Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Det var så lite så, kul att du fick lite idéer! Bra skrivet Och ha det så bra i Portugal!

Jättebra kapitel! Lycka till i Portugal.

I'm back! Tack allihopa, jag hade det underbart i Portugal grymt väder och har spelat så mycket golf så jag har ont i hela kroppen haha.. Här kommer i alla fall ett nytt kapitel, inte så nöjd men ett kapitel är det i alla fall


Kapitel 19

Jag gick långsamt hem med armarna i kors om magen för att hålla värmen så bra som möjligt. Jag försökte skynda mig hem till värmen och antihuvudvärkselixiret, det gjorde dock inte så stor skillnad i fart eftersom att motvinden fläktade så hårt. Smärtan från huvudvärken tog över mina tankar och jag stängde mina ögon hårt. Jag vände mig om för att vila lite från motvinden och regnet och lade handen på pannan. Varför var det tvunget att göra så ont? Jag suckade och vände mig om för att ta mig långsamt framåt igen. Jag hann bara ta några steg innan en röd bil kom bakifrån mig och stannade alldeles bredvid. Jag tittade in i bilen och såg Peter sitta där. Han viftade mot mig att jag skulle komma in i bilen och jag öppnade dörren.
”Hoppa in, jag skjutsar hem dig” Sa han och jag klev in i bilen. Värmen kom som en våg och jag rös av temperaturförändringen.
”Varför kom du hit?” Frågade jag, lite besvärad över att han inte var kvar på dagiset.
”Barnen på den andra avdelningen har ledigt idag, så vi var ändå för många lärare där. Det är kallt ute, det regnar och du har ont i huvudet så jag tänkte att jag kunde skjutsa hem dig om du inte redan kommit hem” Sa han och jag log lite över att han faktiskt hade tänkt på mig.
”Tack” Sa jag och han började köra.
”Du bor bara efter vägen här, va?” Frågade han och jag nickade, koncentrerad på att värma upp mig så fort som möjligt. Regnet smattrade mot vindrutan och vi var snart framme vid min lilla villa.
”Tack så mycket för skjutsen” Sa jag och jag började stiga ut ur bilen. ”Du kan få följa med in och ta en kopp te om du vill”.
”Absolut” Sa han och vi joggade mot huset för att slippa kylan.

”Bor du själv?” Frågade han och jag nickade samtidigt som jag hällde upp vatten i vattenkokaren. Jag öppnade skåpet för att ta elixiret och ställde det på bordet samtidigt som Peter satte sig i en av fåtöljerna vid den öppna spisen. Jag sträckte mig efter ett glas i skåpet och vände mig om för att hälla upp lite av medicinen i glaset. Min hand kom åt glasflaskan innan jag greppade den och flaskan föll mot golvet. Jag var snabbt uppe med min stav innan jag hann tänka efter och hindrade flaskan ifrån att landa och gå sönder. Mina händer flög upp till min mun när jag kom på vad jag precis hade gjort och min stav föll mot golvet hejdlöst. Peter tittade på mig förvånat och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”Ehm…” Var det enda jag fick fram och Peter skrattade lågmält.
”Jag misstänkte det” Sa han och jag förstod ingenting. Han gick fram och lyfte upp min stav från golvet. ”Så du är häxa?” Jag nickade och han gav mig min stav. Han sträckte sin hand till hans bakficka och tog upp en mörkt färgad trollstav. Jag kunde inte tro det, vad var chansen att just han skulle vara en trollkarl? Han viftade mot glasflaskan och hällde upp lite a elixiret i glaset som stod bredvid.
”Drick” Sa han och jag gjorde som han sa. Han gick bort mot vattenkokaren och hällde upp det varma vattnet i två stora koppar. Jag hämtade de olika tesorterna så att an kunde välja och vi gick bort mot den öppna spisen som nu också hade en liten brasa.
”17 år och bor ensam i mugglarvärlden, vad hände?” Frågade han och jag tog en stor klunk av teet.
”Lång historia” Sa jag och tog ett djupt andetag, att prata om det tillsammans med någon jag inte riktigt kände var jag inte helt beredd på än. ”Du då? Varför är du här?” Frågade jag hoppandes på att vi kunde prata om honom istället för om mig.
”Jag ville bli av med mina föräldrar, de var inte så … snälla mot mig” Sa han och jag nickade långsamt.
”Jag har aldrig haft något emot att leva i mugglarvärlden heller, jag fascineras av det” Jag log över att jag faktiskt inte var den enda magiska personen som ville leva tillsammans med mugglare.

”Hur är det med huvudet?” Frågade han när vi hade druckit upp vårt te i tystnad och jag kom på att jag faktiskt hade glömt bort min huvudvärk.
”Ganska bra, mycket bättre än förut” Sa jag och ställde våra tekoppar på diskbänken. Han ställde sig upp och började ta på sig sin jacka.
”Skönt, jag ska väl gå nu, vi ses imorgon antar jag” Sa han och jag nickade leendes mot honom. Han öppnade dörren och steg ut genom den.
”Hejdå” Sa han och började gå mot bilen.
”Hejdå, vi ses” Ropade jag så att han skulle höra och jag stängde dörren efter mig. Jag kände mig lättad. Lättad över att jag inte kände mig ensam, lättad över att jag hade börjat få nya vänner. Jag var inte ensam.

Jättebra

Vad bra du fick till det där!

Jättebra kapitel!
You go girl!

Hahaha såg nu att jag upprepade lite i slutet. , det där om ensam hehe mer kommer förhoppningsvis snart, inte imorgon men kanske på fredag Tack för kommentarerna, det är såmycket roligare att se att man fått kommentarer än att göra läxor ♥

Nejdå, det sista är ju mer ett konstaterande. Det kan ju vara skillnad på att känna sig ensam och vara ensam.

Haha okejdå ..

Skikt bra!!!