Sjunde året, det värsta, bästa året

Haha! Okej För annars skulle det ju varit enkelt att ge en okänd partner ett namn Men det känns (jag fattar inte varför!) som om de två är menade för varandra! Just Ida och Seamus... Lustigt xD

Alltså jag dog precis. Gud. Jag älskar den här fanfictionen ♥

SÅ HIMLA BRA!!!! Det skulle vara roligt om Harry och Ginny kom nu precis när dom avslutar kyssen. Skulle vilja se deras reaktion

JÄTTEBRA!!!
När jag läste att hon hade boken ''Stolthet och fördomar'' (inte för jag har den) så kom jag på att jag hade hört bokens namn förut, och då kom jag på att i söndags (dagen innan du skrev kapitlet) så hade jag sett på ett tvprogram som heter ''Work of art'' och där var den boken med i själva programet.
Och jag bara :-OO ''Vilket sammanträffande!!!''
Men vilket superkapitel!!

Det är så otroligt gulligt. Ska sätta mig i ett hörn och gråta nu!

Oh, du skulle bara våga såra den killen..!

Gud , jag är ju sämst på att uppdatera...

Men jag har inte riktigt haft tid bara, men jag ska så fort som möjligt försöka lägga upp ett kapitel( inte kanske idag, men snart!)

Kram på er och hoppas ni orkar vänta!

Älskar er! ♥

^Älskar dig också ♥ Såklart vi väntar ELLER HUR?

Tack för alla era kommentarer!!!!

Här är ett nytt kapitel, lite sent eventuellt (00.24)
Menmen Read and Enjoy!


Kapitel 13


Draco hade somnat med armen om Idas axlar där de låg, uppe i Astronomitornet. De var medvetna om att det när som helst kunde komma någon, någon som upptäcker deras lilla hemlighet och som antagligen inte skulle hålla käften om det. Men det bekymrade dem inte nu, för hur stor var chansen att någon kom upp hit klockan tre på natten?
Inte ens vad Idas vänner skulle säga när Ida kom tillbaka nästa morgon bekymrade henne nu. Och de visste att hon klarade sig själv, hon hade varit borta andra nätter förr.
Ida log vid minnet av ad hon och Draco pratat om denna kvällen. Hon hade upptäckt, till henne förtjusning, att han hade en underbar humor. Inte på långa vägar lika dålig och galen som hennes men den var helt enkelt underbar. De hade tävlat i vem som kunde ta högsta respektive djupaste tonen. De hade till slut brakat ihop av skratt och inte kunnat titta på varandra utan att bryta ihop igen. Ida skrattade nästan bara av minnet. Sen hade han råkat upptäcka att hon var kittlig och inte slutat förrän hon vrålat av skratt och flämtat efter luft.
Nu låg hon där och tittade på honom när han sov. Draco hade munnen lätt öppen och ett snarkliknande ljud kom ur den.
Och du snarkar absolut inte nej, tänkte Ida sarkastiskt och log. Han var nästan vacker där han låg i skenet av månljuset, alldeles avslappnad, ovetandes om vad som hände omkring honom. Det silverblonda håret som var rufsigt och som föll ner i ansiktet på honom.
”Om bara din mun varit stängd, hade jag inte kommit på en enda sak som var vackrare än dig” viskade Ida och flinade lite.
Hon strök försiktigt undan lite av håret från hans ansikte och kände hur lent det var. Precis som hon föreställt sig det.
”Jaså miss Crawett!”
Ida hoppade snabbt upp på fötter, livrädd över vem som tilltalat henne. Hon andades ut när hon såg att det var Huvudlöse Nick, Gryffindors husspöke. Ida kastade en snabb blick på Draco och såg att han fortfarande sov.
”Hej Nick.” viskade Ida och tittade på det silvervita spöket.
”Vad ska det här föreställa miss Crawett? Uppe sent på natten. ”sade Nick.
”Med Slytherinpojkar” lade han till och kastade en blick på Draco och hans huvud tippade oroväckande på halsen. ”Det är inte likt dig Ida!”
”Jag vet Nick! Men snälla säg inte till någon!” viskade hon desperat. ”Ingen får veta, så snälla säg inte till en endaste elev, inte till någon lärare och speciellt inte till något spöke! Snälla Nick!”
”Låt gå, jag ska inte säga ett knyst till någon. Men det gör mig ont att du är ute sent med sådana som honom. Jag trodde ni var fiender.” sade Nick.
”Vi är inte det längre.” sade Ida och rodnade.
”Vet dina vänner…?”
”Nej, det gör dom inte och jag vill helst inte att de får reda på det.”
”På så vis. Men jag håller mitt ord, jag säger inget till någon, men om jag får lägga mig i, föreslår jag att ni snarast möjligt offentliggör att ni träffas. Det blir enklare då.”
”Okej.” viskade Ida.
”God morgon, miss Ida Crawett.” sade Nick och började sakta glida där ifrån.
”God morgon Nick, och tack!” sade hon och log.
”Det var så lite så.” sade han och försvann.
Ida vände sig mot Draco och såg att han öppnat ögonen.
”Vem var det?” frågade han oroligt.
”Nick, men han säger inget.” sade Ida och satte sig ner.
”Nick?” frågade han oförstående och gäspade.
”Huvudlöse Nick, Gryffindors spöke du vet!”
”Jaha han! Jag såg inte vem du pratade med.”
”Har du sovit gott?” frågade Ida och flyttade sig närmare Draco.
”Jo tack, golvet var ju inte precis som en dunmadrass och inte på långa vägar bättre än en gräsmatta” blinkade Draco och lade armen om Ida. ”Men annars, helt okej. Du då? Har du sovit?”
”Öhm… Lite?”
Han skrattade och drog henne närmare sig.
”Det lät mer som en fråga än som ett svar, så jag antar att du inte sovit något. Vill du se ut som ett spöke imorgon?” frågade han och kysste hennes hjässa.
”Nej, och jag har faktiskt sovit lite. Du om någon borde komma ihåg det! Jag somnade ju på din arm när du pratade om… vad det nu var.” skrattade Ida.
”Tyckte du att det var så tråkigt när jag berättade om hur jag tyckte mitt första år på Hogwarts var?!” sade han och låtsades se förorättad.
”Tydligen, jag somnade ju!” sade Ida och flinade elakt. ”Mitt första år var mer spännande än ditt!”
”Jag hade ju inte precis samma förutsättningar.” sade Draco och log. ”Jag var inte vän med Pojken som överlevde och fick hjälpa till och rädda de vises sten. Eller vara med och uppfostra en drake…”
”Eller med nöd och näppe undkomma ett troll inne på en utav flicktoaletterna.” sade Ida med menande blick. ”Jag vet. Men du fick ju vara med i den förbjudna skogen.”
”Jag vet.” sade Draco och verkade rysa till vid bara minnet. ”Du har varit med om mycket under de här åren?”
”Japp, lite mer än vad jag kan berätta.” log Ida och kysste Draco på kinden.
De blev tysta.
”Bästa minnet på Hogwarts?” frågade Draco. ”Och sjunde året räknas inte!”
”Okej, då får det bli första året när Gryffindor slog Slytherin i elevhemscupen, eller tredje året när Gryffindor vann Quidditchturneringen.” log Ida och puffade på Draco.
”Okej, mitt är väll de gångerna som Slytherin vann Quidditchturneringen om man tänker så. Men allmänna minnen, typ med dina vänner och så där?”
Ida var tvungen att tänka en stund innan hon svarade.
”Jag tror det var när Hermione kom tillbaka efter att ha varit förstenad. Jag hade saknat henne så mycket.” sade Ida. ”Eller bara att komma till Hogwarts var ett glatt minne…”
”Vad menar du med det?” frågade Draco undrande.
”När jag var yngre, innan jag gick på Hogwarts bodde vi i ett mugglarsamhälle. Ett litet samhälle, där alla kände alla. Jag var vän med många av barnen, tills en dag gå min så kallade bästa vän började med en lek som gick ut på att förolämpa och reta den konstiga ungen. Den konstiga ungen var jag. Hon var aldrig särskilt snäll mot mig, hon hatade när jag lekte med andra barn men det var okej att hon lekte med andra.
Sen blev det värre. Från början var det bara en lek, sen blev det på heltid. Alla retade mig, alla förolämpade mig och på den tiden var jag lite kraftigare och hade dåligt självförtroende. Plus att jag var konflikträdd. Så det var verkligen inte bra för mig. Men en dag blev jag faktiskt bara arg, och jag är ju en fullblodshäxa och plötsligt hade alla ungar hamnat högst upp i de gamla ekträden som fanns där.”
”Ida…” Draco kramade om Ida och kysste henne på kinden.
”Tids nog fick mina föräldrar reda på det och vi flyttade till ett lite mer isolerat ställe några mil utanför London.” avslutade Ida historien.
”En fråga bara, är du fortfarande konflikträdd?” frågade Draco.
”Ja, lite men det är inte lika extremt längre. Jag kan ju delta i en konflikt, men det känns fortfarande jobbigt.” svarade hon tyst.
”Du är den enda som jag berättat det här för, förutom mina föräldrar.” fortsatte hon och tittade in i de grå ögonen som hon älskade.
”Har du inte ens berättar för dina vänner?” frågade han oförstående.
”Nej, det har aldrig varit rätt tillfälle liksom…”
”Okej.” sade han och kysste henne på munnen. Hon kysste honom tillbaka och lutade huvudet mot hans axel. Och de blev tysta och sjönk djupt in i sina tankar.
Ida kände hur det blev svårare och svårare att hålla ögonen öppna och precis innan hon sjönk in i drömmarnas värld viskade hon:
”God morgon Draco.”

Haha ny läsare!
Kapitel tolv asså..
Draco är en stalker? xD
Jag älskar detta. Är avundsjuk på att du har så många läsare huhuhuhu. Fast ibland kan jag haka upp mig på saker. Vet inte hur jag ska säga det . Men t.ex.
"Ida såg på sina föräldrar, och sa:
"Säg till Draco att jag hälsar på honom i sommar." Sedan dök Draco upp i bakgrunden."
Typ det är ganska klart skrivet men jag måste läsa om för att fatta XD.
Aja. Det står inte så någonstans men det hände så ibland. Å det är rätt störande :C..
HUr hade du tänkt med henne och Seamus förresten? Jag älskar Seamus, bara tanken på att han spränger saker Hahaha. Finns en kille i min klass som är lite som Seamus i personligheten. LOVE! xD ♥