13 och såld

SUPERBT! ♥
(yes, I am. Moar?)

Of course you get moar! ;D


Kapitel 23

Jag kände mig med ens fylld av hopp. Bara tanken av att Stephanie inte var i slottet gladde mig. Men tanken på att hon kunde vara död kom också upp. Fast just då brydde jag mig inte om de sorgsna tankarna. Min senaste månad hade varit för sorgsna för en trettonåring.
Richard satt bredvid mig som innan. Han iakttog mig när olika människor rusade omkring och skötte om mig. Han tyckte att det var konstigt att läkaren inte hittade något fel med min fot. Bara jag visste sanningen.
Jag fick ligga i min sjukhussäng i en vecka, innan jag kunde flyttas till mitt eget rum, där jag sedan skulle stanna en vecka till. När jag var ensam granskade jag Aiden som låg medvetslös. Jag sökte alltid på tecken att han var vid medvetande, men han låg där. Han såg livlös ut med sitt bleka ansikte, blåa läppar och slutna ögon. Vissa stunder ropade jag på en sköterska för att se till att han levde över huvud taget. Han fick absolut inte dö.

En dag, den näst sista dagen i sjuksalen fick jag ett tecken från honom. Jag såg hur hans ögonlock ryckte till och efter ett par sekunder stirrade jag in i hans vackra ögon. De blev lyckliga när de såg mig. Han förstod varför jag var där, det visste jag. Han förstod att han var skyddad. Men det var bara ögonen som uttryckte sig, inget annat. Inte ett leende, inget gestikulerande med händer. Bara ögonkontakt. I detta läget gjorde det mig lika lycklig som om han hade hoppat upp för att visa att han var frisk. Jag log och sa:
"Hej Aiden."
Min röst var hes och skrovlig, jag hade inte fått dricka så mycket som jag önskade.
Aidens ögon svarade: Hej Alice.
"Du kommer att bli okej, det vet du va? Har du hört något av vad jag har sagt?" frågade jag. Det var så mycket jag ville veta. Så mycket jag inte kunde få svar på.
Hans ögon var uttryckslösa, ingen reaktion. Jag slappnade av i sängen och stirrade in i hans ögon för någon minut. Jag kan ärligt säga att det var underbart, trots miljön som vi var i.
"Imorgon flyttas jag till mitt rum", sa jag sedan.
Aidens varma blick ändrades till ett par oroliga ögon med en rynka emellan dem.
"Jag kommer att sakna dig, men så snart som möjligt kommer jag till dig", försäkrade jag honom. Jag försökte att hålla mina tunga känslor borta, som hotade att visa sig. Aiden var redan orolig. Så istället försökte jag le med hela ansiktet, men kände att leendet inte nådde upp till ögonen.
Aidens blick ändrade sig inte på hela kvällen. Även när sköterskan kom stirrade han på mig. Hon skötte om oss båda, och hjälpte oss sedan att äta upp vår mat som ett par tjänare kom med. Aiden fick kall soppa, medan jag fick allt möjligt. Jag kunde inte ens äta hälften och kunde inte stå ut med tanken på att Aiden skulle ligga där hungrig.
"Ge honom lite av min mat", sa jag till sköterskan. "Jag är mätt, och han behöver den mer än jag. Låt honom alltid få extra med mat."
Sköterskan tvekade, men nickade till slut. Hon gick till Aiden med lite av min köttgryta och med glädje tittade jag på när Aiden slevade i sig så mycket mat han kunde. När han till slut var klar kände jag mig hoppfull.
Aiden öppnade munnen och till min förvåning fick han fram:
"Tack."
Jag tappade hakan men log genast varmt mot honom. Jag sträckte mig efter hans hand, och han tog min halvvägs.
"Stepanie är inte här", sa Aiden besviket. "Är hon..." rösten stakade sig. "...vid lägret?"
"Nej, Aiden. Inte en skymt av henne. Eller dig", sa jag och tänkte noga igenom mina ord innan de slank ur mig. "Ingen har sett till dig heller, och det var orsaken till att jag gick med på att åka hit."
Jag hade sänkt rösten till en viskning nu, för säkerhets skull. Aiden log sorgset.
"Så du kom hit som..." började han.
"Spion, ja. Och för att kolla så att du mådde bra", avslutade jag åt honom.
"Du kom hit för mig, varför var du så dum?" frågade han med ett tonfall jag inte förstod. Varken glad eller sorgsen.
Dum? Var jag dum som såg till att han mådde bra?
"Vadå dum?" frågade jag.
"Du kom tillbaka hit, till helvetet för att se så att jag var okej. Förstår du inte att du aldrig kommer att få lämna slottet igen?"
Jag öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Oavsett vad jag sa, skulle han komma på någon förklaring som skulle fått mig att stanna. Det var ingen idé att försöka. Aiden var orubblig.

Nästa morgon kom Richard och några soldater med en bår. Jag fick hjälp upp, men sade irriterat:
"Jag kan gå själv. Jag mår faktiskt bättre."
Läkaren tvivlade på att jag orkade, men gav sig under Richards blick. Jag fick gå, men de bevakade varenda steg jag tog, ifall det skulle vara snett eller vingligt. Eller om benen skulle vikas under mig.
"Så du mår bättre?" frågade Richard.
"Ja, det gör jag", svarade jag artigt.
"Bra, då kan du ta emot gäster."
Jag stannade upp plötsligt och soldaterna fick anstränga sig för att inte ramla in i mig. Richard stannade också men lade ingen notis till soldaterna.
"Ja, vi har gäster från en rik adelsfamilj. De har en pojke som är några år äldre än dig", sa Richard. "Jag skulle vilja att du bekantade dig med honom."
Bekantade mig, det ledde nästan alltid till giftermål. I alla fall från de sagor jag hade hört på marknaden. Jag var fast besluten att inte gifta mig med någon, om det så gällde mig mitt liv. Hellre dö än att gifta sig med någon man inte älskade. Jag hade nämligen hört en massa hemska historier, och jag ville inte uppleva en.

SUPER! ♥

Och usch på tvångsgifte! D:

<0>,..,<0>

Tack och ja, jag håller helt med dig.

Ni får ett till, kanske sista för ikväll


Kapitel 24


Jag fick lite egen tid när soldaterna hade släppt av mig vid mitt rum. Det var som om de var mina livvakter. Det kändes fel, eftersom jag inte borde ha några livvakter. Jag borde inte ens vara i det här fängelset. Jag borde vara hemma med far och Abel. En tår föll ner på min kind, som jag genast torkade bort. När jag tittade på mig i spegeln såg jag hemsk ut. Det blonda håret hade stora tovor i lockarna, rispan på kinden var insmetad med någon salva som jag var säker på bara skulle göra såret värre. Det såg så mycket värre ut än vad det var. Klänningen hade jag inte kunnat byta, och först nu såg jag hur smutsig den var. Fullt av jordfläckar och där den var trasig gapade stora hål. Ett hål fick såret över knäet att synas. Den var inkletad med samma salva. Armen också. När jag klämde lite runt såret kom det ut något gult ifrån det, så jag slutade omedelbart med det. Hela jag såg ut som en trasdocka. Jag var inte så vacker som min far hade berättat. Inte nu.
Jag kletade ursinnigt bort smörjan från mina sår och satte mig ner på sängen. Ofrivilligt hoppade jag till när en hovdam kom in i rummet. Hon var lite rund och såg snäll ut. Som de flesta gamla gummorna från marknaden. Hennes hår var uppsatt i en hård knut.
"Ursäkta, milady. Jag har fått order att göra dig fin", sa hon medan hon granskade mig. Att bedöma från hennes blick såg jag ut som en parasit i hennes ögon. Men hon bet ihop och gick till min garderob. Jag hade aldrig märkt att det var så många olika färger där inne. Klänningar i alla sortes nyanser, inga som jag gillade dock. Alla var för överdrivna för min smak. Hovdamen drog fram en grön sammetsklänning och sa:
"De här blir väl... fin", sa hon och försökte le. Hon var nervös. Jag ville inte göra henne obekväm så jag sa:
"Jo, den blir jättefin!"
Jag log mot kvinnan som blev lättad. Hon verkade slappna av lite och pekade sedan på stolen.
"Kom, så ska vi tvätta dig. Usch, det där såret är bara ivägen. Men det är nog bara att låta det läka", konstaterade hon och tog fram en borste ur en låda. Hon började rycka med den i mitt hår. På något konstigt sätt, gjorde detta ondare än att skada sig själv med kniven. Jag var så håröm. Kvinnan såg nog min min i spegeln för hon sa:
"Ska jag vara mer löshänt?"
Hon log varmt mot mig.
"Ja tack", log jag tillbaka.
Till slut var mitt hår samma gyllene lockar som de alltid hade varit. Kvinnan drog med händerna genom håret och började sedan fläta det. Den verkade komplicerad, så jag tittade noga på hennes rörelser.
"Detta är bara en enkel inbakad fläta", sa hon och log. "Om du vill kan jag lära dig. Det är lite knepigare på sig själv, men du lär dig nog ska du se!"
Jag tyckte mycket om kvinnan som mjukt rörde mitt hår medan hon gjorde något mönster.
"Det skulle vara jättesnällt", sa jag och log.
Jag blev besviken när hon var klar med mig. Jag såg vacker ut, till skillnad från vad jag hade tänkt mig. Såhär hade jag aldrig föreställt mig själv när jag fortfarande inte ägde en spegel. Det var konstigt att se sig själv. Att se en tvilling följa ens rörelser precis och exakt. Det fascinerade mig.
Jag väcktes ur mina tankar när en soldat kom och bad mig att komma ut. Gästerna skulle komma nu. Motvilligt gick jag efter soldaten och ut på den stora slottstrappan. Jag fick stå nära, men ändå bakom Richard när de kom. Han log mot mig, men leendet nådde inte hans kalla ögon. Han utstrålade grymhet och ilska, den svarta klädnaden han bar fick honom inte precis att se uppmuntrande ut. Jag höll andan när jag såg hur den fina vagnen som drogs av bruna hästar stannade nedanför trappan. Jag blev så nervös att jag nästan skakade när dörren öppnades av en tjänare som bugade sig. Och när jag äntligen fick se herrskapet inuti vagnen tappade jag hakan av förvåning. Det var inte sant...

Igen <0>,..,<0>!!!!!!

Haha, tack! ^^ Vampire rules ♥

Yes they do...!
Muahahahaha!!!!!!
{0},..,{0} mother vampire!

Haha ^^

@0@,..,@0@
father vampire, he is mad!