkare och längre än henne, lyfte upp henne i håret. Selma... rotade igenom hennes väska ett tag innan hon tömde ut innehållet på marken och trampade på det. "Ops", sade hon.
De båda karriäristerna skrattade uppmuntrande när Tarpeia började sparka med benen.
"Vad ska vi göra med henne?" Selma... lade huvudet på sne och låtsades syna den skrikande flickan. "Hon gör mycket oljud, kanske vi kan få ett stopp på det? Jag tror inte hon behöver sin tunga ändå"
Selma... drog upp en kniv från jackans innerfickor när en oväntad spark från Tarpeia fick henne att tappa balansen. Hon slog bakhuvudet i en sten. Med en svordom slängde Hermione. Granger ifrån sig flickan in i en tall. Sedan sjönk hon snabbt ner till sin distriktskamrat. Hon slog hennes kinder i ett försök att väcka henne.
"Selma...", frågade hon kvävt. "Är du där? Selma...?"
Flickan slog upp ögonen och höjde lite på huvudet. Stenen under henne var dränkt i blod.
"Jag mår bra. Bara en liten skråma", viskade hon strävt.
"Tack och lov, jag trod- Selma..., Selma...?!"
Selma...s huvud föll åt sidan och ett kanonskott ljöd över deras huvuden. Hermione. Granger började fruktlöst skaka hennes kompis kropp.
"Din idiot!", skrek hon hest. "Vakna!" Hon skakade hennes kropp och svor. Skakade hennes kropp och tittade in i ögonen som inte tittade tillbaka mot henne. Sedan helst plötsligt, släppte hon taget om kroppen och tittade bort mot stället där hon hade slängt Tarpeia, flickan som hade dödat Selma..., men ... hon var borta. Hermione. Granger bröt ihop över den döda flickan.

Tarpeia sprang utan att ens hämta andan genom den mörka skogen. Hon försökte ignorera den bultande smärtan som pulserade genom det högra benet när hon hoppade över en smal bäck. Men hon hann inte långt förrän hon sprang in i en annan kropp. Tarpeia vred sig i plågor när benet träffade marken först. Hon stönade. Sedan tittade hon upp i Klara Weasleys sårade ansikte.
Klara Weasley höjde på handen som försvann bakom ryggen.
"Vänta! Jag ska inte skada dig ..." Tarpeia ignorerade henne och sprang in mellan trädens skyddande mörker.
"... smärtsamt", muttrade Klara Weasley och släppte tillbaka pilarna i kogret.

".. döda dem!?", utbrast Eileen Prince chockerat. Hon tittade ner på kniven som Jen93 hade gett henne. "Aldrig i livet"
"Du har snart inget liv ändå.", muttrade Jen93 lågt.
"Vad sade du? Ta om det där igen"
"Vad ska du göra ifall du träffar på någon då?", undrade Jen93 irriterat. "Slänga den i skogen? Be om ditt liv?"
"Hey, bra idé" Eileen Prince snurrade runt på stället och kastade iväg kniven. Jen93 kastade sig fram mot henne och skulle precis börja gorma åt henne när en chockerad andning tystade henne. De tittade bort mot mörkret där kniven hade försvunnit. Jen93 drog med sig Eileen Prince, som grimaserade.
De gick ett par meter in i mörkret tills en orörlig kropp träffade deras skospetsar. De utväxlade en snabb blick mellan varandra.
"Vi borde sticka, om det finns några i närheten .."
"Jag tror inte att det var någon annan, Eileen." Hon böjde sig ner till kroppen och lät handen glida över hennes nacke.
"Vem annars? Jag kan inte ha gjort det, det är ... nej, jag gjorde det inte."
"Jag är ledsen för att förstöra ditt liv ännu mer men ..." Jen93 reste på sig. I handen höll hon i den bekanta kniven. Kniven hon hade kastat.
"Vem", kraxade Eileen Prince. Hon hostade till. "Vem är det?"
Båda böjde sig ner och Jen93 rullade över kroppen på rygg. De stirrade på det bleka ansiktet, ögonen som fortfarande hade glimten av chock i sig. Det var glina2.

Den natten syntes två ansikten på himlen: Selma... och glina2.
---
Får ursäkta ifall ni tyckte att kapitel var för långt att läsa. Försöker skriva in några som inte har blivit inskriva än, men jag är inte riktigt klar med det projektet än, haha.
Och förresten, får beklaga ifall det är dåligt skrivet.

Jätte, jätte, JÄTTE BRA! ♥ Hmm... Blodigt hjärta. ♥

SÅ HIMLA BRA!!!♥

Ååååååh, ÄLSKAR detta kapitel! Du förtjänar min tumme idag ♥

YAAAAY!!♥ Jag överlevde, och Förretsen: Tack Zendaya! ♥♥ För mercyn ♥

Tråkigt att ni dog glina2 och Selma...!

Jag dödade.. omg. :o
SUPER!

Bra!

Suveränt