(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

mer , när blir det mer drarry ?

Och nu fortsätter det spännande... Mer drarry kommer inte förens lååångt in i berättelsen, men jag är långt ifrån halvvägs in i berättelsen

"Vad det du gjorde med honom?"
"J-ja-g v-et i-inte" grät Minto.
"Mr Malfoy, sluta pressa den stackars flickan" sade madame Pomfrey strängt.
"Hon är arton år gammal"
"Man kan väl ändå vara känslig?" sade hon och gav honom en hård blick och vände sig till en medvetslös Harry James Potter som hade överlevt ännu en gång.
"Förlåt älskling, men jag är orolig för dig" viskade Draco och kramade om sin älskade lätt. Hon tittade upp på honom och plötsligt så började hon flina.
"Ska du behålla ditt hår sådär?" grinade (skratta, för er som inte förstår skånska) hon och och lekte lite med det.
"Hehe, nja, jag tror jag får ta och klippa det. Jag är alldeles för lik min far" sade han och räckte tungan åt henne. Innan han hann reagera så hade hon nått hans läppar, och tunga. Det blev en djup kyss och de blev båda väldigt upphetsade. Hettan och passionen, tyvärr, blev avbruten av en viss person...
"Åh! Snälla! Det där är inte det första jag vill se när jag vaknar!" gnällde Harry och paret gled snabbt isär medan madam Pomfrey stod och bara skakade lätt på huvudet.
"Mr Potter, du fick en lätt hjärnblödning och där med hjärnskakning, men ingen större fara. Allt är fixat och klart. Det enda du behöver nu är att vila. Och snälla, ansträng dig inte även om det är världens undergång" sade hon lite oroligt och lämnade rummet. Så fort hon var utanför dörren så slängde sig Minto över Harry.
"Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!" skrek Minto och vägrade att släppa taget om en av sina närmaste vänner.
"Chilla, jag mår bra!" sade Harry och försökte putta undan henne, men hon fortsatte att hålla fast honom.
"Oh, hur kunde jag vara så, så, så ansvars lös! Jag hade absolut ingen kontroll över min magi! Jag är så ledsen!" sade Minto och hon började gråta igen.
"Jag lever, så du behöver inte gråta" sade han och flinade lätt.
"Men jag kunde ha dödat dig!" sade hon oroligt.
"Ehm, älskling, du vet att det är Harry Potter du snackar med?" sade Draco skämtsamt. Minto bara vände sig om och räckte tungan åt honom.
"Han har faktiskt rätt. Det är ganska svårt att ta kål på mig" flinade Harry.
"Nej, du skämtar" sade Draco och himlade dramatiskt med ögonen och båda två brast i skratt, medan Minto satt på sängkanten och tittade på dem båda som en väldigt förvirrad uggla.

"Minto, snälla prata med mig" bad Draco och tog hennes hand i sin. De stod i korridoren utanför sjukavdelningen. Harry var fortfarande kvar där inne och försökte sova.
"Måste jag?" undrade hon och tittade sorgset på honom.
"Ja" svarade han och kysste henne lätt.
"Det fanns en anledning varför min mor skickade mig till norden... Hon ville att jag skulle vara skyddad och här i Storbritannien så fanns det en fara för oss som hade stora krafter, på grund av Voldemort. Vi som skickades till Skandinavien fick inte först veta vad som hände här... I alla fall, Albus Dumbledor besökte mig många gånger i Skandinavien och de sista gångerna frågade han mig om jag ville börja på Hogwarts. Han berättade att han kunde ge mig extralektioner för att kunna behärska min magi korrekt och inte bli galen som... Voldemort. Till slut bestämde jag mig för att det var dags, men när jag kom hit var han, som sagt, redan död..."
"Det var det som hände med Harry" sade Draco förvånat.
"Och det är antagligen varför jag kan göra det där med växterna" sade hon tyst och tittade ner i marken.
"Du använder en helt annan sorts magi än vi" det var inte mening att Draco skulle tänka högt, men det var sant. Han insåg det i samma sekund som han sa det.
"Naturens magi. Jag tjänar den" viskade hon.
"Häxorna som levde under medeltiden gjorde också det. Dem var naturens tjänare. Gudinnans döttrar" sade Draco lågt. Dem tittade plötsligt på varandra och såg ett sorts mönster. Bara få sekunder senare var de på väg mot skolans bibliotek...

Jättebra

meraaa

Jättebra!

så bra

Moar :'3 ♥

*Dumbledore
Men annars awesome

Hur lyckades jag missa 'e'et i Dumbledore!? XD Nu kommer mer!!! ^^

"Här står det att Naturhäxor var beroende av romantik" sade Draco och bläddrade vidare i boken.
"Haha, stämmer" fnittrade Minto och kysste honom lätt på kinden.
"Det står inte så mycket om krafter. Bara att dem kom ifrån naturen och deras 'heliga' moder" sade han och rynkade lite på näsan.
"Mmmh, vår gudinna" sade Minto drömmande.
"Pff, gudinna? Tror du verkligen på det där?" frågade han med sarkasm i rösten.
"Ja, självklart!" sade hon lite sårat.
"Så tror du på Gud också? Du kanske bär kors?"
"Det där räcker! Jag. Är. Inte. Kristen!" sade hon argt.
"Okej, är det något fel på dem?" frågade han lite förvånat.
"Ja! Dem är störda idioter som inte respekterar andra!" skrek hon.
"Lugna ner dig. Alla kristna behöver ju inte vara så, eller hur?" sade Draco lugnt.
"De flesta är respektlösa. Jag har nog aldrig stött på en kristen som har respekterat min tro" sade hon surt.
"Det tycker jag faktisk är dåligt, men min mor känner faktiskt en kristen och hon är mycket förstående och visar oss all respekt" sade han enkelt.
"Waow, ett undan tag" Draco bara himlade med ögonen och bläddrade vidare.

Harry låg på soffan i gryffindors sällskapsrum och filosoferade när Hermione kom instormandes.
"Du kommer aldrig kunna gissa vem som har kommit tillbaka till Hogwarts!"

"Oj, tiden går fort. Vi borde gå ner och äta middag" sade Draco och började plocka ihopa böckerna.

Hermione stirrade på Harry i skräck. Det såg ut som om han planerade ett mord. Igentligen var det inte så konstigt, för att en av dem personerna han hatar mest på planet hade kommit tillbaka.
Alla satt i den stora salen knäppt tysta och stirrade mot lärarnas bord och speciellt på den rosa figuren som just i den stund presenterade sig själv.

Minto kunde knappt sluta skratta. Vad var det för galen tant som stod där och pratade?
"Vad är det som är så roligt unga dam?" frågade den rosa tanten som plötsligt hade vänt sig till Minto.
"Va? Ehm, inget speciellt" sade hon lite frnittrigt. Tanten började gå mot henne.
"Vad är ditt namn?"
"Minto" sade hon enkelt.
"Efternamn, tack?" nu stod tanten framför henne och pluttade med läpparna.
"Parkinson" sade hon och höjde på ena ögonbrynet.
"Du vet, Minto Parkinson, det är ganska respektlöst att skratta åt någon när man håller tal" sade tanten så långsamt att Minto trodde att hon skulle somna.
"Aha, visst" sade hon ointresserat.
"Ursäkta?" sade tanten med en irriterad röst.
"Jag sa 'visst'" Är hon döv också? tänkte Minto.
"Fröken Parkison, du kanske ska ta och vårda ditt språk" nu lät tanten mer sträng och hennes hud började bli lite röd.
"Varför? Mitt språk är väl bra som det är? Vi lever faktiskt inte på 1800-talet" sade hon kaxigt.
"Nu räcker det! Kvarsittning!" sade tanten och var på väg att vända sig om för att gå.
"Haha, lycka till" skrattade Minto.
"Vad menar du unga dam?" sade tanten argt.
"Det jag sa. Du bestämmer inte över mig. Sen så är det så jävla löjligt att ge mig kvarsittning för sånt här skit!" nu stod Minto upp och hon var inte så glad.
"Vakta din tunga! Ministeriet uppskattar inte slaskiga och ovårdade damer!" skrek tanten.
"Ohoho, jag ska nog visa dig ovårdat!" sade Minto och skulle precis attackera henne om inte Minerva McGonnagall hade avbrutit.
"Dolores Umbridge! Låt eleven vara!" ropade hon argt.
"Haha, det där gick inte så bra va?" flinade Minto.
"Den här kommer du undan, men nästa gång, då du" sade Umbridge lågt, men fortfarande argt.
"Ehh, skulle det där vara ett hot?" skrattade Minto och man kunde höra de andra eleverna flina. "Om jag hade varit som du så skulle jag aldrig prata med mig igen och möjligtvis tagit den där enorma rosa baken ut här ifrån Hogworts så fort som möjligt" och det fick eleverna att gapskratta. Nu var Umbridge illröd i ansiktet. "Och snälla, den där färgen i ditt ansikte skär sig verkligen mot din outfit" både Harry och Draco trodde att dem skulle dö av skratt. Till och med McGonnagall skrattade.
Aldrig någonsin har Umbridge kännt sig så fönedrad...

Bra!! DD