Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Vad bra!!! har längtat jätte mycket!!!

Jag också, nu är det bara 3 delar kvar!

Asså, det är ju jättemycket spam i den här tråden fast än det har gjorts en ny... sanna1324567 - Nästan varannat inlägg är ditt...

awesome Ginny00

Hej alla trevliga människor! ♥ Ni är finiga. Väldigt finiga.

Jag ska säga att jag har brottats lite här med min fiende 2500 ord. Han är väldigt svår att brotta ner, men jag besegrade honom! Med 335 ord faktiskt, haha, där fick du, 2500 ord!

12 stycken klara. 2835 ord väntar på er. Vill ni läsa?
Vi kör en liten kooort ordlektion först bara:
Ömsom är ungefar samma sak som delvis. Men ömsom låter snyggare... Så därför är det ordet som används i stycke 10 istället för delvis. Nu ska jag inte uppehålla er längre, utan helt enkelt ge er det ni har väntat på(och jag också) : MER!


Kapitel 30:
Det har bara gått en dag, så vi kör ingen åldersguide. '-'

Det var kolsvart i huset i den lilla byn Godrics Hollow. Ibland hördes det andetag, antingen från människor eller från svartvita katter, det var lite varierande. Den svarta klockan i köket tickade lugnt, visade att klockan var halv tre på natten. Katten Domino hade somnat på köksstolen, med svansen viftandes även i sömnen. Kanske jagade han möss i sina drömmar, eller så gjorde han något annat. Vem vet vad katter drömmer, när legilimering inte funkar på dem? Nöjd verkade han hur som helst vara, för han kattflinade brett i sin sömn.

Harry Potter satte sig, smått avundsjuk, bredvid den sovande katten. Han ville inget hellre än att få sova, men det var snudd på omöjligt. Inte för att någon lät för mycket eller för att det var obekvämt, för varmt eller något i den stilen, och tröttheten var det inget fel på alls, det var bara för många tankar som surrade runt i huvudet. Aurorchef. Okej, Kingsley hade lovat honom bättre arbetstider, men fortfarande, ett nytt jobb. Det skulle vara massvis att ta itu med... Och hur bra skulle han egentligen vara på att bestämma över andra? Visst, han hade gjort det förut, med Dumbledores Armé, men det här var en helt annan sak. Med Dumbledores Armé hade han haft Ron och Hermione till hjälp, och det hade bara varit runt en gång i veckan. Jobbet var fem dagar i veckan, och någon till hjälp skulle han inte ha... Harry skakade på huvudet, kliade den svartvita och högt snarkande katten bakom öronen en sista gång och gick uppför den vita trätrappan igen. James och Albus sov lugnt i sina rum, märkte inte ens att Harry tittade till dem, och Harry kröp försiktigt ner i dubbelsängen igen. Ginny flyttade på sig någon centimeter när han drog täcket över sig, antagligen av ren reflex, för Harry hörde hennes lätta, lugna andetag som tydde på att hon sov. Han kysste snabbt hennes panna och vände sig åt andra hållet för att försöka somna om.

”Jag vill åka och bada!” Var den första mening Harry fick höra när han vaknade på morgonen, men han kunde snabbt analysera att den inte kom från sovrummet, i alla fall. Snarare från hallen, gissade han. Harry försökte få tag i glasögonen, men hittade de inte på direkten och hade istället ner väckarklockan i golvet, där den gick i tusen bitar. Han suckade, mumlade ett snabbt 'reparo' när han hittat sin trollstav, satte på sig glasögonen och lyfte upp klockan igen.
”Nej, James” kunde Harry urskilja att Ginny svarade, med en röst som lät svag, väldigt trött och kanske hörde han lite irritation också. ”Alla måste vakna först.”
”Väck de dååå!” Harry kunde höra dunsar som måste betyda att James hoppade upp och ner på stället och han log lite åt sin energiska son.
”Klockan är inte mycket, man kan inte bara gå in och väcka folk”, suckade Ginny. ”Det räknas inte artigt.” Harry log lite åt diskussionen, klev ur sängen och drog på sig sina kläder.

James fick hur som helst som han ville – Ron (Som slagit rekord i att ta flest Mugglarbakispiller på en kväll) skickade en uggla och undrade om de ville följa med honom och Rose till sjön utanför Godric's Hollow, Hermione skulle tydligen jobba.
”Eller så har hon flytt”, muttrade Ginny så tyst att bara Harry hörde, och han fick anstränga sig hårt för att inte börja skratta rakt ut.
”Det är ganska troligt efter igår”, fick han fram när han lyckats behärska sig lite mer.
”Väldigt, inte ganska.” Ginny vände sida i tidningen.
”Ska du inte äta frukost?” Harry tog en tugga på sin egen macka och Ginny skakade snabbt på huvudet.
”Jag är inte hungrig.” Hon vände bort huvudet, antagligen för att få det att verka som om hon tittade på James som hade slagit sig ner på golvet med en bilderbok, men Harry visste någonstans inom sig att det var för att hon inte ville visa att hon fortfarande var alldeles för blek i ansiktet.

Så fort alla, okej, alla utom Ginny då, ätit frukost dök Ron upp i en perfekt tajmning – förutom att han ramlade baklänges så fort hans fötter anlände, Rose började gråta av chocken och Harry fick stora problem med att hålla ansiktet i schack. De packade snabbt ihop lite fika och badkläder till James, Albus och Rose – Ingen annan hade lust att bada – och gav sig iväg. Det tog runt en kvart att gå och Albus hann tröttna så pass mycket att Harry fick bära honom, men de kom i alla fall fram till den så gott som folktomma stranden. Inte så konstigt, för särskilt speciellt badställe var det väl inte (Inte för att Harry hade sett särskilt många), en gråbrun träbrygga och sandstrand var det enda som fanns där förutom själva sjön, men James och Albus gillade i alla fall att bada där. Så även denna gång, de var i vattnet på max fem minuter, plaskande och skrattande. Harry försökte prata lite med Ron, men Ron var så gott som sovande om man bortsåg från att hans ögon var öppna, så han fick inget svar. Han fångade Ginnys blick istället, och hon log svagt tillbaka med samma bleka ansiktsfärg som han sett på henne i två dagar nu. Blek, matvägrande... Något var fel.
”Ginny?”
”Mm, vad?” Hennes fingrar gjorde rastlöst små cirklar i sanden.
”Jag behöver prata med dig.”
”Det behöver du väl inte säga. Prata på.”
”Jag menar att jag vill gå undan.”
”Ron är så gott som döv”, svarade hon och såg undrande på honom.
”Jag vet, men jag tror att vi behöver gå undan från honom i alla fall. Han kan hålla koll på James, Albus och Rose.”
”Ja... Okej då”, sa Ginny, fortfarande tveksamt, men hon reste på sig. ”Var?”

Stranden låg väldigt nära en liten barrskog, så de gick in en bit i den innan de slog sig ner på en bred sten.
”Vad ville du?” Ginny tittade på honom med en halvt nyfiken och halvt envis blick.
”Något är fel med dig.” Harry tittade henne rakt i ögonen, men hon vände bort blicken.
”Nej.”
”Om ingenting är fel med dig, varför har du gått runt som ett vitt spöke två dagar nu? Du matvägrar dessutom. Något är visst fel, Ginny. Det är uppenbart att du inte mår bra.” Harry försökte återigen att möta hennes blick, men hon tittade bara rakt fram. Sedan skakade hon motvilligt på huvudet.
”Inte särskilt.”
”Varför är du så rädd för att säga det? Det är väl inget fel med det?” Harry lade huvudet på sned för att skämta lite och Ginny skrattade till.
”Du blir så... överbeskyddande varenda gång.”
”Det är du som vägrar bli omhändertagen.” Harry log och Ginny fnös.
”Okej, kanske det, då. Men din reaktion blir så överdriven varenda gång.”
”Vad ska jag göra annars då? Ignorera dig, när du mår illa?” Harry skakade på huvudet. ”Jag kan inte.”
”Det vet jag redan... Men det här är läskigt.”
”Varför då?”
”För det första, ingen annan verkar må dåligt, om man inte räknar Ron, men det beror ju snarare på en hemsk baksmälla. För det andra, det är inget annat fel på mig än illamående. För det tredje, det kom över en natt... Ungefär som när jag var gravid med Albus”, sa hon fundersamt.
”Tänk om du är det den här gången också då”, skämtade Harry och hon skrattade till.
”Tror faktiskt inte det. Men jag skulle inte ha något emot det.” Hon tittade ut mot stranden, där det inte verkade ha hänt särskilt mycket. James och Albus lekte fortfarande med Rose, Ron tittade ointresserat på de.
”Inte jag heller.” Harry log. ”Inte i framtiden...”

Det hände inte särskilt mycket mer den dagen. Det började ösregna fem minuter senare, så resten av dagen tillbringades inomhus när Ron transfererat sig hem med Rose igen. James och Albus tittade i böcker, lekte med leksaker och byggde torn av klossar, Harry försökte hindra de från att börja bråka när deras tålamod med varandra började tryta, och Ginny höll sig mest i bakgrunden, försökte vila bort illamåendet. Efter att Harry tjatat på henne en stund åt hon lite middag, men annars tog hon det mest lugnt. Det var nästan lite konstigt att se på, tänkte Harry, för i vanliga fall såg han henne ganska sällan trött – Det var svårt att inte se den energiska och oftast glada människa Harry känt sedan han var 15 år gammal. Visst, han hade träffat Ginny för första gången när han var 11, men då hade han mest tänkt att hon var ganska jobbig och alldeles för blyg. Det var en väldig tur att hon hade förändrats, växt upp... Harry tittade på James och Albus som just nu tittade i en bok tillsammans. Skulle det gå lika fort för de att växa upp till vuxna individer?

5 augusti förflöt utan några större förändringar, varken i vädret, allmäntillstånd hos någon eller sysselsättningar. Harry gick ut med James och Albus en liten stund eftersom de tjatade om det, men de upptäckte snart att det var alldeles för blött och gick in igen. Domino smet också ut en stund, men kom också in, genomblöt och väldigt sur och fräsande. Uppenbarligen var vatten inte mycket för honom.

När Harry vaknade nästa morgon av att regnet slog hårt mot fönstret erkände han att vatten inte direkt var mycket för honom heller. Åtminstone inte när han fått på sig glasögonen och insåg att det väckt honom så tidigt som kvart över fem på morgonen. Han suckade, drog till sig en bok och försökte få ögonen att vänja sig vid mörkret – Att tända lampan var inget alternativ, för Ginny såg fortfarande ut att sova. Harry försökte sträcka på fötterna men misslyckades direkt – Det låg en svartvit katt på dem. Muttrandes något om katter som aldrig lyssnade lyfte han ner Domino från sängen och återgick till att försöka tyda texten i boken.

Det visade sig vara näst intill omöjligt att tyda texten, och Harry var fortfarande ganska trött, så snart blev han tvungen att lägga ifrån sig boken igen och somnade gjorde han till ljudet av strilande regn och en fräsande katt som var sur för att den inte fick ligga i hans säng.

När Harry vaknade av att Albus klättrade upp i dubbelsängen hade regnet faktiskt slutat strila, och Domino hade tröttnat på att fräsa och istället somnat.
”Morgon”, skrattade Albus och lade sitt huvud bredvid Harrys.
”Kanske det.” Harry gäspade. ”Tänker du gå upp nu?” Albus nickade ivrigt medans Harry snurrade hans rufsiga hår mellan fingrarna.
”Jag kan gå upp annars”, sa Ginny med en röst som lät nyvaken men mycket piggare och nästan överraskade Harry lite.
”Mår du bättre nu?”
”Ganska.” Ginny tog sig upp till sittande ställning med hjälp av armbågarna och Albus satte sig snabbt i hennes knä. ”Sover James fortfarande?”
”Sover han inte är han tyst”, konstaterade Harry. ”Frukost?”
”Om jag slipper göra den.”
”Jag gjorde den igår!”
”Jag har gjort den fler gånger den här sommaren!”
”Säkert!” Vid det här laget hade de båda börjat skratta.
”Jag borde få sova längre!”
”Varför då?”
”Jag ger upp!” Ginny skrattade. ”Vi gör den tillsammans.”

Att göra frukosten tillsammans var mycket lättare än att småtjafsa om det, och det var faktiskt ganska roligt, i alla fall när man inte gjort det på ett tag. Det blev väldigt mycket skratt, och Harry insåg snabbt att två dagar var fullt tillräckligt för att han skulle börja sakna den Ginny han såg för det mesta, den glada, positiva och envisa. Det var skönt att ha henne på plats igen.

Förmiddagen flöt på i ett ganska lugnt tempo. Harry hade jobb att göra (Kingsley hade skickat hem alldeles för många papper Harry skulle läsa innan han kunde börja jobba) och James och Albus ville hemskt gärna gå ut och leka, så Ginny gick ut med de och lämnade Harry ensam med minst trettiofem papper om förtrollningar, sjukdomar, bieffekter av trolldrycker och andra saker man var tvungen att veta som chef för aurorerna – Harry fattade inte riktigt varför man behövde veta alla bieffekter av Amortentia, men han orkade inte ifrågasätta Kingsleys order – Och en katt som bet lite på hans fötter när den fick för tråkigt. Det tog en halv evighet att kämpa sig igenom alla papper och när det var färdigt hade Harry några bitmärken på fötterna. Köksklockan visade på lite mer än mitt på dagen, så Harry antog att det var bäst att börja med lunchen innan Ginny, James och Albus kom hem. Han reste sig från den hårda trästolen, sträckte på sig eftersom han var stel i hela kroppen och började rota i skafferiet.

Han hade hunnit en bit i matlagningen när hans familj kom tillbaka, hela köket var fullt med doften av mat. James och Albus hann knappt få av sig jackorna så sprang de in i vardagsrummet, medans Ginny skrattade åt de och släntrade in i köket.
”Lunch?” Hon sniffade nyfiket i luften, men innan Harry han svara på det tonades hennes ansiktsfärg snabbt till en åter igen alldeles för blek färg, och hon sprang snabbt ut ur rummet i riktning mot badrummet. De första sekunderna fattade Harry ingenting, det gick för snabbt. Sedan fattade han plötsligt vad som hände och innan han kunde stoppa sig själv följde han efter.

”Hur mår du nu?” Klockan var nästan elva på kvällen och James och Albus hade sovit i nästan tre timmar, Harry hade fortsatt med nästa omgång arbetspapper och Ginny hade ömsom tillbringat tiden i sängen, ömsom i badrummet. Just nu stämde det första alternativet, och Harry hade precis satt sig bredvid henne.
”Dåligt”, svarade hon tyst. ”Inte bra i alla fall.”
”Om du inte ens försöker förneka det måste det vara väldigt allvarligt.” Harry log och fortsatte snurra hennes hår runt fingrarna.
”Jättekul...”
”Du får se till att bli bättre snart. Du fyller år om några dagar... Då kanske du inte vill vara sjuk.”
”Antagligen skulle jag ha brytt mig mer om jag var liten... Men just nu är födelsedagar inte särskilt viktigt. Det är bara ett tecken på att man blir äldre.”
”Du är fortfarande yngre än mig”, skrattade Harry. ”Jag kommer att bli gammal före dig.”
”Ja, tänk, ett helt år före mig...” Hon himlade med ögonen.
”Det är lång tid kvar.” Harry kysste försiktigt hennes panna. ”Godnatt... Nu tänker i alla fall jag sova.” Ginny nickade.
”Godnatt.”
”Det blir bättre imorgon.”
”Hoppas det.” Ginny gäspade och lade sig på sidan istället.

Fast det var tydligen tomma ord. Det blev inte speciellt mycket bättre. Lite kanske, men ingen stor skillnad. Bättre blev det inte heller dagen efter, eller dagen efter det. Inte dagen efter det heller. Molly och Arthur var bortresta, så de kunde i vilket fall som helst inte komma på födelsedagsmiddag den 11 augusti, och det var nog tur, för det var inte några större förändringar den dagen heller. 14 augusti fick de ett brev från George och Angelina om att deras tvillingar, Fred och Roxanne skulle de tydligen heta, hade fötts, men eftersom de tänkte ta en vecka för sig själva först behövde de ingen ursäkt där heller.
”Tur”, sa Ginny när hon fick läsa brevet. ”Jag behöver inte fler personer som är oroliga för mig.” Hon försökte dölja det, men Harry hörde på rösten att hon egentligen var orolig för sig själv, bara rädd för att erkänna det.

Fyra dagar efter brevet från George och Angelina tröttnade Harry på att vänta på förbättringar. Klockan var ganska sent på kvällen, men vädret var klart och det var fortfarande ganska varmt, så han hade näst intill tvingat Ginny att följa med honom ut eftersom hon knappt varit utanför huset på mer än en vecka. Till en början låg de bara stilla på gräsmattan, tätt intill varandra, och tittade upp på den stjärnfyllda himlen.
”Vi borde gå till Sankt Mungos”, sa Harry medans han lät fingrarna följa konturerna i Ginnys bleka ansikte. ”Det funkar inte längre.”
”Jag vill inte gå dit.” Hon rynkade pannan, antagligen kittlades Harrys fingrar.
”Jag tror inte du har något val… Du har mått dåligt i nästan två veckor. Det är inget annat fel på dig, och ingen annan har blivit sjuk. Du har aldrig varit allergisk… va?” Harry tittade på henne och hon skakade på huvudet.
”Nej, det har jag aldrig varit… Och jag är för gammal för att nya allergier ska uppstå från ingenstans.” Hon skrattade.
”Vi kan ju i alla fall slå fast att det är någonting… Och Ginny, jag börjar jobba om några dagar. Jag skulle aldrig kunna stå ut med att gå på jobbet och veta att du var hemma och mådde dåligt… Ärligt talat står jag inte ut med det nu heller.”
”Jag gillar inte sjukhus.”
”Ingen ursäkt.” Harry skrattade. ”Men kan vi inte bara kolla… Om de lyckas få dig att må bra igen är det väl värt det? Om inte annat… för min skull?”
”Okej…” Ginny skrattade. ”För din skull.”
_______________________________________
Det blir inte mer den här veckan. Jag tar ledigt tisdag, onsdag och torsdag. Detta beror på att mitt schema för denna vecka är:
Måndag: Skola till 15.00
Tisdag: Skola till 14.20, drama 16.30-17.30, dans 17.45-18.45
Onsdag: Skola till 14.50, Tjejträff på Habiliteringen 15.30-17
Torsdag: Skola till 14.30, sång 16-17
Fredag: Skola till 13.20

Sedan plussar ni på lite läxor och allmän lathet på det. Hur som helst, hoppas ni gillade kapitlet! Skriv gärna liite kreativare kommentarer än bara "Bra". Bättre än så kan ni faktiskt!

OMG OMG! Jättebra! ^^
Hoppas det kommer mera snart!

Du behöver inte förkorta Oh my Ginny Tack så mycket!

Jättebra kapitel!
Och nej, jag är inte bättre än så på att skriva kommentarer

Så jättebäst, enligt mig ett av dina bästa, varför vet jag inte men super i vilket fall

Kanske för att jag ansträngt mig ordentligt?
Annars ska Josefin_Weasley logga in typ nu. Jag har förtjänat en kreativ kommentar. Jag såg en massa av 1Ds videodagböcker.