Rues perspektiv, de 74 Hungerspelen

Wihi, awesome C:

YEAH hoppas du kan det♥

JA!!!

Awesome! De var fett bra! ♥

Bra

Förlåt att jag inte la upp något igårkväll, men det kommer nu istället!
-------

Kapitel 8, Spelen kan börja.

Jag kan inte sova. Klockan är nog runt två-tre mitt i natten, och det är kolmörkt ute.
Jag borde sova, men det är inte lätt. Tick, tack, tick, tack... Klockans visare tickar irriterande.

Jag tar på mig kläderna som Jenna lagt fram. Ett par byxor, tröja och jacka. Passar perfekt. Jenna nickar. ”Sitter bra”
Det finns en liten klocka på hyllan i det lilla rummet. En kvart kvar. En kvart kvar tills jag blir uppskickad i ett rör till arenan.
Alla deltagare åkte med svävare hit ut, något jag aldrig åkt förut. Vi står i varsitt rum med stylisterna och bara väntar på att bli uppskickade för att döda varandra. Jag sväljer hårt och tittar på klockan som visar tio minuter.
”Nervös, eller hur?” säger Jenna. Jag nickar tyst.
Hon kramar om mig och säger att jag har en chans att vinna, även om jag är bland de minsta på arenan så är jag snabb och svårfångad, precis som jag sade på intervjun igår. Det är sant.
Men vinna? Nja... Killen från tvåan är den jag oroar mig mest för, Cato tror jag han heter. Stor och stark och alldeles för bra på att kasta spjut. Usch för att hamna i närkamp med honom.
”Jag hejar på dig, gumman” säger Jenna varmt. Jag ler snett, tackar och tar en klunk vatten.
Hela glaset är snart urdrucket.
Precis som jag kan vara innan denna dag är slut. Urdrucken. Död. Inget kvar. Eller kanske skadad. Eller i bästa fall överlevande. Jag har en taktik, att bara springa rätt ut. Bort från Ymnighetshornet, slippa blodbadet.
Kanske ska jag, om det går, försöka få en vattenflaska när blodbadet är över. Mat kan jag nog hitta något, efter träningsdagarna vet jag vilka bär som är farliga och vilka som inte är, de som jag inte visste redan innan.

”Lycka till, Rue” är Jennas sista ord till mig innan jag blir insläppt i röret. Jag sätter handen mot glaset, som för att försöka röra vid henne. Hon gör detsamma och ler.
Det känns lite klaustrofobiskt. Det börjar röra sig uppåt och jag släpper långsamt handen från glaset.
Glaset försvinner när röret är uppe och alla deltagare ser sig omkring. De här ska försöka döda mig.
”Låt de sjuttiofjärde Hungerspelen börja!” ljuder en röst över hela arenan, och över hela Panem, som alla tittar på detta.
En klocka börjar räkna ner, från 60 sekunder.
Jag analyserar snabbt arenan. Skog. Som jag hade trott, eftersom att tränaren vid knoparna hade råkat försäga sig. Okej, skog, det guldglänsande Hornet i mitten. Jag bestämmer mig för att springa västerut, vilket blir åt vänster för mig. Där finns det mycket skog och tät sådan.
Tio.
Nio.
Åtta. Herregud, snart är det dags.
Sju.
Sex.
Fem. Undrar hur min familj känner nu...?
Fyra. Jag drar ett djupt andetag.
Tre. Bara sekunder kvar.
Två.
Ett. Shit.
Boooom.
Jag springer allt jag har mot väster, bryr mig inte om att ta något, precis som planerat. Jag flyger nästan fram och ingen verkar riktigt bry sig om mig, att jag springer iväg, eller så är de upptagna med att plocka vapen. Jag ser en annan flicka försöka springa, men hon blir dödad. Av ett spjut, men jag tar inte risken att titta bakåt för att se vem det var. Aningar han man.

Väl inne i skogen tar jag det lugnare, och går istället. Snart hörs kanonskotten från de döda på blodbadet, de hörs alltid när det är över eftersom så många dör då.
Jag klättrar upp i ett träd som ser säkert ut, och skrapar ut lite kåda som jag tuggar på. Jag överlevde blodbadet.

Supermega awsome!!!
sitter här frammför dator och ryser för det känns värkligen som om att jag är Rue, eller åtminstone att jag står där och ser allt som händer efter som du skriver på ett sådant sätt så att allt känns så värkligt.

håller värkligen med!

No worry

U go girl ♥ Awesome kapitel!
I feel with you Rue

Fett bra kapitel! Du är fantastisk på att skriva, det känns, som många före mig sagt, att man är Rue typ ♥