Ynken

KAPITEL 13: Mötet med Myrtle

När Clementine tog sig ut ur den trånga gången så såg hon att klassrummet hade blivit väldigt trångt av elever så hon bestämde sig för att försöka smyga upp till biblioteket obemärkt. Men det var väldigt svårt att akta sig för dementorerna. I biblioteket kanske det stod någonting. Även om det bara var klockan 12 på dagen så var det väldigt mörkt och allt ljus hade slocknat i slottet. (På vägen upp kunde hon också höra barn som grät av att de ville hem).

"OIIIIIIIIIIIIIIIH"! Det var nära ögat! Hon hade precis kommit in i samma korridor som en dementor. Tur för henne att den inte såg henne.
Biblioteket var fyra våningar upp och vägen blev bara mörkare, och hon var nog den enda överhuvudtaget som var uppe i det övre slottet. (Slytherin-eleverna gömde sig i fängelsehålorna, Gryffindor och Ravenclaw-eleverna gömde sig i Rowenas klassrum pga att dementorerna hade brutit sönder porträtten och Hufflepuff-eleverna gömde sig i växthusen pga samma anledning.)

Sedan så kom en tio till tolv dementorer bakom Clementine så hon stack då fort in i Missnöjda Myrtles toalett. "Vad gör du här ynk"? Frågade Myrtle med tårar som rann ner över hela ansiktet.

"Vem har berättat för dig om det"? Frågade Clementine chockerat.

"Hmm...hon sa det inte till mig...men jag tror det var någon slyherin elev som berättade för sina vänner här utanför...och jag var bara på humör att få lyssna på lite skvaller", sa hon och skrattade hånfullt.
"GRRRRRRRRR! KAYLA"! Tänkte Clementine ilsket och blev tomatröd.
"Jag tror att dementorerna är ute efter dig", sa Myrtle.
"Är dem"? Sa Clementine oroligt.
"Är det ett brott att vara en ynk"? Frågade Clementine sedan.
"Nej, men vissa trollkarlar tycker det", sa Myrtle och svävade upp och satte sig vid ett fönster.
"Vad ondskefullt! Vem skulle vilja göra något sådant"? Frågade Clementine och rös vid tanken.


"Hmm, känner du möjligtvis till Salazar Slytherin eller Tom Dolder"? Frågade Myrtle surt.
"Öh...vem gör väl inte det"? Sa då Clementine surt tillbaka.
"Där ser du! Du gav svaret på din egen fråga"!

"Hejdå Myrtle"! Sa Clementine när ljudet av dementorer långsamt hade dött bort.
"NEJ! JAG HAR VARIT ENSAM HÄR I 19 ÅR OCH DITT TRÅKIGA SAMTAL ÄR DET ENDA SOM KAN FÅ MIG ATT HA NÅGOT ANNAT ATT GÖRA ÄN ATT RETA UPP FOLKET I SJÖN ELLER ATT ÖVERSVÄMMA DENNA VÅNINGEN MED TOALETT VATTEN"! Vrålade Myrtle så våldsamt att glaset i fönstren sprack. Sedan så försökte hon bara ställa sig i vägen för dörren och stoppa henne och sånt.

"Inte vill du gå igenom stackars, fula, vidriga, äckliga Myrtle"! Sa hon och stormgrät medan hon stod i vägen för handtaget.
"MYRTLE! Låt mig gå! Jag har en viktig sak att utreda så jag måste få gå upp till biblioteket", Sa Clementine och höll för öronen beredd för nästa utbrott.
"JAVISST! Så nu ska du helt enkelt bara tänka på dig själv och inte tänka på mig"! Sa hon och började gråta ännu högre.
"Nej, nej"! Sa Clementine och försökte lugna henne.
"Lova att du kommer tillbaka sen", sa Myrtle i sorgsen ton.

"Ja, jag lovar", sa Clementine och försökte känna sympati med va hon kände. Sedan så flyttade Myrtle på sig.
"Hejdå vi ses aldrig mer", sa sedan Clementine och rusade så fort hon kunde ut ur dörren.
Det sista man hörde av Myrtle var massa svordomar och ilskna hot. Clementine hoppades sedan på att aldrig mer få gå in dit igen. Det luktade verkligen riktigt illa.
"Tur", tänkte Clementine och kunde andas lättare sedan. Några dementorer hade sedan inte synts till på länge.


Nu var hon äntligen uppe efter ett långt språng på 122 trappsteg. "Lumos"! Hon tog ett gammalt pannband och fäste sedan sin lysande trollstav på den så att hon skulle kunna använda den som en pannlampa. (I biblioteket var det riktigt mörkt).
Det var verkligen kusligt, tyckte hon för att hon var väldigt mörkrädd.

JÄTTE BRA! MERA!!!

JÄTTEBRA!

Jättebra!

VÄRLDS BÄST!

Asumm

Awesome!!

ska läsa ikväll

BRA!

KAPITEL 14: Bråk i bilblioteket

"Vad kallas nu en förtrollad kopparplatta...amulett...nej, jag tror inte det...en talisman kanske"! Tänkte Clementine och sprang hysteriskt runt bland de höga hyllorna skräckslaget på att få möta på en dementor runt hörnet.
Hon drog våldsamt ut böckerna ur hyllorna så att andra böcker ramlade ut och slängde sedan iväg dem bakom axeln istället för att sätta tillbaka dem. Ingen kunde ju anklaga henne precis.

"Inte här...inte här...AAAAAAAAAARGHHHH..."!
Letandet var så svårt.
"Vad gör du"? Sa en röst på andra sidan en hylla.
"Jag letar ser du väl"! Svarade Clementine och var ännu mer stressad. "Dementorerna kommer aldrig upp hit".
"De tycker att läsande är slöseri med tid". Sa rösten.

"Vänta lite...KAYLA"! Utbrast Clementine och gick runt hörnet på hyllan. "Clementine..."?
"Jaså du springer runt och berättar runt mina hemligheter va"? Sa Clementine och blev så sur att hon började slänga böcker på Kayla. Kayla tog då sina händer och höll dem för ansiktet medan hon sprang iväg.
"Förlåt..", sa Kayla.
"Jaså nu vill du säga förlåt! Men jag förlåter dig inte för att det är fult att berätta vidare någons hemligheter", sa Clementine kallt och letade vidare.
"Förlåt", upprepade Kayla.
Denna gången ignorerade Clementine henne eftersom att hon äntligen fann en bok om talismaner.


"Få se...Kapitel 221: Gåtfulla talismaner och svar på vad de kan betyda...", läste Clementine i innehållsförteckningen.
Tårar betydde sorg, tog hon reda på. Och en orm kunde vara ett tecken på en slug och listig person eller en lögn. Men flickan stod inte någonstans i boken, så hon satte tillbaka den.

"Clementine, förlåt mig", sa Kayla en gång till.
Samtidigt så tog Clementine upp talismanen och kollade på den igen.
"Vad är det där"? Sa Kayla sedan och upptäckte den. Då slet hon den ur hennes händer, men konstigt nog så förvandlades hon sedan till sten. Chockerande stod Clementine där som fastfrusen och kunde inte förstå vad som hade hänt. Men ändå så tog hon tillbaka talismanen och sprang kvickt därifrån.