PRS AlexZz och Cindy :D

"För att du räddade mitt liv." Stephanie hoppade ner från stenen. "Jag borde nog säga tack." sa hon lätt. "Jag är skyldig dig en. Så jag följer med." innan Nathan hann säga emot hade hon börjat på en ny mening;
"För du beöver någon som kan tända brasor, för det ända du kan göra är att släcka dem."

"Om jag räddade ett liv så kan man säga att jag räddade min systers, du är inte skyldig mig någonting." Säger Nathan bestämt, även om det låter lite tafatt.

"Men vem ska då göra upp din eld?" säger Stephanie med en bebisaktig röst och börjar gå.
"Kommer du då?"

"Jag behöver ingen eld." Muttrar Nathan tillräckligt lågt för att man mest ska kunna urskilja orden. Fast det är falskt, egentligen. Nathan följer efter henne och undrar hur det här ska gå egentligen, han har försökt mörda henne. Iallafall verkade det så.

Stephanie fattade egentligen inte varför hon gjorde det här.
Hennes törst och hunger hade säkert tagit över hennes hjärna oc tvingat henne att följa med honom.
Eller snarare tvinga med honom.

"Snabb fråga bara, vad gör du härute?" Frågar Nathan med armarna i kors när han äntligen kommit upp jämsides med henne. Nathan är naturligt misstänksam och han har nog ingen anledning att inte vara det med tanke på vad han gjort.

Stephanie tittade upp på honom. "Jo, eftersom ditt lilla mördaggäng mördade hela min familj. Eller, det som fanns kvar av den." Hon gav honom ett snabbt, falskt, snett, konstigt leende.

"Var glad att du vet vilka som mördade den, på min sida är man aldrig säker." Svarar Nathan med en kall blick och ett minst lika falskt leende.

Stephanie himlade med ögonen och sa ingenting mer om det.
"Skulle du ha dödat mig? Jag menar, om du visste vilka konsekvenser som skulle ha kommit? Du hade världens chans, varför tog du den inte?"

"Ge mig en bra anledning till varför jag skulle? Jag har bara mördat en person i mitt liv och det var min allierade som flippade ur totalt och började försöka mörda allt och alla, känslan sitter kvar än idag." Förklarar Nathan en smula ytligt. "Känslan av att ta ett liv är densamma, även om du vill eller inte. Den sitter kvar med dig för varje steg och kommer inte försvinna i det första taget. Jag vill inte känna den sortens känslor igen oavsett kostnaden." Säger han simpelt och rycker på axlarna med ett likgiltigt.