Some Die Young [SV] [THG-ff]

Och nu skriver jag så du kan lägga upp ditt awesomeiga kapitel

5. ”Will you run alone?”

När Ofelia hasade sig iväg till frukosten den morgonen visste hon precis vad hon hade gjort. Hon hade dömt sig själv. Hon älskade Noah och skulle aldrig klara sig ur det här utan honom. Hon skulle inte kunna överleva även om hon otroligt nog skulle vara den sista att stå på arenan.

Ofelia vände runt hörnet och mötte Patricias blick där hon satt vid frukostbordet med Desirée, Ursa och Noahs stylist, en högrest manlig gestalt som var tyst den största delen av tiden. När hon såg Patricias ögon kom hon plötsligt på något, något viktigt.
”Patrica”, sa hon när hon sjönk ner i en av de djupa plaststolarna. ”Min klänning, den jag hade på invigningen, vad var det med den?” Stylisten såg förvirrad ut, som att hon inte förstod vad den unga flickan menade, vilket hon troligtvis inte gjorde heller.
”Hur menar du, var det något fel med den?”
”Kläderna vid invigningen ska väl representera distriktet på något sätt? Och jag förstår inte vad rosa rosor har att göra med våra kreatur och slakten?”
”Herre…” Mer hann Patricia inte säga förrän hon rusat iväg till hissdörren på andra sidan rummet och hysteriskt tryckt på knappen säkert tusen gånger innan hissen äntligen öppnade sig. ”Jag fixar det!” ropade hon till Ofelia när hissdörrarna stängde sig runt henne.
”Inte ens hon kan tydligen ha allt under kontroll” fräste Desirée samtidigt som hon tog en liten tugga av sin mat, som för övrigt inte liknade något som Ofelia någonsin sett. Om inte annat så var det här ett bevis på att till och med människorna i huvudstaden var olika.

Andra dagen i träningslokalen var mycket mer händelserik än första dagen hade varit. Den magra flickan som suttit vid knoparna dagen innan var nu vid växterna tillsammans med en liten med kraftig pojke. Ofelia och Noah hade tittat på varandra och förstått vad de skulle göra med en gång.
”Hej!” började Noah och gled ned bredvid flickan. Hon böjde på huvudet och svarade inte. Den mindre pojken däremot, han gjorde det.
”Hej”, sa han glatt. ”Vilka är ni?”
”Han heter Noah och jag är Ofelia”, svarade hon. ”Distrikt tio.”
”Jag heter Quentin”, sa han, lika glatt som förra gången. ”Jag är från sjuan.”
”Hon då?” frågade Noah och nickade åt flickan som satt bredvid honom. Quentin ryckte på axlarna.
”Inte vet jag. Hon har inte sagt något till mig i alla fall.” Flickans kläder visade i alla fall att hon var från trean men mycket mer fick de inte veta om henne, inte just då. De satt och pratade med Quentin tills alla tre tyckte det var dags att byta station och testa på något annat.
”Vad sägs om knivkastning? Eller bågskytte?” frågade Quentin dem. ”Bågskytte är häftigt.” Alla höll med honom och till och med den tysta flickan följde med dem. Ofelia kände sig nöjd, de hade några allierade, det kunde göra det lättare. Mycket lättare om de hade tur.

När de kom upp till våning tio igen stod Patricia där och väntade på dem.
”Jag tror att jag fixat vårt lilla klädproblem”, sa hon och log mot Ofelia. ”Jag kan inte förstå att jag gjorde en sån miss.” Noah ser oförstående på henne.
”Jag kom på att våra kläder på invigningen inte hade något med distrikt tio att göra”, förklarade Ofelia för honom med en retsam suck. ”Hur löste du det?”
”Kommer ni ihåg de tunna tygerna som satt löst runtom?” frågade Patricia dem. ”Jag smög tillsammans med en avox in ett av kontrollrummet och ändrade färgkoden på de tygerna.”
”Vilket betyder?” frågade Noah som inte verkade ha förstått något av det Ofelias stylist precis sagt.
”Jag kan visa er”, svarade hon och drog de två spelarna till storskärmsteven i rummet intill. Hon tryckte på några av de hundra knappar som fanns på den tillhörande fjärrkontrollen och plötsligt såg de sig själva på skärmen. De åkte fram i full fart men något var annorlunda. De skymtade stora hagar, ladugårdar och kor återges av tyget. Tians stämning var på påtaglig och Ofelia tvekade inte en sekund på att alla i huvudstaden som inte ens varit där skulle känna detsamma.
”Men det här har väl redan sänts?”
”Men ingen tänker på det”, ursäktade sig Patricia. ”Det är reprisen som spelar någon roll, och det är det här.”
”Tack”, sa Ofelia uppskattande. ”Verkligen.”

________________________________________________

Förlåt för att det är kort... Men nästa blir längre, I promise

Som du redan vet så är det helt underbart bra!

Men det betyder mer varje gång du säger det ♥

You think so? ♥ Och så en liten tumme på kapitlet också förresten

So awesome! ♥ ♥

Men en sak förstår jag inte.. Hur kunde hon glömma att det skulle vara inspirerat av distrikt 10? Liksom, det är ju hennes JOBB att ordna det. Det är ju själva poängen med kläderna typ...

Jag vet x) Vi kan säga såhär: Jag skrev invigningen mitt i natten och glömde det själv x) Så Patricia fick bli min räddning xD Men hon var väl så inne i det eller något?

Haha! x) Okej, det är så otroligt bra ändå! ♥♥

Awesome!
Jaa, Patricia/du är tydligen lite förvirrad

Awesome!!! ♥