Don't wanna loose you!

Kapitel 29


Väl framme vid dammen drack jag girigt utav det kalla vattnet och struntade i att rena det eller titta runtom mig efter fara. Sedan fyllde jag den stora vattenflaskan med vatten och stoppade ner joden. Jag drog av mig de fuktiga skorna och strumporna för att sedan doppa fötterna i den svala dammen. Jag suckade och tittade upp mot himlen, på stjärnorna, om det nu var riktiga stjärnor. För första gången tog jag en ordentlig titt på arenan. Alla de höga, gummiträden växte upp till skyn, marken under träden var inte gräsklädd, utan mer sandliknande. Den enda platsen som hade rikligt med gräs var runtom dammen, här växte det nästan ända upp till knäna och vem vet vad det fanns för saker gömda i närheten. Jag hade verkligen inte tänkt på det innan, men nästan hela arenan, så långt ögat nådde, var beklädd med sanddynor. Där träden stod, sand, vid ymnighetshornet, sand. Den täta skogen kan vara ett förhinder att ta sig smidigt igenom om man skulle vara jagad.Till synes verkade det heller inte finnas några buskar eller träd med ätbara växter, bär eller frukt.

När jag vilat ett tag ställde jag mig upp och kände plötsligt en brännande känsla i halsen som nästan kvävde mig. Jag satte mig ner på huk vid vattenhålet och försökte hosta för att få ut det som kvävde mig, men inget. Istället drack jag utav vattnet, men det hjälpte inte så mycket utan började bränna ännu mer i hela strupen. Jag vände uppochner på väskan efter något att äta som skulle förhindra brännan. Ur sakerna plockade jag upp ett av äpplena och åt det snabbt och sög i mig utav fruktsaften. Efter några äpplen lugnade det ner sig, men en liten smärta dröjde sig kvar. Försiktigt tog jag djupa andetag och rynkade på näsan när jag svalde.


Jag tog fram ännu ett äpple ur den nyorganiserade väskan och ställde mig upp. Fötterna var svala och skorna mer torra likaså strumporna. Halsen kändes bättre och det brände mycket mindre. Jag gick till ymnighetshornet för att leta efter användbara grejer nu när karriäristerna var borta. Det tog längre tid att gå dit än vad jag hade trott, men tillslut kom jag fram. De hade inte sorterat upp någonting utan bara tagit med sig de viktigaste och lämnat resten kvar. Antingen skulle de komma tillbaka inom kort eller trodde de inte att folk skulle våga ta sig hit. Kanske bådadera. Jag sparkade till en liten, lätthanterlig yxa och gick mot maten. De hade tagit det bästa utav det, men det fanns kvar en hel del. Glad över fynden öppnade jag väskan och lade i ytterligare en påse färska äpplen, ännu en vattenflaska, mer torkat kött, den smidiga yxan- som jag hängde vid skinnskärpet som höll byxorna uppe. Jag satt och tvekade ett tag om huruvida jag skulle ta med mig nätet som låg framför mig eller inte. Efter en stund slängde jag in den i väskan tillsammans med de andra nödvändiga sakerna. Jag satte mig ner en stund och letade efter i förbandslådan om det fanns nåt hjälpande mot brännan, men inte så mycket. Jag tänkte över vad som kan ha orsakat det, men kom inte på något. När jag tänkte närmare på saken, när jag drack mer utav vattnet då hade det bara bränt ännu mer. Jag tog upp ena vattenflaskan som var fylld med vatten och tog en liten klunk. I början kände jag ingenting, men lite senare kände jag att det brände lite mer än innan. Jag kom fram till att det måste ha varit vattnet, men sparade den fyllda vattenflaskan ändå.



"Men lilla vän! Vad gör du här ute i mörkret?" Ett hysteriskt skrik.
"Snälla", hon svalde. "Snälla, jag gör vad som helst." Tårarna rann nerför de smutsiga, blanka kinderna.
"Jaså! Vad kan du erbjuda oss?" Henrietta gick fram till flickan som tvåan höll i, hans ögon lyste av förakt.
"Vad som helst." Snyftade hon.
"Mm," den kvinnliga tributen från ettan log njutbart av rädslan flickan utstrålade.
"Ja, vi har ju inte nån direkt nytta av dig, så..." Henrietta höll den vassa kniven i vänsterhanden och vägde den lätt i handen innan hon gick rakt mot den lilla, försvarslösa flickan. Innan hon utdelade det dödandet hugget möttes blickarna snabbt och sedan stack hon in kniven i den skära kroppen mitt mellan revbenen, gjorde ett snitt och drog ut den. En kanon och sedan tystnad.
"Äntligen! Vad gnällig man kan vara! 'Åh, snälla!'", härmade tjejen från tvåan. "'Vad som helst!'", hon fnös. "Vad som helst, vad hade hon kunnat ge oss? Några nötter?"
Alla skrattade och gick vidare i den täta, mörka skogen.


Jag hoppade till när jag hörde
skottet. Kanonen, alltså hade ännu en dött. Jag kunde inte undslippa att tänka på tributens familj som satt någonstans i Panem och sörjde över det förlorade barnet som aldrig mer skulle komma tillbaka, aldrig sitta i ens famn och le, aldrig göra någonting alls. Men jag slog snabbt bort tankarna. Det här var Hungerspelen, man kunde inte tänka så här. Då är man redan död.


Hoppas ni gillade det
Blev det jobbigt med perspektiv bytet? Är det okej om jag byter så?
Nu har jag redigerat kapitlet för att få in arenan lite mer, så det kan ha blivit lite konstigt och rörigt, men jag orkade inte ändra hela kapitlet och det blev lite konstigt men säg till om det var nåt som blev extra konstigt eller rörigt eller något.

Det var super!

Tack!!


Kapitel 30:

Jag väcktes av solens varma strålar som bländade mig. Magen kurrade och bad om mat, så jag tog fram ett av de saftiga, röda äpplena och började smaska i mig det. Lite av det torkade köttet hamnade också i magen innan jag packade in allt.

Under dagen hade jag vandrat vid skogsbrynet och även inne i skogen, konstigt nog hade det varit väldigt tomt och tyst. Inte ens så mycket djur syntes till. Ibland kom en hare eller två skuttandes förbi, då tog jag chansen att jaga. Hittills hade jag två harar, en fullvuxen och en lite mindre. Så när magen började gnälla efter mat igen tog jag fram den lilla haren, plockade upp några torra kvistar och grävde efter tändstickorna. När jag hade fixat en ihållande eld lade jag haren framför mig och styckade den. Hälften av det jag grillat åt jag och resten slängde jag ner i väskan till senare och började gå igen när en kanon avfyrades och ytterligare en. Jag stannade och tittade runtomkring mig.


"Jaha. Det var det. Jag är hungrig." Sa tvåans kvinnliga tribut.
"Mm, jag med." Henrietta nickade.
"Vi går tillbaka." Svarade han från tvåan.
"Bra idé, Nigel." Henrietta nickade åt pojken som tydligen hette Nigel.
"Vi går nu då!"
"Ta det lugnt nu va!"
"Jaja."
"Sch!!" Henrietta hyssjade. "Kanonen. Vem har dött?" Ett ihållande skott från kanonen ekade i öronen på karriäristerna. "Vem är det som dödat?" Alla var förvånade och tittade runtomkring sig. Några meter bort låg pojken från femman som de precis dödat och bredvid hans distriktspartner. De var tvungna att gå ifrån platsen för att kropparna skulle bli flyttade, så de gick mot ymnighetshornet.


Jag hörde ytterligare ett skott och stannade återigen och var knäpptyst. Ett ögonblick senare hörde jag avlägsna röster och svaga flämtningar. "Det måste vara Karriäristerna," tänkte jag. Precis som jag trott var det dem och jag klättrade snabbt upp i ett träd för att slippa mötet.
"Undrar vem det var som dödade ungen."
"Vet inte, orkar inte bry mig. Jag är hungrig och vill bara ha något att äta. Nigel." Henrietta sneglade på killen som tydligen hette Nigel. Han drog fram något ur väskan och gav det till henne, ett äpple. "Tack."
"Vad ska vi göra sen?" En av de andra flickorna klampade irriterat.
"Gå på jakt."
Jag satt alldeles tyst uppe i trädet och lyssnade på deras konversation. Inte direkt något viktigt de pratade om, men det var något de sa som fångade min uppmärksamhet.
"Var kan pojken vara egentligen? Sitter och gömmer sig kanske."
"Vet inte. Finnick, han..." Henrietta tystnade.
"Han, vadå?" En av tjejerna glodde på Henrietta med allra största nyfikenhet.
"Nae, det var inget."
"Inget. Hur vet vi att du inte teamar med honom i hemlighet? Va!" Den kvinnliga tributen från ettan gick mot Henrietta och knuffade ner henne.
"Vafan!" Henrietta blev röd i ansiktet av ilska och skulle precis resa sig upp, men blev stoppad. Hon trycktes ner av tributens knän och försökte komma loss genom att fäktas med armarna som sedan trycktes ner.
"Ja, hur vet vi att du inte är i lag med pojken, va." Den andra tjejen gick fram med en kniv som hon höll mot Henriettas strupe. Nigel bara stod där, heltyst. Visste inte vad han skulle göra.
"Vi kan nog få ut något ur dig, flicka!" Hon drog ett snitt med kniven i Henriettas arm och hon skrek. "Svara!" Ännu ett sår, men denna gången i vaden. Ytterligare ett skrik. "Gillar du det här?" Skrek hon. "Va! Prata, annars." Hon gjorde ett inte så djupt snitt mellan axlarna. Henrietta bara låg där skrikandes av smärta och blod rinnandes. Ett nytt skrik, ett hugg överarmen.
"Fan! Skärp er!" Nigel gick fram röd i ansiktet och knuffade undan dem och lyfte upp Henrietta. "Ni är ju helt knäppa." Han gick mot ymnighetshornet med Henrietta i famnen och de andra följde lydigt efter.


Tyckte ni om det? Det kanske blev lite konstigt. Det blir lite rörigt och så, men säg verkligen till om det är något

Det var superb!

Jättebra!!!!!!! Älska verkligen din ff, SÅ SKIRV MEEEER!!!!♥

Kapitel 31

(Henriettas perspektiv!!)

Jag låg ner på det fuktiga gräset och hade en dunkande smärta lite överallt. Blodet rann och klibbade fast kläderna på min ljusa hud. Nigel satt lutad över mig med en vattenflaska som han använde till att rena såren med och en trasa. Han dränkte trasan, som var en bit från hans egna tröja, med vatten och tvättade mina sår. En del lite djupare, en del lite mindre.
"Förlåt." Viskade han.
"För vad? Varför gör du det här?" Min röst var hes.
"Vet inte." Han ryckte på axlarna.
"Vafan, Nigel!" Det var Kristen, hon från distrikt två. "Nu blir hon en börda ju! Skit i henne. Va ska vi ha henne till, va? Hur vet vi att hon ens är på vårt lag?"
"Det var ju ni som orsakade det här, om ni inte hade gjort det hade vi inte behövt göra det här."
"Shit asså! Vafan ska vi med henne till liksom?" Kristen var helt röd i ansiktet av ilska. "Om vi dödar henne är allting gjort så slipper vi ha henne." Nigel suckade.
"Gå och jaga ekorrar och kaniner istället." När hon bara stod kvar skrek han "Nu!" Då gick hon klampandes iväg.


Jag satt fortfarande kvar i trädet och iakttog karriäristerna. När jag såg en av dem komma mot mig, eller rättare sagt mot skogen klättrade jag snabbt ner och gömde mig bakom det bredaste trädet. Jag tog fram nätet ur väskan och höll i spjutet medan jag väntade in henne.
"Skit på dig. Får väl döda henne själv ikväll eller nåt." Muttrade hon för sig själv. När hon gått längre in i skogen tog hon fram kniven ur jackans insida och spanade efter ett byte, ovetande om min närvaro. Jag följde henne med blicken och när jag såg att hon precis dödat en fet, rödbrun ekorre tog jag chansen. Jag sprang tyst och smidigt närmare och kastade nätet över henne så att hon var fast, ju mer hon rörde på sig desto mer intrasslad blev hon. Sand virvlade i luften och en massa sandkorn hade fastnat på hennes ansikte. Med spjutet riktat mot henne gick jag närmare och mötte hennes blick.
"Nigel! Nigel!" Hennes skära skrik ekade i skogen. "Nigel!" När hon insåg att han inte kunde höra henne tystnade hon. "Så pojken." Sa hon kaxigt. "Är det här du sitter och gömmer dig?" Jag stod några meter ifrån henne och kastade sedan obarmhärtigt spjutet. Ett skott, hon var död. Jag gick fram till henne och drog ut spjutet ur hennes kropp och tog av nätet. Snabbt inspekterade jag om hon bar på något värdefullt, men inte så mycket förutom två knivar och ekorren som låg en bit bort. Jag tog alltihop och gick därifrån.


"Vad var det?" Nigel spanade runtom sig. "Kan det ha varit Kristen?" Jag ryckte på axlarna. "Henrietta, jag går bara och tittar utfall att." Kanonen ekade i våra öron och vi tittade på varandra. "Kristen." Viskade han och tog upp yxan och sprang in mot skogen. "Kristen!" Hörde jag honom skrika och såg hans kraftiga siluett försvinna. Nu när Nigel inte var kvar gick ettan till mig. Hon blängde hatiskt på mig.
"Vad det här din plan eller? Kokade du ihop nåt med pojken innan eller? Om det inte hade varit för Nigel hade du varit död för länge sen." Hon strök bort sitt bruna hår ur ansiktet så att hon kunde se mig bättre. Hennes ansikte var smutsigt och levrat blod syntes vid pannan. "Kommer du sedan förråda oss? Men med de skador du har i läget kommer du inte komma långt!" Hon satte sig på huk bredvid mig när vi båda hörde ett pipande ljud. Något från himlen dök ner mot oss... En fallskärm, en sponsorgåva.
"Va!" När den var inom räckhåll slet hon ner den och öppnade den. "Fan." Mumlade hon och reste sig upp. Gåvan kastade hon ner på mig med kraft så att det kändes, men jag struntade i smärtan och öppnade burken. Däri var en klibbig, orangeaktig salva. Förmodligen till mina sår. Jag drog upp lite på fingertopparna och luktade. Med rynkad näsa över den konstiga lukten bredde jag på rikligt med salva på alla de blodiga skadorna och smärtan försvann i stunden, men kom nästan direkt tillbaka.


Gillade ni det?
Säg till om jag ska förbättra något och sånt.

Detta blir förmodligen sista kapitlet på ett tag nu, så jag kommer nog inte lägga ut under sommaren. Men ska bomba er med kapitel efter lovet!!!
Ha ett jättefint lov nu!

ÅÅ det var magiskt!

DET ÄR SÅÅÅ BRA!!!!♥♥♥♥

Verkar Nigel gilla Henrietta…? ♥

Åh, men VARFÖR!? Jag bara ÄLSKAR din ff♥♥♥♥♥♥

Ha ett bra sommarlov du med!!!♥♥

Jag gillar inte längre det här ff:ett.


Förlåt att jag inte har kommenterat på ett tag och ha ett bra lov du också!

Tack så himla mycket!!!!!!! Ska ändå försöka lägga ut nåt kapitel då och då!

Kapitel 32

(Finnicks perspektiv)

Mina ben ledde mig framåt i hög hastighet, då och då krockade jag med de täta träden eller snavade på deras starka rötter. Jag sprang för jag blev jagad, jagad av tvåan. Han hade sett mig när jag gått från brottsplatsen, där jag mördat tvåans kvinnliga tribut. Jag var snabb, men det var även han. Själv styrdes jag av viljan att överleva, han styrdes av hatet mot mig och sprang mig hack i hälarna. Trädens utstående kvistar och grenar piskade mig i ansiktet, värmen från solen och även sanden nedanför kvävde mig. Vattendropparna från bladen förvandlades till ånga och gjorde så att hela skogen var en het bastu. Mina kläder var blöta av svett och söndriga.
"Jag ska döda dig!" Hörde jag honom skrika. "Din jävel!" För en sekund vände jag ansiktet och såg hans, illrött av ilska, glansigt av svett, hans ögon- blodsprängda.

Vi hade sprungit hur länge som helst och var trötta. Fötterna ville inte bli stödda på, benen ville inte leda och hjärnan inte tänka. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Tills jag såg vattnet framför mig, det tog större yta desto närmare jag kom och jag såg att det var ett vattenhål, men ännu större- som en sjö. Hjärnan gick på högvarv och började arbeta, tvingade på benen och jag började springa ännu snabbare, i hopp om att min fiende inte kunde simma. Jag var nästan framme när jag hörde honom skrika och svära. Inombords log jag, han kunde säkert inte simma. Så när jag var nära nog hoppade jag i den stora sjön och simmade inåt mitten, så långt bort från honom jag skulle kunna komma. Han stod vid sjön och betraktade den med rädsla, han skulle inte ens kunna vada ut till knäna för det blev djupt på direkten. Sjön var ovanligt djup och efter en stund av njutning av det svala blev jag orolig. Vad skulle kunna finnas här i vattnet. Jag satte ihop fingrarna och kupade handen och sänkte den tills den fylldes fullt med vatten. Försiktigt smakade jag på vattnet, ytterst lite, det var samma som borta vid ymnighetshornet och det brände lite lätt i strupen. Antagligen fanns det något slags mutant som levde här, men jag slog bort oroligheterna och flöt lätt på vattenytan medan Nigel tittade hatiskt på mig. Han skulle säkert vänta in mig eller något för slutligen skulle jag bli tvungen att gå upp på land. Faktiskt hade hungern redan hunnit ifatt mig och jag stönade av min dumhet att lämna ryggsäcken på stranden, men som tur var hade Nigel inte märkt den ännu, jag hade slängt den en bit in i skogen.

Mina tunga ögonlock stängdes och allt blev svart, hjärtat saktade ner till normaltakt, tankarna skingrades och huvudet blev tomt. Just i denna stund var det inga bekymmer, bara lugnt, men bara för stunden. Hastigt öppnade jag mitt synfält för världen och bländades av ljusskillnaden innan skogen och vattnet uppenbarandes för mig. Det som fått mig ur balans var en beröring vid tårna, bara några ögonblick tidigare. Jag flöt inte längre, utan simmade oroligt runt i cirklar och tittade ner i det mörka vattnet. Kanske hade jag inbillat mig det... Nej, än en gång något som rörde vid mig, men denna gången på vaden. Mina gröna ögon spanade vilt ner i det djupa vattnet. Först såg jag ingenting, men sedan urskiljde jag en siluett. I början en ganska liten, men den blev större, för den kom emot mig. I paniken av vad det skulle kunna vara simmade jag snabbt mot motsatt strand från Nigels sida. Jag kände hur vattnet började röra sig och gunga, svänga till, bilda små vågor som blev lite större med tiden. Trots att jag hade vilat en lång stund var kroppen helt slut. I vanliga fall hade den varit utvilad, men inte idag. För varje liten stund som gick kände jag hur kroppen sakta gjorde motstånd, hur den blev slö, men fortsatte att simma så hastigt jag förmådde. Benen hade nästan domnat helt och i desperation slängde jag med armarna för att komma framåt. Stranden låg bara meter framför mig när jag kände hur det högg till i foten. Något stoppade mig från att färdas framåt, något slemmigt slingrade sig runt mitt ben, något drog mig neråt.
Jag började fumla efter yxan vid bältet och ville nästan skrika av glädje att den fortfarande var kvar. Fingrarna lösgjorde yxan från höljet och jag tog ett stadigt grepp om den och högg i vattnet efter den främmande måltavlan. Försiktig högg jag nedanför foten, för att inte riskera att få mitt ben avhugget, medan jag blev neddragen. Vid det här laget var hela jag under vatten och jag högg fritt runtomkring mig. Tydligen hade jag haft tur för ett ihållande skri färdades genom mina öron och jag kände hur greppet runt mitt ben lättade. Jag simmade uppåt och fortsatte rakt fram till närmsta strand. Kroppen hade redan gett upp, men inte jag, jag kämpade så att kroppen gav med sig och hjälpte till. Benen blev lite starkare och jag tog stora bentag och kände ett stygn av lättnad när jag drog mig upp ur vattnet, in mot land. I ena sekunden trodde jag att jag var säker, i andra trodde jag att jag var körd. Hela vattenytan rörde sig och stora vågor bildades, alla färdades mot mitt håll- precis som detta monster. Vid vattenytan kunde man se en gröngrå yta som steg och kom mot mig i hög fart. Jag kröp ännu längre in mot skogen, fortfarande med ögonen fästa på odjuret. Nu kunde jag se dess stora ögon som mötte mina små, de var helsvarta- inga pupiller. Tentakler flöt runtom den vid ytan. Hela varelsen var i en skiftande grön nyans och piggar stack ut från ryggen. Ögonen var fortfarande fästa på mig när jag ställde mig upp med yxan i högsta hugg. I värsta fall skulle mutanten komma upp på land.


"Finnick! Var försiktig! Är du säker på att det inte finns hajar?"
"Ja, Annie! Jag är säker." Jag log och räckte henne min hand som hon glatt tog emot.
"Men varför, står vi inte vid stranden eller bryggan? Varför måste vi gå ut i vattnet?"
"För." Jag drog i hennes arm medan jag vadade ännu längre ut. "Att få de fina fiskarna och så vi kan öva på att fånga med våra egna händer."
"Åh. Titta!" Annie pekade på bottnen där en mellanstor lax simmade lugnt runt.
"Var tyst nu, Annie. Så att den inte blir rädd, titta nu." Jag drog upp ärmarna på tröjan och sänkte sedan händerna mot fisken och tog snabbt upp den. Den fäktade hektiskt i min famn medan vi gick upp till stranden.
"Wow! Vad stor laxen är!" Hon log stort, men leendet dog nästan genast ut. "Men, den ser så rädd ut och den vill nog tillbaks."
"Annie, det här är livets gång. De äter plankton, småfisk och vi äter dem."
"Men det är orättvist. Kan vi inte bara släppa denna fisken. Bara denna gången." Hon såg vädjande på mig med sina stora, vackra ögon medan jag gick för att lämna fisken. "Akta Finnick!" Jag snubblade på pinnen framför mig och hennes skratt ekade i mina öron.


"Akta Finnick!" Hörde jag henne ropa och instinktivt hoppade jag upp i luften, fiskdjurets tentakler hade nätt och jämnt missat mig. Nästan hela varelsen flöt på vattenytan, den gapade stort och visade alla de sylvassa tänderna på under och överkäke. Ett vrål undslapp den stora käften medan den fäktade med sina tentakler. Gång på gång högg jag med yxan och ibland högg jag av en tentakel eller två.
Sedan hände något groteskt och absurt; varelsen drog sig uppåt med hjälp av sina långa, feta tentakler och ur bröstkorgen dök en miniversion av mutanten fram. Den slingrade sig ur kroppen och närmade sig mig. Till min förvåning hade Nigel ställt sig vid min sida, inte för att döda mig utan för att hjälpa mig. Vi båda stred sida vid sida och högg mot de båda djuren. Den lilla dog först, efter några hugg vid huvudet, av förblödning. Den större var definitivt svårare att besegra.
"Sikta mot huvudet!" Skrek jag genom varelsens högljudda läten. Nigel sprang bakom den och klättrade upp på ryggen med piggarna som stöd- men om han skulle göra ett enda felsteg skulle piggarna skära igenom hans sköra kropp. Medan han gjorde det distraherade jag den. Nigel hann göra de dödande huggen innan varelsen slet av honom så att han flög in i trädet och sjönk ner på den varma sanden. Långsamt gled mutanten ner tillbaka i vattnet och försvann under vattenytans mörka nyans.
"Nigel!" Jag sprang fram till honom, han som jag hade tänkt döda för någon timme sen. Nigel jämrade sig och vred på kroppen i smärta. Hans fot var ur led och han hade många blodiga och smutsiga sår.


"Tack." Mumlade han genom smärtan. Jag hade tvättat hans sår och gett honom smärtstillande från väskan, som jag hade hämtat. Nu var jag skyldig honom, han räddade på sätt och vis mitt liv, jag kunde inte döda honom.


Gillar ni det?? Jag kanske lägger ut kapitlen då och då... Ha det soligt nu


Förresten, lite efter, men jag har råkat skriva att Finnick är med i de 64: e hungerspelen, men det ska egentligen vara de 65:e bara så att ni vet