Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Du skriver lika bra som jag önskar att jag kunde.
Ta hand om det!

Jag älskar det här, det är så bäst! ♥

SÅ SJUKT BRA

Hejsan allihopa!
Nu kände jag att det blev dags för ett nytt kapitel, så ja. Here we go! Som vanligt vill jag tacka för alla underbara kommentarer, de är guld värda!
Jag är inte så jättenöjd med det här kapitlet, jag skrev baserat på boken under början. Det är rätt mycket konversationer osv, men det funkar väl!

Massvis med kramar!

Kapitel 12

’’Bäst att vi sticker innan kroppen börjar lukta illa.’’ Säger Cato och skrattar.
’’Hur dum får man vara?’’ Börjar Glimmer och skrattar lätt. ’’Tända en eld i skymningen och tro att man ska överleva?’’ Jag och Marvel skrattar instämmande. Peeta står och kollar oskyldigt ner i marken.
’’Borde vi inte ha hört en kanon nu?’’ Frågar jag och suckar. Jag vill bara bli av med alla spelare och sen se till att Cato kommer hem i trygghet.
’’Jo, det borde vi. Det finns inget som hindrar dem från att komma hit på en gång.’’ Säger Marvel och tittar upp i himlen efter en svävare.
’’Om hon inte överlevde.’’ Säger Glimmer och sneglar bort mot flickans lägereld. Cato suckar.
’’Hon är död. Jag stack henne själv.’’ Hans röst är bestämd. Han kunde ju inte ha misslyckats med ett mord, han är ju Cato.
’’ Var är kanonen då?’’ Frågar jag med en lätt irriterad stämma.
’’Någon borde gå tillbaks. Se till att jobbet blev ordentligt gjort.’’ Säger Glimmer och ler inställsamt mot mig. Jaha? Så nu ville hon alltså att vi skulle bli vänner?
’’Ja, vi vill ju inte tvingas spåra upp henne två gånger.’’ Säger Marvel och nickar mot oss. Peeta står fortfarande tyst och tittar då och då upp på oss.
’’Jag sa ju att hon är död!’’ Cato höjer rösten och hans ögon blir svarta. Resten av oss börjar argumentera mot honom, kanonen borde redan ha markerat om hon var död. Sen händer något oväntat, Peeta höjer sin röst.
’’Vi slösar tid! Jag går och gör slut på henne, sen drar vi!’’ Säger han och drar fram en stor kniv ur sitt bälte samtidigt som han börjar gå ditåt. Peeta försvinner utom synhåll och jag vänder mig mot de andra i gänget. Flickan från Distrikt 4 har också kommit till oss. Alanya, heter hon.
’’Varför kan vi inte bara döda honom nu och få det överstökat?’’ Frågar jag och tittar på de andra för bekräftelse.
’’Låt honom hänga på. Vad gör det för skada?’’ Frågar Cato och tittar allvarligt på mig. ’’Och han är duktig på att använda den där kniven.’’ Både jag och Glimmer suckar nu.
’’Dessutom är han vår största chans att hitta henne.’’ Säger Alanya och slänger med sitt långa, bruna hår. Alanya är väldigt skicklig med svärd och hon är mycket muskulös. Hon är ett större hot för mig än vad Glimmer är. Glimmer är bara blåst, Alanya är skicklig.
’’Tror du hon köpte det där blödiga romantiska tjafset eller?’’ Säger Glimmer och höjer ögonbrynen. ’’Vem som helst fattade väl att det var påhittat?’’ Fortsätter hon.
’’Hon kan ha gjort det.’’ Börjar jag. ’’Hon verkade ganska enfaldig. Jag vill bara spy när jag tänker på hur hon snurrade runt i den där klänningen.’’ Det vill jag faktiskt. Inte för att hon var ful, utan för att det såg så enastående ut. Grymt. Extraordinärt. Jag skulle velat ha den klänningen.
’’Jag skulle vilja veta hur hon fick den där elvan’’ Säger Alanya och man kan se hur hon tänker efter.
’’Slår vad om att Lover Boy vet.’’ Säger jag och suckar av tanken om hur mycket sponsorgåvor de kommer få när dem slås tillsammans. Alla hör att Peeta är på väg tillbaka och alla tystnar. Tystnaden håller i sig ända tills Peeta kommer fram till karriäristgruppen.
’’Var hon död?’’ Cato bryter tystnaden.
’’Nej.’’ Svarar Peeta. ’’Men det är hon nu.’’ Precis när han är klar med meningen så smäller kanonen och bekräftar att Peeta dödat flickan.

Vi går vidare och Cato pratar svärdtekniker med Alanya. Jag blir svartsjuk och jag vill bara springa fram till Cato och knuffa bort henne. Allt det här med Cato är så jobbigt. Jag vill bara få vara med honom de sista dagarna i mitt liv. Varför var vi tvungna att hålla vårt förhållande lågt? Jag blir gråtfärdig och går upp bredvid Marvel för att ha någon att prata med.
’’Det lär bli en jobbig natt.’’ Konstaterar han så fort jag befinner mig vid hans sida. Jag nickar lamt. ’’Jo, det lär det bli.’’ Vi saktar ner och hamnar efter de andra. Glimmer går bredvid Cato, som går i mitten. Jag tittar på dem och önskar att jag kunde få gå där bredvid honom. En tystnad uppstår och det enda som snurrar i mitt huvud är Cato.

’’Hur länge har du varit kär i honom?’’ Frågar Marvel efter en stund och jag uppfattar inte riktigt vad han säger.
’’Va?’’ Får jag ur mig efter några sekunder. Vad hade han just frågat mig?
’’Hur länge har du varit kär i honom?’’ Upprepar han och jag vänder snabbt huvudet mot Marvel. Jag vet inte vad jag ska svara, faktiskt.
’’I tre år.’’ Svarar jag och tittar ner i marken.
’’Har du inte berättat för honom?’’ Frågar han och söker ögonkontakt med mig. Jag ignorerar det.
’’Jo… Och han har… Eller hade känslor för mig med.’’ Säger jag tyst och tittar ner i marken. Jag vet att det här samtalet filmas och visas över hela landet just nu.
’’Vad stoppar… Eller stoppade er från att bli tillsammans?’’ Frågar han försiktigt.
’’Vi är, eller var tillsammans.’’ Säger jag lågt och tittar ner i marken. ’’Jag vet inte hur det är just nu, egentligen.’’ Jag tittar ner upp mot natthimlen och känner hur tårarna börjar trycka igen. ’’Vi visste bara inte hur vi skulle göra nu när vi skulle vara med i spelen, så vi bestämde oss för att hålla det lågt… Det ville jag inte egentligen, men ja… Du vet.’’ Säger jag och en tår rullar ner för min kind. Sekunden senare känner jag Marvels hand mot min kind och han stryker försiktigt bort tåren. Vad håller han på med? Försöker han förföra mig?
’’Gråt inte, Clove.’’ Säger han försiktigt. ’’Gråt inte.’’ Upprepar han och tittar in i mina ögon, jag känner hur hans hand försvinner och naturens kyla biter tag i min kind. ’’Prata med honom. Ni måste ändå reda ut det här, trots att ni ja… Inte kommer att komma hem tillsammans.’’ Jag vet att han försöker vara vänlig och förstående, men jag kan inte hejda ilskan som kommer som en våg.
’’Tror du att det är så lätt?!’’ Morrar jag. ’’Nu är Glimmer som ett plåster på honom, och Alanya är attraktiv. Snälla någon! Tror du att han kommer ta tillbaka mig nu när han kan leva som en kung?! Va?!’’ Jag nästan skriker vid det här laget och de andra har vänt sig om.
’’Skrik inte!’’ Hojtar Glimmer försiktigt och låtsas som ingenting. Det gör mig ännu mer upprörd.
’’Fattar du inte?! Jag hatar henne! Ser du hur hon klänger på honom? Va?!’’ Jag dämpar inte rösten. Cato vänder sig om och går mot mig.
’’Vad håller du på med?’’ Väser han och blänger argt på mig.
’’Åh, jag berättade just för Marvel om vårt underbara förhållande!’’ Säger jag sarkastiskt och undviker Catos isblå ögon som stirrar in i mina.
’’Vi pratar om det här sen, okej?’’ Säger han och hans röst blir plötsligt öm.
’’Ja, för nu ska du låta Glimmer klänga på dig. Eller hur?’’ Säger jag och låter tårarna rulla ner för mina kinder. Cato blir tyst, sen vänder han sig om och går tillbaka mot tjejerna. Hur kunde han göra så?

Vi fortsätter gå och varken jag eller Marvel säger någonting. Efter en stund svänger de andra in till en dunge och börjar slå sig till rätta.
’’Vi stannar här.’’ Säger Cato och hans kompani nickar instämmande. Vi slår läger och tillslut somnar jag under en trädstam med en kniv i handen.

Jätte bra ! Du har en sådan fantastisk talang , ♥

Du är BÄST!!!!!!

Oh jag älskar när Clove blir arg och berättar allt och så..
Detta är så amazing! Och att hon vill ha Katniss klänning.

AWSOME! Älskar Cloves utbrott, och när Marvel ska va så förstående! Super!

Love it! ♥

You're a typing godess